Förgänglighetens estetik
Kan det vissna vara vackert , eller är det bara visset ? När växtriket vissnar under hösten blir det en påminnelse om det förgängliga hos allt levande. Personligen kan jag finns en viss tröst i att det vissna inte sällan kan vara vackert, på sitt eget sätt.
Ett exempel på detta är Slottsträdgården i Malmö, vars Dahliafestival bjuder på stora skönhetsupplevelser fram till dess att frosten kommer (vilket Wolfgang och jag har skrivit 0m). Det lär finnas 50000 dahliasorter, och ett stort antal är representerade i Slottsträdgården. De är tacksamma att fotografera med sina variationer av färger och former. Efter den första nattfrosten ändras bilden radikalt. Blommorna skrumpnar ihop och förlorar sina färger, och den prunkande trädgården antar en jämn gråbrun färgton. Men i vissnandet kan det uppstå nya former, som gör det intressant att komma tillbaka med kameran.
Det ligger i betraktarens öga att avgöra om det finns en förgänglighetens estetik. Men utöver själva estetiken är det möjligt att läsa in en symbolik hos vissa av växterna i form av en tragisk resning som under en tid trotsar förfallet. En sådan tolkning är förstås en psykologisk projektion för att avvärja tankar på vår egen förgänglighet. Men den kan bidra till den estetiska upplevelsen.
Bilderna bör ses förstorade.









Tack, Morgan för din kommentar! Vi verkar ha samma inställning till växtlivets olika stadier och betydelsen av att finna glädje i dem alla. Det gäller ju också för livet i stort...
Hälsningar Sven
Tack, Wolfgang för din analys av mitt försök att gestalta den skönhet som kan finnas i vissnandet. Roligt att du uppskattar bildserien!
Hälsningar Sven
förgänglighetens estetik finns även tex ett dött djurs långsamma upplösning
samma stillsamma skönhet som dina blombilder
även i åldrandet
ett vackert begrepp
Tack för din kommentar, Inger! Du ser det jag ville visa, att några växters vissnande kan betraktas som en metafor för allt åldrande, inklusive vårt eget. Och att det kan innehålla sin egen skönhet.
Hälsningar Sven
Hälsningar, Bjarne
Tack Bjarne, ibland kan bilder av det vissna vara väl så vackra, och mer intressanta, än bilder av det sköna. Möjligen kan det, som du antyder, ha att göra med att det vissna innehåller en berättelse, som vi som betraktare kan känna igen oss i.
Hälsningar Sven