Hemsidan

Jag har tänkt en hel del på om jag skall ha en hemsida eller inte. Besöksfrekvensen är extremt låg, ja nästintill obefintlig och det är ju inte heller helt gratis att ligga på ett webbhotell. So what’s the point?

Men så surfade jag runt på sidan igen, efter att ha låtit den ligga i koma alldeles för länge och kände direkt att det faktiskt är rätt trevligt att ha sina bilder på en plats och i en miljö som jag själv har byggt upp för att verkligen passa mitt uttryck och mina idéer som konstnär och fotograf. Och nu när jag dessutom äntligen hittat ett ”hotell” som faktiskt erbjuder allt det där som jag behöver för att kunna skapa ”rum” som är skräddarsydda för mina bilder, varför inte då ge platsen en rejäl chans?

Sidan behövde dock rustas upp och fyllas på med nya idéer och bilder, så det är precis det jag ägnat mig åt den senaste tiden och nu står den äntligen klar för besök igen. Så om du är intresserad av en djupdykning in i min bildvärld så är du varmt välkommen till poromaa.net

Vi ses där

Det ordlösa universum

I slutet av mitt förra inlägg ställde jag en fråga om bild och musik. Nu tänkte jag ta er vidare ut på den ”tankestigen”.

Det är 70-tal, runt 1976. Jag är 16 år och sitter i gillestugan tillsammans med min bästa kompis Peter. Vi brukar hålla till här nere, eftersom stereon finns här. Vi älskar hårdrock och sitter alltsomoftast och ”headbangar” till det mesta vi kan komma över i hårdrocksväg.


Star

Den här gången är det dock lite annorlunda, för Peter har kommit över något helt nytt. Plattan heter Black Market och gruppen heter Weather Report. Musiken ska visst vara en blandning av rock och jazz – fusionsjazz, kallas det. Jag känner mig rätt skeptisk och vill gärna hålla mig kvar i det bekanta. Jag älskar Black Sabbath och Led Zeppelin, det är mina idoler. Men Peter insisterar. Han påstår att det här är bland det bästa han hört på länge. Så jag tänker: okej då, jag får väl ge det en chans.


Wrong Turn

När titelspåret sätter igång är det som om en bomb briserar i mitt inre. Musiken träffar mig rätt i magen – jag har aldrig hört något liknande. Jag hade ingen aning om att musik kunde låta så här, att det överhuvudtaget gick att spela på det här viset. Tekniken och känslan som de här musikerna besitter är överjordisk.

Det här blir början på ett helt nytt sätt för mig att förhålla mig till musik. Jag får nya idoler, hårdrocken hamnar i bakgrunden, och nu är det improviserad instrumentalmusik som gäller – framförallt fusionsjazz. Men hur hittar man rätt bland allt det nya, alla nya musiker och band?


Reality Unfold

På den här tiden fanns ingen AI att fråga om fusionsjazz. I stället handlade det om ett ”analogt forskningsprojekt” av sällan skådat slag, åtminstone för två ynglingar långt uppe i det avlägset belägna Kiruna. Som jag minns det fanns det inte många ställen i stan där man kunde köpa vinyler eller lyssna på nya skivsläpp. Att dessutom hitta musiker och band i en genre som var allt annat än kommersiell tog tid – det upptog i princip hela min tonårstid. Men oj, vilken härlig tid det var.


Origin


Adagio

Jag sysslade också med musik. Jag började som trumslagare i tidig tonår och spelade i ett garagerockband tillsammans med några kompisar. Men till slut blev det piano och så småningom alla typer av syntar och klaviaturinstrument. Min stora idol var ju trots allt Joe Zawinul, som spelade klaviatur och piano och dessutom var en av grundarna till Weather Report.


Memorabilia

Garagebandet jag spelade i sysslade som sagt mest med bluesrelaterad rockmusik, men jag ville försöka mig på mer av det där nya, av jazzen. Det var dock inte förrän långt senare, när jag flyttade till Stockholm och kom i kontakt med fler musiker, som jag på allvar fick chansen att börja spela jazz och jazzrock.


Me

Den egentliga anledningen till att jag flyttade till Stockholm var dock att jag ville söka högre studier inom bild och konst. Målet var Konstakademien. Nu blev det Konstfack i stället, men det är en annan historia. Jag ville i alla fall studera till konstnär, och måleriet och studierna tog allt mer tid i anspråk. Till sist blev musikutövandet en alltför tidskrävande hobby. De musiker jag spelade med ville mer än jag. De var mer seriösa och ville försörja sig på musiken, inte bara ha den som ett fritidsintresse. Till slut blev situationen ohållbar och jag hoppade av för att kunna ägna all min tid åt bildkonst i stället.

Men – och det här är min poäng – jag är helt övertygad om att den här perioden i mitt liv, som musiker, men också min djupt grundade kärlek till jazz, har haft en avgörande betydelse för hur jag förhåller mig till bild idag, som konstnär och som fotograf.


Snake


Veil

Om bild och musik

Jag avslutade mitt förra inlägg med en cliffhanger i form av en fråga:

”... Kan det till och med vara så att bilder ibland bara kan få vara som improviserad musik – fria och otyglade, men ändå genomtänkta i form och rytmik?”


Fuck Musik

Det enkla svaret är ja. Men varför göra det enkelt när man kan komplicera det?

Låt mig röra om lite i grytan.


Trolley

Jag vet inte hur det är för er, men måste en bild bära på en berättelse för att vara intressant? Och framför allt: vad menar vi egentligen med berättelse? Handlar det om konceptualism i en litterär eller intellektuell bemärkelse? Handlar det om dokumentärt berättande? Eller kan berättelsen också ligga i formen – i hur bildens olika element befolkar den plana ytan i ett slags ordlöst universum? Kan berättelsen rent av bygga på mentala processer såsom känsla?


Blinker

Den improviserade instrumentala jazzmusiken handlar i grund och botten om känsla. Berättandet är i den bemärkelsen varken litterärt eller intellektuellt. Det betyder dock inte att musiken saknar uttryck. Tvärtom. Uttrycket finns i varje enskild musikers sätt att använda sitt instrument, i hur de med sin unika teknik och känsla samverkar och kommunicerar med varandra och med dig som lyssnar, i ett absolut nu.


Simply Red

Musiken bildar en berättelse som handlar om ordlös poesi. Språket är tonalitet, balans, obalans, färgklang, dissonans, dynamik, rytmik och intensitet.

Känner ni igen orden?

Det är exakt samma ord som vi använder när vi försöker beskriva hur en bild är uppbyggd rent formellt. Men jag menar att det språket inte bara beskriver det strikt formella. Det beskriver också hur form och färg – eller för den delen rytmik och klangfärg – kan vara poesi i sig.


Soundboard

I min värld är en bilds berättelse avgörande för att jag ska stanna upp och bli intresserad. Men det finns en oändlig variation av sätt att berätta i bild. När jag arbetar med flerexponeringar och abstraktioner, med avsikten att främliggöra, är det ett sätt att berätta där jag lägger de flesta av mina kort i den språklåda som vi delar med musiken. Det handlar om det musikaliska bildspråket, helt enkelt.

När jag däremot arbetar med bilder som den här under ligger berättelsen åtminstone delvis i en annan språklåda.


Passing-by

Någon kanske tycker att ”det var värst vad han velar – kan karln inte bestämma sig?”

Nej, det kan jag nog inte. Eller kanske vill jag helt enkelt inte.
Jag vill fortsätta att utforska de olika stigar som finns inom mig. Jag vill tillåta mig att improvisera, att söka och undersöka, även om det ibland kan framstå som ett velande.

Can't Stop

Lyssna gärna på Weather Reports Birdland och jämför den med D Flat Waltz. Olika uttryck – samma band.


Aftermath

Att syssla med uttryck, oavsett om det handlar om musik eller bild, handlar enligt mig om att utforska och försöka förstå den berättelse som pågår inom en själv.

Så återigen: kan bild vara som improviserad musik?

Enligt mitt sätt att se är svaret ett tveklöst ja.


Bass Loop

Bildkonsten rymmer en oändlighet av berättelser och uttryck, precis som musiken.

Härligt, inte sant?


Blue Abstraction

Obs: De ord som är understrukna i texten är länkar