En dåres försvarstal

Då var jag tillbaka i Västerås – inte fysiskt, förstås, utan i sällskap med RAW-filer och färdigt material som jag försöker sortera och färdigställa. Jag har en hel del singelbilder från de där dagarna vi spenderade på Steam med omnejd – bilder jag redan visat i ett tidigare inlägg. Men jag har också några trippelexponeringar, som jag lovade att återkomma med när de var klara. Här är dem – åtminstone de jag anser har något värde att visa.


Selfish x3

Resultatet blev, som sagt, ganska skralt. Jag fick ut betydligt fler singelbilder än trippelexponeringar, och jag betraktar fortfarande tekniken som ”a work in progress”. Jag är alltså långt ifrån säker på om det är ett uttryck jag vill fortsätta med, men metoden är lustfylld att utforska – särskilt i mitt arbete med främliggörandet som idé. Samtidigt funderar jag mycket på mitt personliga bildspråk – det som jag alltid sett som grundläggande.


Yellow Song

Å andra sidan – vad hindrar mig från att arbeta på bred front och fylla på verktygslådan? Vad är fel med att blicka framåt istället för att krampaktigt hålla fast vid det jag redan kan? Nostalgi och försök att överleva på gamla meriter är trots allt något jag ogillar i största allmänhet. Jag överger ju inte min grundinställning till bildkonsten bara för att jag försöker se vad som möjligen finns runt hörnet där jag aldrig varit. Dessutom sysslar jag med fotografi som konstform främst för att jag inte skulle överleva mentalt utan det. Det är faktiskt inte svårare än så.


Interstellar

Men jag är den sort som inte kan låta bli att fråga ”varför”. Och mycket riktigt – frågan står och bankar på min mentala dörr, som den irriterande medresenären man helst lämnar kvar på perrongen.


Step by Step


Press

Vad handlar frågan om då? Ja, först och främst är det den formella aspekten – hur bilderna tenderar att se ut när man kombinerar flera exponeringar i samma bild. Gillar jag verkligen ett uttryck där tekniken i sig blir en så stor del av det visuella? Sedan handlar det om spåren jag lämnar efter mig, mina spår och avtryck. Vad menar jag egentligen – är det bara tomt prat, eller finns det ett bildspråkligt värde i bilderna?


Tense

Jag tänker att en bild kanske inte alltid måste vara berättande i en litterär bemärkelse. Kan det till och med vara så att bilder ibland bara kan få vara som improviserad musik – fria och otyglade, men ändå genomtänkta i form och rytmik?


Cluster Chord

Den frågan får bli cliffhangern jag lämnar er med. Jag återkommer med mer i nästa inlägg. Under tiden får ni gärna kika på bilderna medan ni ”spänt väntar på svaret”.

Själv har jag inte hittat svaret än – men jag letar vidare, det lovar jag.

Hard Hat on


21


1


Vertigo


Memorandum


Industry


Don't go Right


Transition


6

Lite kort om monokromt

Nu blir det något så ovanligt från mig som enbart monokromt. Jag är ju i grunden en färgmänniska och gillar verkligen att jobba med dess komplexitet, vilket naturligtvis har sin grund i mitt tidigare liv som målare. Allt handlade verkligen om färgens mysterier på den tiden, och det har jag nog, av ryggmärgsskäl, tagit med mig in i fotograferandet.

Så här är det i alla fall för mig när det gäller svartvitt eller färg inom foto — jag struntar i vilket. Det är bildens kvalitet som intresserar mig. Jag kan dock konstatera, efter så många års snurrande ute i den vida världens digitala plattformar dedikerade till fotografi, att intresset för färgfoto är betydligt större därute än här hemma. Om det har att göra med vår specifika historia kring fotografi, eller bara att jag sett till att hamna i de bubblor som passar mig bäst, låter jag dock vara osagt. I den digitala världen får man ju det man önskar, så det där med bubblor stämmer nog även rätt bra in på mitt beteende och på det här med färg eller svartvitt. Men oavsett vilket kan jag ärligt säga att jag egentligen inte har någon åsikt i frågan. Jag gillar intressanta, genomtänkta bilder med personliga uttryck, oavsett om de är i svartvitt eller färg.


Boxed In

När jag gör mina egna val handlar de främst om att se om färgen verkligen tillför något till uttrycket eller inte. Nu landar jag ofta (ja, nästan alltid) i färg eftersom min blick, min känsla och tanke är färg — jag lever bland färgerna. Det är betydligt mer utmanande och lustfyllt att arbeta med dem helt enkelt, men ibland funkar det inte, som om bilderna redan var stöpta i den grå skalan när jag tog dem — och så visade det sig vara den här gången också.


Wait

Jag hade varit ute på en utflykt till Västberga, ett av mina vattenhål för fotografi, och var nu på väg hem. Det här var en lördag i mitten av mars och på vägen passerade jag Marievik med målet inriktat på Liljeholmens T-bana och tåget hem. Jag var rätt mentalt utmattad, som man gärna blir efter flera timmar av intensivt fotograferande, och jag ville egentligen inget annat än att komma hem till en kopp kaffe och möjligen en kaka till. Men så såg jag i ögonvrån, precis innan jag skulle till att passera tvärbanans spår och lämna Marieviksområdet, att man höll på att riva en stor kontorsbyggnad nere vid Liljeholmskajen. Det här fick jag bara inte missa, så det var bara att plocka upp kameran igen och ge mig ner mot kajen.


Shell Entity

Det blev ytterligare någon timmes fotograferande, men själva rivningsprojektet, visade sig vara svårt att fånga fotografiskt. Man hade stängslat av området så minutiöst att det i princip bara fanns två positioner varifrån jag kunde fotografera. Jag hade visserligen med mig mitt långa tele, så jag kunde zooma in på detaljer om jag ville, men allt hamnade i motljus, och dessutom hade jag velat se hela byggnaden, hela ruinen, från fler vinklar än ett. Fast då hade jag behövt en båt eller ta mig över till andra sidan Liljeholmsbron och till Hornstulls strand, vilket just då kändes som ett alldeles för ansträngande projekt. Men jag fotade vidare med de få val jag hade, i förhoppningen om att något ändå kanske skulle bli användbart.


Stickers

Väl hemma insåg jag direkt att hela fotoäventyret varit ”a waste of time”. Det hade varit bättre att åka direkt hem och sjunka ner i fåtöljen med den där koppen kaffe. Men jag tänkte, som jag ofta gör, att jag lägger undan bilderna och låter dem vila, och så återvänder jag senare för att se om jag ändrat inställning.


Before And After


Shell

För någon vecka sedan gjorde jag precis detta och återvände till RAW-filerna från Marievik och började jobba med dem. Jag insåg ganska direkt att det var den monokroma vägen jag skulle ta. Dessa urtrista färgbilder började plötsligt leva i sin monokroma skrud. Okej, det blev kanske inte så många bilder som jag hade önskat mig, men ändå fler än vad jag kunde ana när jag plockade in dem i datorn. Så här är de… enjoy.


Wounded


Flagged


68a


Crane