Ett medborgarhus värt en resa

Med Medborgarhuset på Södermalm som undantag är sådana hus i andra städer ofta mer funktionella än vackra och arkitektoniskt spännande. De började byggas under slutet av 1940-talet som den tidens allaktivitetshus som skulle inrymma kulturverksamheter och möteslokaler. Konceptet påminner om Folkets hus som med liknande syften kom tidigare men som var mer anknutet till arbetarrörelsen.

Om man skulle nämna ”Medborgarhuset i Eslöv” skulle nog de flesta reagera med en axelryckning. Ingenting kunde vara mera fel! I lilla Eslöv ligger ett av efterkrigstidens mest betydande svenska byggnadsverk, ritat av arkitekt Hans Asplund (son till Gunnar) 1947, samtidigt som han tillsammans med storheter som Le Corbusier och Oscar Niemeyer arbetade med den nya FN-huset i New York. Det medförde att Asplund tog med sig intryck av den internationella modernismen till Eslöv, där han vann arkitekttävlingen över mer än 150 deltagare.

Medborgarhuset uppfördes 1955-57 och kom att symbolisera den moderna och optimistiska tidsandan när världen höll på att öppnas upp efter kriget. Ännu idag, 70 år senare, utstrålar det lyx och värme med sina vackra material, ljushet och en oändlig omsorg om detaljer. Asplund ritade inte bara byggnaden utan också alla inredningsdetaljer, som möbler, armaturer (jag hittade 12 olika), askkoppar och dricksvattenfontäner. Ett genomgående och påtagligt tema i interiören är de mjukt rundade formerna, som präglar så gott som alla aspekter av inredningen.

Det var en ren slump som gjorde att jag fick höra talas om Eslövs medborgarhus i somras. Det visar sig vara känt bland arkitekturentusiaster över hela världen, och jag insåg att jag måste göra ett besök och i egna bilder försöka fånga något av byggnadens själ. Min slutsats är att Eslövs medborgarhus definitivt är värt en resa, som Guide Michelin brukar säga när de delar ut tre stjärnor.

Medborgarhusets norra fasad från nordväst. Den runda strukturen till vänster är den breda ändan av en lång strut som innehåller samlingslokaler. Bredvid den en stor rektangulär del och i bakgrunden en fyravåningsbyggnad med kontorslokaler.

Struten sträcker sig längs hela byggnadens östra sida. De runda kuporna är lanterniner för ljusinsläpp.

Entrén.

När man kommer in genom entrén öppnar sig en stor ljus hall med en skog av svampkolonner och ett rundat atrium. På golvet Ölandskalksten.

Det ovala atriet som öppnar sig mot himlen.

Strax till vänster innanför entrén finns biljettluckan som är integrerad i väggen av ekfaner. Bakom fönstret liggen en rulle med biljetter.

En av många svampkolonner med sina uppåtriktade lampor och den obligatoriska askkoppen. Golvets Ölandskalksten är uppvikt runt kolonnfoten. I bakgrunden telefonhytter och godisdisk. 

Alla möbler är ritade av Asplund.

I strutens norra del nära ingången finns en teatersalong med plats för 450 personer.

I strutens bortre, södra del finns detta mötesrum.

I mötesrummets bortre vägg har Asplund skapat en S-formad linje, som kompletteras med ett perfekt formanpassat sideboard. Helt onödigt men alldeles underbart!

Under entréplanet i den rektangulära delen finns en undervåning med servering och garderober för teaterpubliken.

Trappa mellan garderoben i undervåningen och biljettkassan vid entrén.

På två av svampkolonnerna har Asplund infogat dricksvattenfontäner i marmor.

De allestädes närvarande askkopparna återspeglar 1950-talets syn på rökning.

Den 26 oktober 1192

Denna dag kom Nordens mäktigaste man, ärkebiskop Absalon av Lund, tillsammans med två andra biskopar till den lilla orten Gumlösa i norra Skåne för att inviga den nybyggda kyrkan. Den var helt uppförd av tegel, som då var ett nytt byggnadsmaterial för norra Europa, och den står kvar idag som den äldsta daterade och bevarade tegelbyggnaden i Sverige. Till storleken är det en ganska liten landsortskyrka, men den bör ha haft avsevärd religiös betydelse med tanke på de höga dignitärernas närvaro och att det deponerades ett osedvanligt stort antal reliker i altaret. Dessutom hade den en strategisk position som utpost mot det svenska riket i norr. Tack vare ett tidigt dokument känner vi till tidpunkten för invigningen, vilka som deltog och de 96 relikernas härstamning.

Gumlösa kyrka är ovanligt välbevarad i sitt ursprungliga skick. Dess norra långsida anses i princip se likadan ut som för drygt 800 år sedan, medan det har tillkommit en utbyggnad på den södra sidan. De metertjocka tegelväggarna har motstått två bränder, 1612 då den nyblivne svenske kungen Gustav II Adolf härjade i trakterna och 1904 då en allvarlig brandolycka inträffade, som förstörde allt utom murverket och takvalven.

Absalon tillhörde den nybildade cistercienserorden och kyrkan är utformad utifrån dess stränga ideal i romansk stil utan någon utsmyckning. Innerväggarna är byggda i samma tegelmaterial som de yttre. I de vitmålade takvalven finns stora franska liljor, som målades till kyrkans 700-årsjubileum (liljan var symbol för både jungfru Maria och för cistercienserorden). 

Bilderna bör ses förstorade mot mörk bakgrund.

Klassisk vy från nordost med den välbevarade norra långväggen. Den stora gravstenen som har murats in i korväggen mot öster härstammar från 1500-talet. De små kvadratiska hålen överallt i väggarna är rester efter byggnadsställningar från tiden för kyrkans uppförande.

Kyrkan från nordväst. Tornet byggdes samtidigt som kyrkan, vilket var ovanligt under 1100-talet. Smala skottgluggar talar för att det kunde användas för försvarsändamål.

Det smala långskeppet mot triumfbågen och koret. I triumfbågen brukade man hänga krucifix, som kallades triumfkrucifix.

Korets inredning tillkom efter branden 1904 och är utformad i Jugendstil.

Triumfbågen är omsorgsfullt murad. Bakom dopfunt och predikstol finns nischer för sidoaltare, som var vanliga under tidig medeltid. Det norra sidoaltaret (bakom predikstolen) brukade ägnas år jungfru Maria, och den norra sidan av långskeppet var enligt traditionen kvinnornas sida.

Takvalv med franska liljor i långskeppet. Utöver torn fick kyrkan valv från början, vilket var mycket ovanligt i slutet av 1100-talet.

Dopfunten i sandsten är kyrkans klenod. Den har överlevt två bränder och att under 100 år från mitten av 1700-talet ha använts som blomkruka i trädgården till den närliggande herrgården. Scenen till vänster föreställer hur Jesusbarnet bärs fram i templet och till höger ses två av de tre vise männen.