En mordrapport från 1100-talet

I den lilla 1100-talskyrkan i Lyngsjö strax söder om Kristianstad finns en av Sveriges märkligaste dopfuntar. Medeltida funtar brukar visa typiska motiv från Jesu liv, men den i Lyngsjö utmärker sig genom att också rapportera om ett samtida mord som begicks bara några årtionden innan funten skapades.

Mordet i fråga gäller den brutala avrättningen av den engelske ärkebiskopen Thomas Becket i katedralen i Canterbury den 29 december 1170. Illdådet hade sin bakgrund i konflikten mellan andlig och världslig makt under 1100-talet. Thomas Becket hade tidigare tjänstgjort som effektiv och lojal lordkansler hos kung Henrik II. När han 1162 utsågs till ärkebiskop av kungen, bytte han oväntat sida och började agera kraftfullt i kyrkans intresse mot den världsliga makten. Kungen blev alltmer frustrerad, och när han antydde till några riddare att han gärna skulle se Thomas avlägsnad, fattade de vinken och begav sig till Canterbury, där de högg ner biskopen framför katedralens altare.

Thomas Beckets martyrdöd väckte en enorm uppståndelse hos samtiden. Den katolska kyrkan utnyttjade det politiska propagandavärdet och helgonförklarade honom redan efter tre år. Thomas Becket blev ett mycket populärt helgon och Canterbury utvecklades till en av de mest betydelsefulla vallfartsorterna under medeltiden. Biskopsmordet har fortsatt att skapa genklang in i modern tid hos författare som T S Eliot och Jean Anouilh.

När jag besökte Lyngsjö för drygt 10 år sedan fascinerades jag av dopfunten och dess mordberättelse men kunde inte förstå hur den kunde hamna i lilla Lyngsjö av alla ställen, och så kort tid efter mordet.

När jag nu gör ett nytt besök och läser på om Thomas Becket, inser jag att Lyngsjö kyrka ändå inte är helt unik. Redan under decennierna efter mordet satte händelsen spår i kyrkor runt hela Europa, inklusive i Skandinavien. I Nora kyrka i Ångermanland finns en dopfunt från 1200-talet som också anses visa mordet och i Trönö kyrka i Hälsingland finns ett relikskrin från ca. år 1200 med samma motiv. När den lilla kyrkan i Gumlösa, 35 km norr om Lyngsjö, invigdes 1192, fick den reliker från Thomas Becket. Även Uppsala domkyrka var ägare till sådana reliker. 

Så landsortskyrkan i Lyngsjö kanske inte var inte så liten och isolerad, trots allt. Istället verkar den ha ingått i ett mäktigt kyrkligt nätverk som kunde sprida information, och etablera ny helgonkult, på ett mycket mer effektivt sätt än vad man föreställer sig idag.

Kyrkan i Lyngsjö kan nästan ge ett modernt intryck med sina raka linjer och rena ytor.

Dopfunten står framme vid koret mittemot predikstolen. Det är i den övre delen som de religiösa motiven finns. I den undre delen, som symboliserar den odöpta tillvaron, härskar monster och vilddjur.

Berättelsen om mordet på ärkebiskopen fungerar som en nutida serieteckning med en sekvens av tre bildpar som man läser från vänster till höger.
I det första bildparet sitter kung Henrik (REX: HRICVS) på sin tron och ger order till en riddare att eliminera ärkebiskopen.

I det andra bildparet skyndar två riddare i brynjor med dragna svärd mot katedralen i Canterbury.

Det sista bildparet visar hur Thomas Becket mördas med svärdshugg mot huvudet. Gestalten till höger med ett kors i handen har tolkats som Becket som helgon, alternativt som en munk som var närvarande och som har vittnat om mordet.
Det är intressant med resterna av färger, rött, grönt och blått, som antyder att dopfunten var bemålad när den skapades.

En grotesk människoliknande figur på den undre delen av dopfunten. Han gör en ful grimas som verkar ha levt kvar genom århundraden...

Den privata fästningen i Söderto

Intill den lilla orten Söderto, en dryg halvmil söder om Hörby, ligger ruinen av vad som kallas Söderto fästning. Egentligen handlar det mer om ett slags bunker eller värn än om en försvarsanläggning. Byggherre var den lokale lantbruksarbetaren  Karl-Göran Persson, som hade tagit så starkt intryck av broschyren Om kriget kommer att han förväntade sig ett sovjetiskt anfall mot Skåne. Detta var under det kalla krigets årtionden, och han ville med sin fästning skapa ett skydd för sig själv, grannarna runtomkring och, inte minst, den svenske kungen. Han utgick från sin ärvda skånelänga och byggde vidare på den.

Han hade ingen bil utan cyklade fram och tillbaka till Hörby för att inhandla säckar av cement som var det huvudsakliga byggmaterialet. Som armering använde han olika metallföremål som han tiggde ihop, som sänggavlar, kaffepannor, stänkskärmar från cyklar - och järnvägsräls. Bygget pågick under hela hans livstid, fram till 1975 då han dog 81 år gammal, och han gjorde allt arbete själv. Den tjockaste väggen vetter mot öster, som var det väderstreck från vilket fienden förväntades komma. 
Efter Karl-Göran Perssons död har byggnaden förfallit och och det ursprungliga boningshuset är borta. Av fästningen återstår en ruin, där det nu finns stor rasrisk.

Under sin livstid betraktades Karl-Göran Persson som lite eljest men verkar ha varit fullt accepterad på bygden. Så här långt efteråt kan man tycka att hela projektet var vansinnigt och att han var besatt av en fix, men helt orealistisk idé. Idag vet vi att det inte blev något tredje världskrig under 1900-talet. Istället lever vi själva i en tid som verkar minst lika farlig som årtiondena fram till 1990, och Söderto fästning väcker frågor hur vi i vår tid hanterar vår egen rädsla och osäkerhet. I den mån vi gör det.

Om kriget kommer gavs ut i en sista upplaga 1991. Publiceringen återupptogs 2018...

Jag fick höra talas om Söderto fästning i samband med att filmen Värn om Karl-Göran Perssons projekt visades i vintras. Samtidigt pågick en gripande utställning på Moderna Museet i Malmö, där det ingick en replika av ruinen. Den hade använts vid filminspelningen och förvandlades nu till en uttrycksfull konstinstallation. Det gjorde mig nyfiken på hur ruinen och dess omgivning ser ut i verkligheten.

En smal grusväg leder förbi Söderto fästning. Tätt inpå ruinen är marken uppodlad, vilket gör det svårt att få överblick när man kommer nära.

Från grusvägen leder en gräsbevuxen stig på något hundratal meter fram till ruinen.

Här låg den ursprungliga skånelängan som var Karl-Göran Perssons föräldrahem. Nu återstår bara några cementpelare.

I en av cementpelarna ser man armering i form av stänkskärmar från cyklar. Upptill ses en smal stålbalk som utgör armering i vertikal riktning.

Cykelskärmarna i närbild. Deras nytta som armering måste ha varit begränsad.

På baksidan av huset sticker 12 bitar av järnvägsräls ut. De utgör underlag för golvet i övervåningen.

Del av interiören genom en fönsteröppning. Jag vågade inte gå in på grund av rasrisken.

Del av den förstärkta väggen mot öster.

Jag hade inte så stora förväntningar inför mitt besök utan trodde att det mest skulle handla om en stor cementhög ute på landsbygden. Men det ensliga läget på slätten och all den detaljomsorg som man ser att Karl-Göran Persson ägnat sitt livsverk gjorde mig starkt berörd. Även om hela projektet var verklighetsfrämmande, och den egenhändiga byggtekniken bristfällig, var visionen klar och viljan god att rädda bygdens människor.

Runebergs ord om Lotta Svärd, att "något tålde hon att skrattas åt, men mera hedras ändå" kunde precis lika gärna ha skrivits om Karl-Göran Persson och hans fästning.

Liljekonvalj

Ett av de bästa ställena att hitta liljekonvalj i södra Skåne är i Hagestads naturreservat. Det ligger vid sydkusten, mellan Dag Hammarskjölds Backåkra och havet. Så här års täcks stora delar av marken av en grön matta av tusentals liljekonvaljplantor. Den stora mängden ger ett nästan surrealistiskt intryck. När jag besökte platsen för några dagar sedan hade blomningen precis börjat komma igång. Här är några exempel.

Sic transit gloria mundi

"Så förgår världens härlighet" är en sentens som lästes upp tre gånger för nyvalda påvar under deras invigningsceremoni i S:t Peterskyrkan för att påminna om att ämbetets glans och härlighet bara var tillfällig. Denna sed pågick från medeltiden fram till 1963.

Den latinska frasen har förstås en vidare tillämpning än bara för nya påvar. En jordnära sådan gäller för våren, vars härlighet är lika överväldigande som den är övergående. Där jag bor befinner vi oss just nu mitt emellan hägg och syren och fruktträden blommar för fullt. Däremot håller min favorit, magnolian, på att tappa sina kronblad. De bladen är tjocka och vaxartade och blir liggande i drivor på marken. Alla blommor tappar inte sina blad samtidigt, utan på träden finns ett minskande antal blommor i olika stadier från knopp till vissnande medan högen av fallna blad växer.

Magnolior i full blom är för mig bland de vackraste och ståtligaste blommorna. Samtidigt blir de vissnade bladen på marken en påtaglig illustration av att också det härligaste är tillfälligt. Här har jag försökt fånga något av den utvecklingen på bild.

Mera magnolia

Magnolia är en av mina favoritblommor, och ett av de bästa ställena att se magnolior i Skåne är i den stora parken som tillhör Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp. Där finns till och med en särskild magnoliaskog med över 1000 magnolior.

Jag besökte Alnarp förra året och fotograferade med ett gammalt östtyskt objektiv. I år ville jag försöka med ett sovjetiskt objektiv, ett Helios 44-2, 58 mm f2. Jag har använt det till alla bilder utom den sista som är tagen med ett modernt macroobjektiv.