Storksläpp vid Hemmestorps Mölla

Igår den 26 juli var jag en av 1007 besökare av Storksläppet vid Hemmestorps Mölla utanför Veberöd. Det var tack vare Lena som nämnde evenemanget när hon redogjorde för Storkprojektet i samband med sitt besök vid ett annat storkhägn i juni.

Storkprojektet ett ambitiöst program för att återetablera en vild och flyttande storkstam i Sverige.  Storksläppet är en mycket populär publikdag där allmänheten bjuds in att ta del av projektet. Programmet ägnades åt att pedagogiskt och livfullt informera publiken om storkars liv och leverne och hur man bedriver sitt arbete i praktiken. Det framgick tydligt hur mycket kunskap och entusiasm som finns hos anställda och volontärer.

Programmets höjdpunkt var förstås själva släppet av drygt 80 ungstorkar som fick komma ut ut hägnet och börja flyga fritt. Om cirka två veckor kommer de att påbörja sin migration söderut mot Afrika, och efter några år förväntas de som överlever återkomma till Skåne för att häcka. 

Släppet är över på cirka tio minuter och är egentligen ganska odramatiskt. Men symboliken är slående genom att det representerar en mångårig räddningsaktion för att få tillbaka storkar till Skåne och att de precis utsläppta ungfåglarna snart skall flyga till en annan världsdel. Det blir dessutom en mäktig känsla av frihet å fåglarnas vägnar när man ser hur fler och fler börjar cirkla omkring uppe i luften.  

Klingavälsån med betesmark och våtmark rinner förbi Hemmestorps Mölla. På kraftledningarna hänger anordningar för att hindra storkar att flyga in i ledningarna.

En kopp kaffe med kaka ingick i entréavgiften men jag kom tidigt och behövde inte stå i någon fikakö.

Länge in på området presenterar olika medverkande organisationer  sina verksamheter.

Storkhägnet med alla ungfåglar som snart skall få komma ut i det fria.

Nu börjar det fyllas på med besökare. Habituéerna har med sig fällstolar och vet var de skall placera sig.

Flera besökare hade med sig seriösa objektiv. Jag kände mig lite som kusinen från landet med min 24-70 mm normalzoom (till fullformat).

Nu är det dags! Den första storken spatserar ut lite dröjande men värdigt.

Efter två minuter går det ett sus bland åskådarna när en av storkarna gör en ansats till att börja flyga.

Efter drygt sex minuter är de flesta storkarna ute och ett tjugotal befinner sig i luften. En stor upplevelse när man står där på plats.

Montbretia - en studie i rött

Slottsträdgården, som är Malmös botaniska trädgård, är trevlig att besöka med kameran. Här finns blommor efter säsong under hela sommarhalvåret, med höstens Dahliafestival som överdådig avslutning. Men sommaren har förstås också mycket att erbjuda, och jag har den senaste veckan upptäckt en intensivt röd blomma med spännande former, som är ny för mig. Jag bildgooglar mig fram till att den heter Montbretia, alternativt Crocosmia. Det är en lökväxt som undan för undan  utvecklar trattformade blommor längs ett slags stjälk. Det gör att den ändrar sitt utseende under sin utveckling.

Bilderna bör ses förstorade mot mörk bakgrund.

Landskrona konsthall - en brutalistisk pärla

En "brutalistisk pärla” kan låta som en självmotsägelse - kan verkligen en byggnadsstil som förknippas med rå betong och massiva former vara en pärla?

Brutalismen, som har fått sitt namn från det franska béton brut (rå betong), hade sin storhetstid under byggnadsboomen under 1960- och 70-talen. Typiska drag är obehandlade ytor, massiva och ofta nyskapande former och synliga strukturer utan utsmyckning. Allt var inte betong utan tegel och glas kom också till användning.

Bakom brutalismen fanns sociala och estetiska ideal, men med tiden har kritik mot enformighet, dysterhet och brutala uttryck (i betydelsen hårdhet och människofientlighet) vuxit i styrka. Samtidigt har många brutalistiska byggnader uppnått ikonisk status, även i Sverige. Ett typiskt exempel är Sigurd Lewerentz´ Blomsterkiosk i betong på Östra kyrkogården i Malmö, som lockar till sig arkitekturintresserade från hela världen, samtidigt som den brukar hamna högt på lokala listor över fulaste byggnader.

Landskrona konsthall ritades av arkitekterna Sten Samuelsson och Fritz Jaenecke och invigdes 1963 till Landskronas 550-årsjubileum. Den ligger inbäddad bland höga, massiva träd i Slottsparken bredvid Landskrona citadell och är svår att upptäcka sommartid när man närmar sig parken. Den rektangulära byggnaden består av två massiva skivor som utgör tak och golv. Bottenplattan svävar över marken på plintar, vilket ger en känsla av lätthet, samtidigt som stora fönsterväggar gör att man ser igenom hela byggnaden. Inne i konsthallen finns ett inglasat atrium i form av en mindre rektangel som är öppen mot himlen och som innehåller en japansk trädgård. Runt konsthallen finns en skulpturträdgård, som kompletterar utställningarna på insidan.

Man kan därför påstå att den sofistikerade arkitekturen hos Landskrona konsthall har ”av-brutaliserat” den brutalistiska stilen med den svävande och genomsynliga konstruktionen och placeringen djupt inne i parken. Dessutom samspelar det inbyggda atriets grönska med växligheten på utsidan.  Det samlade intrycket blir att byggnaden känns gränslös utan skarp åtskillnad mellan inne och ute. Att gå omkring i konsthallen blir lätt en meditativ upplevelse, oavsett vilken utställning som pågår.

Som en extra attraktion finns i  konsthallens norra hörn en liten restaurang, som från början var en ”Sherrybar”. Dess inredning är intakt sedan 1963, vilket gör den till en utsökt tidskapsel.

Bakom Ulla Viottis tegelfåtölj skymtar konsthallen mellan träden.

Del av långsidan mot sydost.

Här syns de brutalistiska dragen tydligt.

Interiören sedd från entrén med atriet i mitten. Skulpturer av Petra Gipp.

Atriet med den japanska trädgården som är ritad av trädgårdsarkitekt Ulla Molin.

Utblick mot parken genom den sydöstra långsidan.

Inblick från parken genom den sydöstra långsidan.

Den f.d. Sherrybaren, numera restaurang och vinbar.

Sommarsolstånd över Ales stenar - med och utan AI

Två höjdpunkter vid Ales stenar är att uppleva soluppgången vid vintersolståndet och solnedgången vid sommarsolståndet.  Solen går  upp i skeppssättningens längsriktning år sydost i december och åt nordväst i juni. På grund av detta har tanken uppstått att Ales stenar i själva verket utgör en solkalender, ett slags småsyskon till Stonehenge.

När jag var där i december förra året var vi bara tre fotografer som i lugn och ro kunde ta ”rena” bilder utan distraktioner medan vintermörkret gav vika för solljuset. Upplevelsen vid årets sommarsolstånd den 21 juni var sämre på flera sätt. Den ljusa sommarkvällen gjorde att solnedgången inte blev så märkbar, och dessutom försvann solen bakom en molnbank 10 minuter innan den skulle gå ner. Framför allt var där nu gott om besökare runt och på stenarna vilket gjorde det svårt att få ”rena” bilder av den symbolladdade solnedgången över skeppssättningen.

Jag tog i alla fall en bild strax innan solen gick i moln. Den innehåller förstås ett antal personer som distraherar, och jag tänkte inte publicera den. Men eftersom Lightroom Classic precis har fått en ny funktion, People Removal, att med generativ AI ta bort flera distraherande människor i en bild, ville jag testa hur mycket jag kunde städa upp bilden.

Här är originalbilden efter sedvanlig bildbehandling men utan att någonting har tagits bort. Gruppen av sex personer till vänster gick utmärkt att ta bort i ett svep med den nya funktionen i Lightroom. Mannen till höger i bilden gick också att ta bort men People Removal klarade inte av att återskapa stenarna bakom honom. Istället fick jag ta bort honom enskilt med AI och samma sak gäller för en person långt in i bilden vid den bortre stävstenen. I båda fallen blev bakgrunden med stenarna hyggligt, men inte helt, verklighetstrogen. Däremot lyckades jag inte ta bort två personer till vänster om den bortre stävstenen (varav en med en röd jacka) utan att bakgrunden blev suddig, så jag fick nöja mig med att minska mättnaden i den röda färgen.

Här är den uppstädade versionen med likartad bildbehandling som den förra. Den uttrycker mitt ideal att gestalta solnedgången över Ales stenar utan människor som distraherar. Samtidigt är det en påtagligt tillrättalagd bild av verkligheten. Att jag tar med den här och överhuvudtaget skriver det här inlägget är för att illustrera dilemmat som uppstår när det nu är lätt att skapa alternativa verkligheter med hjälp av AI. Vilken verklighet skall vi välja - den dokumentära som visar hur där såg ut eller den tillrättalagda som visar hur det "borde" ha sett ut? Kanske är det folktomma idealet inte längre realistiskt, eller relevant, i dagens turistifierade samhälle?