Foto Non Stop

ofokuserat

Filmiskt

Cinefilmerna från Silbersalz är framkallade och skannade. Och jag gillar resultatet.

Som jag nämnt i tidigare bloggar har jag använt fyra cinefilmer från tyska Silbersalz. Filmerna är i grund och botten Kodaks negativa färgfilmer för spelfilmer som erbjuds med specialframkallning, skanning och leverans på Dropbox av resultatet. 

Det blir nog fler bloggar med Silbersalzfilmerna fast då utifrån bildinnehållet och inte filmen i sig, men här kommer en första titt på resultatet. 

Man får tre skannade kopior av varje bild. En preview i JPG, en "full quality scan" och en "raw scan". Upplösningen är 24 megapixel   sparat i JPEG 2000. Här visar jag oredigerade bilder från preview-filerna. 

Mont Ventoux, Provence

Mont Ventoux

Silbersalz 50D, (50 ASA, Dagsljusbalanserad) hamnade i halvformatskameran. 

Vinrankor, Provence

Silbersalz 200T. Balanserad för konstljus och ger därför färgstick i dagsljus som på bilden.

Cykelverkstaden "Bonne Mécanique" på Söder i Stockholm

Krånglande startmotor, Porsche 924-77

Silbersalz 250D. Allroundfilm med hyfsad känslighet (ja, för att vara film alltså) och dagsljusbalanserad.

Styrelserummet, Ivar Kreugers "Tändstickspalats", Stockholm

Slutligen Silbersalz 500T. Bilden tagen med optik som uppenbarligen var lite ströljuskänslig. Men filmen är finkornig för att vara så ljuskänslig.

Sammanfattningsvis så är mitt förstaintryck att filmerna ger fina färger med lite klassisk känsla av långfilm. Alla filmer ger ett ganska likartat intryck förutom skillnaden i färgbalans men allra bäst gillade jag nog 50D i halvformataren. Bilderna i den här bloggen är helt oredigerade och previews. Med lite varsamt skrivande på reglagen i Lightroom så kommer bilderna att bli riktigt fina tror jag. 

Kostnaden kanske någon undrar över. Ett fyrpack med film kostar ca 600 kronor. Till det får man lägga 150 kronor i frakt för att få filmen och cirka 60 kronor för att skicka tillbaka filmen. Totalt blir kostnaden runt 800 kronor för filmen, framkallning och skanning av fyra rullar. Ingen ringa kostnad i sig men hyfsat prisvärt enligt min mening. För min del tog det dessutom tre månader att hitta bilder till de 146 rutorna som fyra rullar film ger. Månadskostnaden blev således inte alltför kännbar.

F

Postat 2020-10-28 10:37 | Läst 456 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Silbersalz-filmerna snart framkallade

Nu har jag skickat in mina fyra Silbersalzrullar på framkallning och skanning. 

Som jag skrev i en tidigare blogg så har jag köpt fyra rullar Silbersalz 35 cinefilm från Tyskland. Filmen är ommärkt Kodakfilm uppspolad på 135-rullar (=småbild).  Två av rullarna (50D och 250D) är dagsljusbalanserade och de två andra (200T och 500T) är balanserade för Tungsten-ljus. Alltså glödlampsljus från studiobelysning. Nu är alla rullar plåtade och jag har precis skickat filmerna till Tyskland för framkallning i den för cinefilm unika ECN-2 rocessen och därefter högupplöst skanning. Jag hoppas ha bilderna om 3-4 veckor.

Att plåta fyra filmer efter varandra i en kamera skulle ta en evig tid och därför så jagade jag upp fyra gamla kamerareliker från analoglådan och laddade filmerna i dem. Nu kunde jag plåta parallellt med fyra hus, ett för varje film. Halvformataren Olympus PEN-F fick ta hand om den finkornigaste filmen (50D). Den misslyckade proffssatsningen Minolta Dynax 9 fick ta hand om den andra dagsljufilmen 250D. Ytterligare en misslyckad proffssatsning från Minolta, Minolta XM, laddade jag med 500T och tog några spännande inomhusbilder i svagt ljus. Slutligen fick en  gammal Olympus OM-4 med gulnat radioaktivt objektiv exponera 200T. 

Nu är det i och för sig filmerna jag provar här och kameravalet spelar inte någon avgörande roll i det sammanhanget, men jag noterar ändå att det var väldigt roligt att plåta med halvformataren PEN-FT. En liten och smidig kamera. 

Nu väntar jag lite otåligt på mail från Silbersalz med länk till filer med skannad film. 

/F

Postat 2020-10-11 09:38 | Läst 495 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Mont Ventoux - 21 kilometer uppförsbacke på cykel. 

Mont Ventoux är ett berg i södra Frankrike. Med sina 1909 meter över havet är det en slående syn där det står isolerat från andra berg. Bland cykelintresserade är Ventoux legendariskt eftersom det många gånger varit del av Tour de France som en extra hård etapp.  

Jag gillar landsvägscykling och cyklar en hel del. Det har blivit både Vätternrundor och andra långresor på cykel. Förutom alla trevliga rundor hemmavid med kompisar. Min passion för cykling  har också fått mig också att vara med och starta en cykelverkstad och café för några år sedan. Ett roligt projekt men knappast gynnsamt för ekonomin. Mer om det i senare blogginlägg.

Med allt detta cykelintresse så blir det såklart lite lockande att cykla upp för ett av cykelsporten mest legendariska berg. På exakt samma rutt som Tour de France-cyklisterna brukar köra, såklart. Efter alldeles för lite träning så tog jag mig an utmaningen. Vägen upp är 21 kilometer uppdelad på tre segment. De första fem kilometrarna är lätta med ganska snäll lutning. Sedan kommer den tuffaste delen, 10 branta kilometrar genom skogen på bergets sida. De sista sex kilometrarna går längs med krönet upp till den högsta punkten 1909 möh med sitt landmärke i form av en stor väderstation. Rejält brant även här och ofta blåsigt. Det tar ungefär två timmar för en hyfsat vältränad amatör att cykla hela vägen upp. 

Nu har vi förutsättningarna, så då är det bara att cykla! Dagen började med en fantastisk soluppgång över Ventoux som ökade motivationen. 

Efter redig frukost rullade jag iväg tidigt på morgonen. Även om den första biten som sagt är ganska lätt så höll jag igen för att spara krafterna till det hårda och långa mittenpartiet. Vägskyltarna talar också sitt tydliga språk. Med tanke på hur brant det är känns kilometerangivelserna lite overkliga..

När jag tog bilden ovan så hade jag cyklat fyra lätta kilometer från starten i Bédoin. Det är inte så brant och man cyklar genom små trevliga byar och förbi vinodlingar. Men om en kilometer kommer en skarp vänsterkurva (bilden nedan) som leder in i skogen och uppför bergets sida. Då blir det andra bullar. Länge!

Efter kurvan ökar lutningen från 4-5% till 11% och den i vanliga fall löjligt lätta lägstaväxeln på cykeln känns overkligt trög. Flera gånger försöker jag växla ner fastän jag redan ligger i den lägsta växeln.  Nu gäller det att hitta en mental approach som funkar i två timmar. Hitta en bra ”lunk” som håller i två timmar med hög ansträngning. Det är lättare sagt än gjort. Jag kommer på mig själv flera gånger med att trycka på för hårt och få ohållbart hög puls. 

Mitt i den fysiska ansträngningen finns det också något meditativt.  Det är inte så mycket att snacka om vad jag ska göra de närmsta timmarna och all fokus ligger på att lösa uppgiften att hålla hela vägen uppför berget. Fokus ligger på att nå nästa kurva, nästa kilometerangivelse, nästa höjdangivelse... Jag upplever en mental ro i det fokuset som man inte upplever så ofta numera när man konstant matas med information från omvärlden.

15-20 minuter in i ”klättringen” börjar det bli varmt. Hastigheten är låg och jag plockar av mig hjälmen för att få lite svalka. Men jag svettas ändå mycket och ångrar att jag inte tog med ett klassikt pannband för att slippa att svetten rinner ner i ögonen. 

Det är förvånansvärt få cyklister ute men ibland dyker det upp andra som tagit sig an samma utmaning. De flesta är snabbare än jag och kör om. Men alla hälsar och säger ”Allez” eller ”Bon Courage”. ”Heja” och ”Kämpa på”.

Men till slut så öppnas lanskapet lite och för första gången på en timme ser jag toppen igen. Den ligger 6-7 kilometer bort fågelvägen och jag har närmare en mils cykling kvar till toppen men synen av toppen ger motivation till de nu lite trötta benen.

Det närmar sig. Fortfarande 6 kilometer kvar men efter 15 avklarade kilometrar så känns det klart överkomligt. Fast visst börjar det kännas i benen och kroppen. Men nu öppnar sig landskapet och vyerna 

De sista kilometrarna åker man genom ett "månlandskap" som är resultatet av tidigare avverkning av skogen på berget. Lutningen är lite snällare än i skogen men det är fortfarande rejält brant. Mina vattenflaskor är helt tomma och jag passar på att fylla på vid källan några kilometer innan toppen. Ytterligare lite närmare toppen passerar jag monumentet över Tour de France-cyklisten Tom Simpson som i juli 1967 dog på cykeln på väg uppför Ventoux. Det är väl inte helt klart vad han dog av men han hade sannolikt laddat med en stor mängd amfetamin och andra preparat inför den hårda klättringen, och ansträngningen blev helt enkelt för stor för hans kropp. 

Sista halvkilometern kan man se på österut mot Alperna. Nu är det bara 400 meter kvar men jag är helt slut i benen och får uppbringa ganska mycket mental styrka för att övertyga mig om att inte stanna och vila lite fastän det är så kort bit kvar.

Men till slut är jag framme.Efter drygt två timmars cykling uppför. Obeskrivligt skön känsla och kul att se alla andra som kämpat sig upp. Utsikten är fantastisk och det är en lite overklig känsla att man cyklat hela vägen upp till den här höjden. 

Jag njuter en stund av utsikten och känner mig nöjd med min prestation.  Nu återstår nedfärden. Den tar inte mer än knappt 20 minuter och kräver inte ett enda tramptag, men en hel del koncentration.

Jag känner mig utmattad och klättringen var helt klart på gränsen för min kapacitet. Men redan på nedfärden längtar jag lite till nästa tillfälle att cykla upp för Ventoux igen. Jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske är det att fysiskt ansträngning ger någon sorts tillfredsställelse som vi inte får så ofta annars. 

Alla bilder är tagna med mobiltelefon och öven om förhållandena är idealiska så tycker jag att det är slående hur kompetenta mobilkameror har blivit. Att använda en "vanlig" kamera, hur kompakt den än är, på den här turen övervägde jag inte ens. Det blir för skrymmande helt enkelt.

 

/F

Postat 2020-10-10 15:01 | Läst 552 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Mer cinefilm plus ett radioaktivt objektiv

Valet av film spelar självklart stor roll för bildens uttryck och det gör filmvalet till en rolig och kreativ process. Idag finns ett större utbud av nischade specialfilmer än någonsin och för den experimentsugne finns det massor av utrymme för kreativitet redan vid filmvalet.

Det här med cinefilmer, alltså 35mm filmer avsedda för inspelning av bland annat spelfilmer, har inneburit lite av en nytändning för mitt analoga fotograferande. För några bloggar sedan skrev jag om svartvita Ferrania P30 som jag tycker mycket om. Jag har också letat efter cinefilm i färg och nu hittat - tror jag - det mest intressanta alternativet; Silbersalz35.

Kodak tillverkar cinefilmen Vision 3 på vilken exemplevis Bondfilmen Spectre har filmats. Den finns i fyra olika versioner, 50D ,250D, samt 200T och 500T. Siffrorna anger känsligheten i ISO och bokstaven D betyder att filmen är dagsljusbalanserad (Daylight). T anger att filmen är konstljusbalanserad (Tungsten).

Kodak säljer Vision3-filmerna endast på rulle med minsta längd 122 meter vilket gör inköp från Kodak omöjligt i prkatiken. Dessutom kan man inte framkalla Vision3 i den vanliga processen för färgfilm (C-41) utan man måste använda processen  ECN-2. Tyvärr är det svårt att hitta labb som använder ECN-2. Det är nu tyska Silbersalz kommer in i bilden.

Silbersalz packar om Kodaks Vision3-filmer till vanliga filmkassetter och döper om filmen till Silbersalz35 (50D, 200T, 250D och 500T). Nytt namn men inga ändringar i övrigt. Filmerna säljs i fyrpack som kostar strax under 60 Euro plus frakt. Dyrt, kan man tycka, men i priset ingår framkallning i ECN-2 och högupplöst inskanning med uppladdning till dropbox. I skenet av de tjänsterna är priset  rimligt, tycker jag.

Jag köpte en mixed-sats med en film av varje sort och håller på att exponera filmerna nu. Extra spännande ska det bli med Tungsten-filmerna som kommer att ge en lite annorlunda färgbalans i dagsljus. Dagsljus har en mycket kallare (blåare) färgtemperatur än det varmare konstljuset Tungstenfilmer är balanserade för. Man kan använda ett bärnstensfärgat filter för att använda tungstenfilmer i dagsljus. Då blir färgtemperaturen rätt. Här har jag ett litet "hack" på gång. Mitt gamla 55 mm Olympusobjektiv innehåller radioaktivt glas (vanligt förekommande i kameraobjektiv fram till 80-talet) som efterhand har färgat glaset gult (tydligen är det antireflexbehandlingen som påverkas av radioaktiviteten). Det syns tydligt i sökaren att objektivet ger en gulaktig, varm ton. Ni förstår säkert vad jag är ute efter. Gulfärgningen av glasen gör dagsljuset varmare och det bör ha lite av samma effekt på 200T filmen i kameran som ett korrigerande filter. Blir säkert inte alls som jag tänkt men det är väl just i oförutsägbarheten som det roliga ligger.

Återkommer såklart här i bloggen till resultatet när jag exponerat filmerna och fått bilderna.

/F

Postat 2020-07-15 13:29 | Läst 694 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Fotofynd på vinden

Precis som hos många andra så är vår vind full med sådant som egentligen borde ha slängts för längesedan. Redan när man placerar den där överblivna prylen på vinden så vet man innerst inne att den inte kommer ner igen, utan att den kommer att rensas ut och slängas vid nästa flytt. Och att men egentligen borde kasta eller sälja prylen med en gång.

Fast ibland blir man riktigt glad över att man inte varit rationell och slängt eller sålt saker, utan istället lagt dem på någon sorts slutförvaring på vinden.

Jag läste för ett tag sedan mörkrumsmästaren Nils Bergqvists blogg om lumen printing och blev väldigt sugen på att testa det. Lumen printing innnebär att man exponerar "analogt" fotopapper i solen och sedan framkallar på traditionellt sätt med kemi. Och jag hade ett svagt ninne av att ha sparat lite fotopapper på vinden tillsammans med allt annat gammalt mörkrumsbråte. Tur att jag inte slängt pappren fastän de legat på vinden i snart 20 år...

Jag hittade faktiskt en hel del gamla fina fotopapper. Bland annat favoriten Orwo Baryt Brilliant som jag fortfarande tycker har den snyggaste ytan av alla fotopapper. Inklusive moderna inkjet-papper. Jag hittade också en paket franskt Bergger-papper som jag också vill innas var riktigt fint.

Nu har pappren legat väldigt länge och i både fuktigt och varmt vindsklimat, så det är svårt att säga om de är brukbara. Vi får se. Men det doftar fortfarande fotopapper och mörkrum om förpackningarna. Häftigt.

Det ska bli soligt väder till helgen. Tror att det kommer att bli lite lumen-printing. Eventuella lyckade (eller misslyckade) resultat kommer naturligtvis att redovisas här.

Postat 2020-07-14 19:45 | Läst 647 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 7 Nästa