Den privata fästningen i Söderto
Intill den lilla orten Söderto, en dryg halvmil söder om Hörby, ligger ruinen av vad som kallas Söderto fästning. Egentligen handlar det mer om ett slags bunker eller värn än om en försvarsanläggning. Byggherre var den lokale lantbruksarbetaren Karl-Göran Persson, som hade tagit så starkt intryck av broschyren Om kriget kommer att han förväntade sig ett sovjetiskt anfall mot Skåne. Detta var under det kalla krigets årtionden, och han ville med sin fästning skapa ett skydd för sig själv, grannarna runtomkring och, inte minst, den svenske kungen. Han utgick från sin ärvda skånelänga och byggde vidare på den.
Han hade ingen bil utan cyklade fram och tillbaka till Hörby för att inhandla säckar av cement som var det huvudsakliga byggmaterialet. Som armering använde han olika metallföremål som han tiggde ihop, som sänggavlar, kaffepannor, stänkskärmar från cyklar - och järnvägsräls. Bygget pågick under hela hans livstid, fram till 1975 då han dog 81 år gammal, och han gjorde allt arbete själv. Den tjockaste väggen vetter mot öster, som var det väderstreck från vilket fienden förväntades komma.
Efter Karl-Göran Perssons död har byggnaden förfallit och och det ursprungliga boningshuset är borta. Av fästningen återstår en ruin, där det nu finns stor rasrisk.
Under sin livstid betraktades Karl-Göran Persson som lite eljest men verkar ha varit fullt accepterad på bygden. Så här långt efteråt kan man tycka att hela projektet var vansinnigt och att han var besatt av en fix, men helt orealistisk idé. Idag vet vi att det inte blev något tredje världskrig under 1900-talet. Istället lever vi själva i en tid som verkar minst lika farlig som årtiondena fram till 1990, och Söderto fästning väcker frågor hur vi i vår tid hanterar vår egen rädsla och osäkerhet. I den mån vi gör det.
Om kriget kommer gavs ut i en sista upplaga 1991. Publiceringen återupptogs 2018...
Jag fick höra talas om Söderto fästning i samband med att filmen Värn om Karl-Göran Perssons projekt visades i vintras. Samtidigt pågick en gripande utställning på Moderna Museet i Malmö, där det ingick en replika av ruinen. Den hade använts vid filminspelningen och förvandlades nu till en uttrycksfull konstinstallation. Det gjorde mig nyfiken på hur ruinen och dess omgivning ser ut i verkligheten.
En smal grusväg leder förbi Söderto fästning. Tätt inpå ruinen är marken uppodlad, vilket gör det svårt att få överblick när man kommer nära.
Från grusvägen leder en gräsbevuxen stig på något hundratal meter fram till ruinen.
Här låg den ursprungliga skånelängan som var Karl-Göran Perssons föräldrahem. Nu återstår bara några cementpelare.
I en av cementpelarna ser man armering i form av stänkskärmar från cyklar. Upptill ses en smal stålbalk som utgör armering i vertikal riktning.
Cykelskärmarna i närbild. Deras nytta som armering måste ha varit begränsad.
På baksidan av huset sticker 12 bitar av järnvägsräls ut. De utgör underlag för golvet i övervåningen.
Del av interiören genom en fönsteröppning. Jag vågade inte gå in på grund av rasrisken.
Del av den förstärkta väggen mot öster.
Jag hade inte så stora förväntningar inför mitt besök utan trodde att det mest skulle handla om en stor cementhög ute på landsbygden. Men det ensliga läget på slätten och all den detaljomsorg som man ser att Karl-Göran Persson ägnat sitt livsverk gjorde mig starkt berörd. Även om hela projektet var verklighetsfrämmande, och den egenhändiga byggtekniken bristfällig, var visionen klar och viljan god att rädda bygdens människor.
Runebergs ord om Lotta Svärd, att "något tålde hon att skrattas åt, men mera hedras ändå" kunde precis lika gärna ha skrivits om Karl-Göran Persson och hans fästning.












Runebergcitatet pendlar in hela saken - otroligt!
Jag har också hört talas om filmen Värn och fascinerades av berättelsen om Karl-Göran Persson. Roligt att kunna ta del av den verkliga bakgrunden till filmen genom ditt välgjorda inlägg.
/F
Hälsningar Bjarne
Han påminner lite om vår granne på landet. Han hade skog och byggde väg till sina avverkningar och nyplanteringar, och använde skrot som underlag – jag minns att det låg gamla sjukhussängar där vid ett tillfälle. Han var inte särskilt eljest, förutom när han lyckades borra hål i bensintanken medan han skulle montera dragkrok på bilen. Men han berättade många intressanta historier om bygden förr i tiden, och hade samma sorts uppfinningsrikedom som Karl‑Göran Persson – en vilja att bygga något bestående, på sitt eget sätt.