Dalby kyrka - den äldsta stenkyrkan i Norden

En av de märkligaste kyrkorna i Skandinavien ligger i Dalby, 10 km sydost om Lund. Kyrkan, som också kallas Heligkorskyrkan efter en relik från Jesu kors, byggdes runt 1060, vilket gör att den betraktas som den äldsta bevarade stenkyrkan, och kanske den äldsta bevarade byggnaden, i Norden. Vad som också är märkligt är att den under några korta år på 1060-talet utgjorde biskopssäte parallellt med Lund, så att man hade två biskopar praktiskt taget inom synhåll från varandra. Kyrkan är byggd över en källa som tros ha fungerat som en förkristen, "hednisk", kultplats. Efter tiden som domkyrka blev den klosterkyrka åt ett rikt augustinerkloster, varpå den efter reformationen övergick till att bli fattig församlingskyrka för Dalbyborna. Det innebär att platsen för kyrkan har använts kontinuerligt för religiösa ändamål under en mycket lång tidsperiod.

Kyrkan konstruerades som en treskeppig basilika och byggdes ut successivt under de följande århundradena. Under 1600- och 1700-talen rasade respektive revs delar av kyrkan så att den nuvarande byggnaden endast är hälften så stor som den ursprungliga. Utifrån sett kan kyrkan idag ge ett lite stympat intryck med sitt massiva torn som verkar oproportionerligt stort i relation till det avkortade långhuset. Trots det är den imponerande, både när man står nära och när man ser på avstånd från den omgivande slätten hur den reser sig över Dalby.

Interiören domineras av ett stort, ljust rum som utgörs av vad som finns kvar av det ursprungliga mittskeppet. På flera ställen har man tagit bort puts från sidoväggarna så att det ursprungliga murverket från 1060-talet är synligt. Intill predikstolen står en dopfunt från 1100-talet med romanska reliefer. Under tornet finns en krypta i romansk stil som påminner om kryptan i Lunds domkyrka. Där finns en liten brunn som är byggd över den gamla källan.

Det är lätt att drabbas en känsla av andakt när man går in i den gamla kyrkan. Även om mycket har förändrats med tiden lyckas det stora kyrkorummet med sina bevarade murar, dopfunten och den romanska kryptan förmedla en känsla av obruten tradition och bevarad stämning som är nästan 1000 år gammal.

Den södra fasaden av kyrkan med ingången genom  vapenhuset

Kyrkan från sydost med det raka koret som avslutar det avkortade långhuset.

Det första intrycket när man kommit in i kyrksalen genom vapenhuset. Den stora ljuskronan är en kopia av ett medeltida original som i sin tur var en kopia av en ljuskrona i katedralen i Hildesheim. Den lär symbolisera det Himmelska Jerusalem. Dopfunten står nedanför predikstolen.

Kyrkorummet sett från motsatt sida med det framtagna ursprungliga murverket. Den lilla kolonnen i nischen är en annan detalj som är lånad från Hildesheim. Den tros vara en symbol för Salomos tempel i Jerusalem, som kyrkan i Dalby var tänkt att efterlikna.

Dopfunten från 1100-talet. Man ser här Jesu dop med Johannes döparen och den Helige andes duva till vänster om Jesus och en ängel till höger. Bilden bör förstoras så att man ser detaljerna, inte minst ansiktsuttrycken hos huvudpersonerna.

Den västra delen av kyrkorummet med orgelläktaren som befinner sig under tornet. Under läktaren finns två nergångar till kryptan.

Den romanska kryptan. Den upplysta brunnen med den gamla källan skymtar bakom en kolonn i hörnet till vänster.

En sammansatt kolonn på djurgestalter i kryptan.

Dalby stenbrott

Strax öster om Dalby (och drygt 10 km sydost om Lund) ligger en konstgjord liten sjö som utgörs av det vattenfyllda Dalby stenbrott. Här bröt man gnejs från 1893 fram till 1958 för att få material till makadam som användes till järnvägsbyggen. Efter avslutad stenbrytning vattenfylldes brottet och man fick en 10 m djup sjö med klart vatten och höga klippbranter på upp till 16 m. Sjön är populär för dykning för att inte tala om tjusningen för traktens ungdom att hoppa från klipporna. Bortsett från ett dubbelmord för 10 år sedan är den gamla stenbrottet ett stillsamt utflyktsmål med grillplatser. Sjön är inte någon kommunal badplats så man badar på egen risk.
Att gå runt sjön tar en knapp timma (längre med kamera). Norr om sjön växer bokskog, som ofta uppvisar intressanta former. Här finns ett nätverk av vandringsleder, bland annat till Trollskogen med sina vresbokar.

Utsikt över sjön när man kommer från parkeringsplatsen.

Träd som heroiskt växer på klippbranter var ett populärt motiv bland romantikens landskapsmålare. Men de finns i verkligheten också...

Vinter i Trollskogen

Den bästa tiden att besöka Trollskogen utanför Lund för att fotografera bland vresbokarna är i mitt tycke våren under lövsprickningen och hösten med sina färger. Under den lite gråmurriga sydskånska vintern avtecknar sig de vridna stammarna och grenarna sämre mot bakgrunden.  Därför behövs det så här års snö, och när det häromdagen faktiskt kom ett litet snöfall körde jag dit för att se hur det såg ut. Det visade sig att även ett tunt snötäcke på någon centimeter ändrade skogens karaktär på ett spännande sätt. 

Precis vid infarten står två träd som verkar dansa med varandra. Det var första gången som jag såg dem i vinterskrud med en betydligt kärvare framtoning är vår och höst.

En bit in i skogen kommer man till detta träd som är ett av de mest magnifika av alla.  Wolfgang var på samma plats några dagar tidigare när det inte fanns någon snö, och det är intressant att jämföra hans bild (https://www.fotosidan.se/blogs/wolfgang/besok-hos-vresbokarna.htm) med min.  Det är samma träd men ändå inte samma.  Den gröna mossväxten i hans bild har här ersatts av snö.

Här och var i skogen står små träskulpturer och verkar titta sig omkring. Denna ser ut som som ett småsyskon till det berömda Drakträdet.

Runtom i skogen finns det små bokplantor med vissnade löv kvar.

Trollskogens vresbokar kan vara monumentala på olika sätt, och några växer på höjden.

Mot slutet av vandringen kommer man fram till det berömda Drakträdet. Även om det riskerar att vara sönderfotograferat, kan ett skäl för en ny bild vara att det skiftar utseende med årstiderna. Här är vinterdräkten.

Vintersolstånd vid Ales stenar

Jag har i flera år närt en dröm att få besöka Kåseberga och Ales stenar på Österlen för att uppleva soluppgången dagen för vintersolståndet.  Anledningen är förstås spekulationerna att den stora skeppssättningen skulle vara ett gigantiskt solur, där de båda stävarna pekar mot soluppgången vid vintersolståndet respektive mot solnedgången i samband med sommarsolståndet. Av ett antal olika skäl har mitt vinterbesök inte blivit av, oftast på grund av ogynnsamt väder. Men i år skulle det ske, visserligen inte på vintersolståndets officiella datum den 21 december utan dagen innan då SMHI utlovat ett kortvarigt högtryck och klar himmel (i motsats till moln och regn den 21).

Ales stenar är en 67 m lång skeppssättning uppe på Kåsebergaåsen strax väster om fiskeläget med samma namn. Alla som besöker platsen slås av det storslagna läget högt över havet, inklusive Anders Österling som inspirerades till en berömd dikt. Anläggningen bedöms härstamma från tiden 500-1000 e. Kr., men det finns enstaka fynd som talar för att platsen kan ha varit bebodd eller använd långt tidigare. Det är oklart vad den har använts till, vilket inte har hindrat "privatforskare" att lansera detaljerade teorier om en betydligt högre ålder och, framför allt, att det egentligen handlar om en enorm solkalender. En mer prosaisk bedömning är att skeppssättningens placering istället motiveras av att vara parallell med kustlinjens raka sträckning västerut. På den flagnade informationsskylten vid ingången till monumentet framgår sambandet mellan skeppssättning och kustlinje (vid siffran 1). Man ser att skeppets längslinje går från nordväst till sydost,  mot den punkt där solen skall gå upp denna dag.

Klockslaget för soluppgång var 08.30 den 21/i, så jag anlände till Kåseberga strax före kl. 8 för att hinna uppleva morgonljuset innan solen gick upp. I Kåseberga var det lugnt och stilla såhär dags.

Man kommer upp till skeppets sydöstra stäv ("aktern"), där det ligger en liten "rodersten" bakom den stora stävstenen . Till min förvåning var jag ensam däruppe, tillsammans med en annan fotograf. Det är inte ofta där är folktomt, och faktiskt kom det upp en stor busslast med holländska turister strax före kl. 9, för sent för att uppleva soluppgången.

Sedd från den nordvästra stäven ("fören") sträcker sig skeppets längsriktning mot sydost och gryningsljuset över havet.

På grund av en dimbank ute till havs syntes inte solskivan förrän efter cirka 10 minuter. Frågan är var man bör stå för att solen skall gå upp precis bakom akterstenen. I den här bilden står jag med ryggen mot förstenen och klockan är 08.43.

Här står jag precis till vänster om förstenen en minut senare.

Sådär, nu har jag till slut fått uppleva vintersolståndets soluppgång över Ales stenar. Man behöver inte tro på teorier om solkalender eller vara new age-influerad för att bli gripen av att stå där i skeppssättningen och se solen gå upp. Istället räcker det gott och väl med solen, havet och det mer än tusen år gamla monumentet. Upplevelsen är, som det heter, värd en resa och kan rekommenderas för alla som har vägarna förbi såhär års. 

Förgänglighetens estetik

Kan det vissna vara vackert , eller är det bara visset ? När växtriket vissnar under hösten blir det en påminnelse om det förgängliga hos allt levande. Personligen kan jag finns en viss tröst i att det vissna inte sällan kan vara vackert, på sitt eget sätt.

Ett exempel på detta är Slottsträdgården i Malmö, vars Dahliafestival bjuder på stora skönhetsupplevelser fram till dess att frosten kommer (vilket Wolfgang och jag har skrivit 0m). Det lär finnas 50000 dahliasorter, och ett stort antal är representerade i Slottsträdgården. De är tacksamma att fotografera med sina variationer av färger och former. Efter den första nattfrosten ändras bilden radikalt. Blommorna skrumpnar ihop och förlorar sina färger, och den prunkande trädgården antar en jämn gråbrun färgton. Men i vissnandet kan det uppstå nya former, som gör det intressant att komma tillbaka med kameran.

Det ligger i betraktarens öga att avgöra om det finns en förgänglighetens estetik. Men utöver själva estetiken är det möjligt att läsa in en symbolik hos vissa av växterna i form av en tragisk resning som under en tid trotsar förfallet. En sådan tolkning är förstås en psykologisk projektion för att avvärja tankar på vår egen förgänglighet. Men den kan bidra till den estetiska upplevelsen.

Bilderna bör ses förstorade.