Pep Ventosa i Skåne?

Nej, såvitt jag vet har Pep Ventosa inte besökt Skåne. Men det hindrar inte att hans "in the round" teknik kan användas här. Pep Ventosa är en katalansk fotokonstnär som har blivit berömd för sina multiexponeringar runt ett objekt. Typiska motiv kan vara träd, lyktstolpar och andra symmetriska objekt som är lätta att gå runt. Han kan göra upp mot 100 exponeringar på ett motiv och lägger sedan ihop bilderna i Photoshop. Resultatet blir en eterisk, "impressionistisk" bild med ett karakteristiskt utseende som ibland kan påminna om akvareller. Han har även använt varianter av sin teknik på stadslandskap och museiinteriörer.

Jag hörde talas om Pep Ventosa förra året och ville gärna prova på hans metod. Jag började med höstgranna träd och buskar och nöjde mig med 10 - 20 exponeringar per motiv. Från Lightroom importerar jag bilderna som lager till Photoshop. Där blandar jag bilderna genom att variera blandningslägen och opaciteter. Detta blir den "konstnärliga" delen av arbetsflödet som kan påminna en del om att måla med pensel på duk.

Pep Ventosas teknik är en variant av ICM (intentional camera movements), där man rör kameran mellan flera exponeringar istället för under en exponering. Precis som med vanlig ICM bygger lärprocessen på trial and error, även om goda råd och tips kan hittas på Internet. Det är en spännande metod att testa om man vill komma vidare från det dokumentärt avbildande. Samtidigt tycker jag att det finns en risk för att bildstilen kan bli till ett manér om den används utan urskillning. Att Pep Ventosa har blivit kommersiellt framgångsrik motsäger inte den uppfattningen.

Här är några av mina "Pep Ventosa-bilder" från Skåne. De vinner på att ses förstorade.

Japansk blodlönn, Alnarpsparken

Alnarpsparken

Kungsparken, Malmö

Riberborgsstranden, Malmö

Ribersborgsstranden, Malmö

Centrala Malmö

Himalayabjörk, Alnarpsparken

December i Alnarpsparken

Till Lantbruksuniversitetet i Alnarp (mellan Malmö och Lomma) hör en vacker park med en av Sveriges största växtsamlingar. Parken är ett populärt utflyktsmål, inte minst för fotografer. Runt månadsskiftet oktober-november är färgprakten nästan ögonbedövande. Jag åkte dit häromdagen för att se hur parken ter sig i ett mulet och snålkallt december. Min fundering var om där bara skulle finnas dova gröna och bruna färger eller om någon mer sommaraktig färg eventuellt dröjde sig kvar. Kanske skulle det till och med gå att upptäcka något förebud till den vår som kommer så småningom...

Himalayabjörk, ett favoritträd med sin klarvita stam och sitt förgrenade växtsätt, som en stor bukett.

Förgreningsstället, som påminner om en skulptur. Ytskiktets tunna flagor avslöjar en subtil, varm färgton undertill.

Jodå, visst gick det att hitta en klar, somrig färg mitt bland allt det gråbruna och gröna.

I ett stort snår med olvonbuskar fanns det mängder av blommor. Läser mig till att olvon faktiskt kan blomma på vintern.

Mera olvonblom.

Det här trädet har tagit på sig vinterkostymen.

Det var hos magnolian som jag hittade förebudet om den vår som kommer.

Skånes knasigaste träd

Till den inte helt nödvändiga kunskapen hör väl att känna till det "knasigaste" trädet i det egna landskapet. Det kan man få reda på hos  Skogssällskapet som har gjort ett urval av träd med ett "lustigt" eller ovanligt växtsätt på förslag från allmänheten. Det kan kännas frestande att avfärda kampanjen som ännu ett medialt jippo, men den bör snarare hedras som en uppmuntran till människor att gå ut och upptäcka mångfalden i naturen.

För Skånes del föll valet på det så kallade Drakträdet, som står i Trollskogen vid byn Torna Hällestad i Lunds kommun. Skogen har fått sitt namn efter det stora beståndet av vresbokar, som har ett krokigt och vridet växtsätt till följd av en genetisk variant (förr i världen lär man ha skyllt på trollen). 

Man får hålla med om att Drakträdet har fått ett passande namn. Däremot tycker jag att det gamla trädet med sin gröna mossväxt är vackert och ståtligt snarare än "knasigt".

I Trollskogen med alla dess vresbokar finns det förstås ett flertal tänkbara kandidater för kommande års omröstningar om knasigaste träd. Här är två förslag:

Det här trädet står som en graciös skulptur i en glänta i skogen och är unikt till och med för Trollskogen. Jag tycker att det skall kallas för Trollträdet. Bilden bör förstoras så att man ser ögat i "ansiktet".

De Dansande träden möter besökaren vid infarten till Trollskogen. Det är väl twist som de dansar? Träden gör sig allra bäst på bild vår och höst mot bakgrund av den skira grönskan respektive de starka höstfärgerna. Jag kom för sent för att fånga höstfärger och konverterade till svartvitt för att lyfta fram stämningen av grå november.

In memoriam

Till slut nådde den officiella hösten ner till Malmö den 14 november, vilket är rekordsent. Men naturens höst pågår för fullt, som hos den storbladiga murgrönan (?), som redan har tappat nästan alla sina löv. De sitter på långa stjälkar eller stänglar, som blir kvar en kort tid efter att löven har lossnat. Med sin röd-vita färg lyser de upp muren och skickar ett sista färgbudskap från sommaren. När även de är borta, finns bara den gråa murytan kvar. Då är hösten fullbordad.

Om det sista gulnande och slitna lövet kunde tänka, skulle det säkert påminnas om var och en av alla stjälkarna runt omkring om en kamrat (eller släkting), som redan har släppt taget. Och det skulle reflektera över sitt eget öde...

Dahliafestival i Malmö - och säsongens sista humla?

Mitt i Malmö ligger Slottsträdgården som är en vacker ekologisk trädgård med besökare året om. Den innehåller flera intressanta avdelningar med olika odlingsinriktningar. I en sådan avdelning pågår just nu en Dahliafestival. När jag var där under veckan för att fotografera med några vintageobjektiv fanns fortfarande det mesta av sommarens färgprakt kvar. På en blomma satt vad som kan vara säsongens sista humla och arbetade intensivt.

Enligt festivalinformationen finns det omkring 10 000 olika varianter av dahlior, i alla storlekar och färger. Många är vackra sedda rakt framifrån och lämpar sig för traditionellt "porträttfoto". Andra uppfattar jag som mer "barocka" i betydelsen översvallande i sina färger och former, och för dem kan det vara värt att prova andra kameravinklar. 

Först en klassisk porträttbild, vilket var den vinkel som passade bäst för den här blomman. Pentax Super-Multi-Coated Takumar 85/1,8 med 11 mm mellanring.

Med det här för dahlior ovanligt "grymma" utseendet måste man ju porträtteras framifrån. Meyer-Optik Görlitz Orestor 135/2,8 med 11 mm mellanring.

Fast en släkting till föregående dahlia ser ganska tuff ut från sidan också. Meyer-Optik Görlitz Orestor 135/2,8 med 11 mm mellanring.

En enkel, vit dahlia sedd bakifrån mot himlen. Tokina AT-X Pro Macro 100/2,8.

Den här dahlian blev mer intressant från sidan än framifrån. Meyer-Optik Görlitz Oreston 50/1,8.

Här börjar det bli barockt. Meyer-Optik Görlitz Orestor 135/2,8 med 11 mm mellanring.

Mer barockt. Meyer-Optik Görlitz Orestor 135/2,8.

Ännu mer barockt med massor av form. Meyer-Optik Görlitz Orestor 135/2,8 med 11 mm mellanring.

Och här är den, säsongens sista (?) humla. Pentax Super-Multi-Coated Takumar 85/1,8.