Ett medborgarhus värt en resa

Med Medborgarhuset på Södermalm som undantag är sådana hus i andra städer ofta mer funktionella än vackra och arkitektoniskt spännande. De började byggas under slutet av 1940-talet som den tidens allaktivitetshus som skulle inrymma kulturverksamheter och möteslokaler. Konceptet påminner om Folkets hus som med liknande syften kom tidigare men som var mer anknutet till arbetarrörelsen.

Om man skulle nämna ”Medborgarhuset i Eslöv” skulle nog de flesta reagera med en axelryckning. Ingenting kunde vara mera fel! I lilla Eslöv ligger ett av efterkrigstidens mest betydande svenska byggnadsverk, ritat av arkitekt Hans Asplund (son till Gunnar) 1947, samtidigt som han tillsammans med storheter som Le Corbusier och Oscar Niemeyer arbetade med den nya FN-huset i New York. Det medförde att Asplund tog med sig intryck av den internationella modernismen till Eslöv, där han vann arkitekttävlingen över mer än 150 deltagare.

Medborgarhuset uppfördes 1955-57 och kom att symbolisera den moderna och optimistiska tidsandan när världen höll på att öppnas upp efter kriget. Ännu idag, 70 år senare, utstrålar det lyx och värme med sina vackra material, ljushet och en oändlig omsorg om detaljer. Asplund ritade inte bara byggnaden utan också alla inredningsdetaljer, som möbler, armaturer (jag hittade 12 olika), askkoppar och dricksvattenfontäner. Ett genomgående och påtagligt tema i interiören är de mjukt rundade formerna, som präglar så gott som alla aspekter av inredningen.

Det var en ren slump som gjorde att jag fick höra talas om Eslövs medborgarhus i somras. Det visar sig vara känt bland arkitekturentusiaster över hela världen, och jag insåg att jag måste göra ett besök och i egna bilder försöka fånga något av byggnadens själ. Min slutsats är att Eslövs medborgarhus definitivt är värt en resa, som Guide Michelin brukar säga när de delar ut tre stjärnor.

Medborgarhusets norra fasad från nordväst. Den runda strukturen till vänster är den breda ändan av en lång strut som innehåller samlingslokaler. Bredvid den en stor rektangulär del och i bakgrunden en fyravåningsbyggnad med kontorslokaler.

Struten sträcker sig längs hela byggnadens östra sida. De runda kuporna är lanterniner för ljusinsläpp.

Entrén.

När man kommer in genom entrén öppnar sig en stor ljus hall med en skog av svampkolonner och ett rundat atrium. På golvet Ölandskalksten.

Det ovala atriet som öppnar sig mot himlen.

Strax till vänster innanför entrén finns biljettluckan som är integrerad i väggen av ekfaner. Bakom fönstret liggen en rulle med biljetter.

En av många svampkolonner med sina uppåtriktade lampor och den obligatoriska askkoppen. Golvets Ölandskalksten är uppvikt runt kolonnfoten. I bakgrunden telefonhytter och godisdisk. 

Alla möbler är ritade av Asplund.

I strutens norra del nära ingången finns en teatersalong med plats för 450 personer.

I strutens bortre, södra del finns detta mötesrum.

I mötesrummets bortre vägg har Asplund skapat en S-formad linje, som kompletteras med ett perfekt formanpassat sideboard. Helt onödigt men alldeles underbart!

Under entréplanet i den rektangulära delen finns en undervåning med servering och garderober för teaterpubliken.

Trappa mellan garderoben i undervåningen och biljettkassan vid entrén.

På två av svampkolonnerna har Asplund infogat dricksvattenfontäner i marmor.

De allestädes närvarande askkopparna återspeglar 1950-talets syn på rökning.

Den 26 oktober 1192

Denna dag kom Nordens mäktigaste man, ärkebiskop Absalon av Lund, tillsammans med två andra biskopar till den lilla orten Gumlösa i norra Skåne för att inviga den nybyggda kyrkan. Den var helt uppförd av tegel, som då var ett nytt byggnadsmaterial för norra Europa, och den står kvar idag som den äldsta daterade och bevarade tegelbyggnaden i Sverige. Till storleken är det en ganska liten landsortskyrka, men den bör ha haft avsevärd religiös betydelse med tanke på de höga dignitärernas närvaro och att det deponerades ett osedvanligt stort antal reliker i altaret. Dessutom hade den en strategisk position som utpost mot det svenska riket i norr. Tack vare ett tidigt dokument känner vi till tidpunkten för invigningen, vilka som deltog och de 96 relikernas härstamning.

Gumlösa kyrka är ovanligt välbevarad i sitt ursprungliga skick. Dess norra långsida anses i princip se likadan ut som för drygt 800 år sedan, medan det har tillkommit en utbyggnad på den södra sidan. De metertjocka tegelväggarna har motstått två bränder, 1612 då den nyblivne svenske kungen Gustav II Adolf härjade i trakterna och 1904 då en allvarlig brandolycka inträffade, som förstörde allt utom murverket och takvalven.

Absalon tillhörde den nybildade cistercienserorden och kyrkan är utformad utifrån dess stränga ideal i romansk stil utan någon utsmyckning. Innerväggarna är byggda i samma tegelmaterial som de yttre. I de vitmålade takvalven finns stora franska liljor, som målades till kyrkans 700-årsjubileum (liljan var symbol för både jungfru Maria och för cistercienserorden). 

Bilderna bör ses förstorade mot mörk bakgrund.

Klassisk vy från nordost med den välbevarade norra långväggen. Den stora gravstenen som har murats in i korväggen mot öster härstammar från 1500-talet. De små kvadratiska hålen överallt i väggarna är rester efter byggnadsställningar från tiden för kyrkans uppförande.

Kyrkan från nordväst. Tornet byggdes samtidigt som kyrkan, vilket var ovanligt under 1100-talet. Smala skottgluggar talar för att det kunde användas för försvarsändamål.

Det smala långskeppet mot triumfbågen och koret. I triumfbågen brukade man hänga krucifix, som kallades triumfkrucifix.

Korets inredning tillkom efter branden 1904 och är utformad i Jugendstil.

Triumfbågen är omsorgsfullt murad. Bakom dopfunt och predikstol finns nischer för sidoaltare, som var vanliga under tidig medeltid. Det norra sidoaltaret (bakom predikstolen) brukade ägnas år jungfru Maria, och den norra sidan av långskeppet var enligt traditionen kvinnornas sida.

Takvalv med franska liljor i långskeppet. Utöver torn fick kyrkan valv från början, vilket var mycket ovanligt i slutet av 1100-talet.

Dopfunten i sandsten är kyrkans klenod. Den har överlevt två bränder och att under 100 år från mitten av 1700-talet ha använts som blomkruka i trädgården till den närliggande herrgården. Scenen till vänster föreställer hur Jesusbarnet bärs fram i templet och till höger ses två av de tre vise männen. 

Storksläpp vid Hemmestorps Mölla

Igår den 26 juli var jag en av 1007 besökare av Storksläppet vid Hemmestorps Mölla utanför Veberöd. Det var tack vare Lena som nämnde evenemanget när hon redogjorde för Storkprojektet i samband med sitt besök vid ett annat storkhägn i juni.

Storkprojektet ett ambitiöst program för att återetablera en vild och flyttande storkstam i Sverige.  Storksläppet är en mycket populär publikdag där allmänheten bjuds in att ta del av projektet. Programmet ägnades åt att pedagogiskt och livfullt informera publiken om storkars liv och leverne och hur man bedriver sitt arbete i praktiken. Det framgick tydligt hur mycket kunskap och entusiasm som finns hos anställda och volontärer.

Programmets höjdpunkt var förstås själva släppet av drygt 80 ungstorkar som fick komma ut ut hägnet och börja flyga fritt. Om cirka två veckor kommer de att påbörja sin migration söderut mot Afrika, och efter några år förväntas de som överlever återkomma till Skåne för att häcka. 

Släppet är över på cirka tio minuter och är egentligen ganska odramatiskt. Men symboliken är slående genom att det representerar en mångårig räddningsaktion för att få tillbaka storkar till Skåne och att de precis utsläppta ungfåglarna snart skall flyga till en annan världsdel. Det blir dessutom en mäktig känsla av frihet å fåglarnas vägnar när man ser hur fler och fler börjar cirkla omkring uppe i luften.  

Klingavälsån med betesmark och våtmark rinner förbi Hemmestorps Mölla. På kraftledningarna hänger anordningar för att hindra storkar att flyga in i ledningarna.

En kopp kaffe med kaka ingick i entréavgiften men jag kom tidigt och behövde inte stå i någon fikakö.

Länge in på området presenterar olika medverkande organisationer  sina verksamheter.

Storkhägnet med alla ungfåglar som snart skall få komma ut i det fria.

Nu börjar det fyllas på med besökare. Habituéerna har med sig fällstolar och vet var de skall placera sig.

Flera besökare hade med sig seriösa objektiv. Jag kände mig lite som kusinen från landet med min 24-70 mm normalzoom (till fullformat).

Nu är det dags! Den första storken spatserar ut lite dröjande men värdigt.

Efter två minuter går det ett sus bland åskådarna när en av storkarna gör en ansats till att börja flyga.

Efter drygt sex minuter är de flesta storkarna ute och ett tjugotal befinner sig i luften. En stor upplevelse när man står där på plats.

Montbretia - en studie i rött

Slottsträdgården, som är Malmös botaniska trädgård, är trevlig att besöka med kameran. Här finns blommor efter säsong under hela sommarhalvåret, med höstens Dahliafestival som överdådig avslutning. Men sommaren har förstås också mycket att erbjuda, och jag har den senaste veckan upptäckt en intensivt röd blomma med spännande former, som är ny för mig. Jag bildgooglar mig fram till att den heter Montbretia, alternativt Crocosmia. Det är en lökväxt som undan för undan  utvecklar trattformade blommor längs ett slags stjälk. Det gör att den ändrar sitt utseende under sin utveckling.

Bilderna bör ses förstorade mot mörk bakgrund.

Landskrona konsthall - en brutalistisk pärla

En "brutalistisk pärla” kan låta som en självmotsägelse - kan verkligen en byggnadsstil som förknippas med rå betong och massiva former vara en pärla?

Brutalismen, som har fått sitt namn från det franska béton brut (rå betong), hade sin storhetstid under byggnadsboomen under 1960- och 70-talen. Typiska drag är obehandlade ytor, massiva och ofta nyskapande former och synliga strukturer utan utsmyckning. Allt var inte betong utan tegel och glas kom också till användning.

Bakom brutalismen fanns sociala och estetiska ideal, men med tiden har kritik mot enformighet, dysterhet och brutala uttryck (i betydelsen hårdhet och människofientlighet) vuxit i styrka. Samtidigt har många brutalistiska byggnader uppnått ikonisk status, även i Sverige. Ett typiskt exempel är Sigurd Lewerentz´ Blomsterkiosk i betong på Östra kyrkogården i Malmö, som lockar till sig arkitekturintresserade från hela världen, samtidigt som den brukar hamna högt på lokala listor över fulaste byggnader.

Landskrona konsthall ritades av arkitekterna Sten Samuelsson och Fritz Jaenecke och invigdes 1963 till Landskronas 550-årsjubileum. Den ligger inbäddad bland höga, massiva träd i Slottsparken bredvid Landskrona citadell och är svår att upptäcka sommartid när man närmar sig parken. Den rektangulära byggnaden består av två massiva skivor som utgör tak och golv. Bottenplattan svävar över marken på plintar, vilket ger en känsla av lätthet, samtidigt som stora fönsterväggar gör att man ser igenom hela byggnaden. Inne i konsthallen finns ett inglasat atrium i form av en mindre rektangel som är öppen mot himlen och som innehåller en japansk trädgård. Runt konsthallen finns en skulpturträdgård, som kompletterar utställningarna på insidan.

Man kan därför påstå att den sofistikerade arkitekturen hos Landskrona konsthall har ”av-brutaliserat” den brutalistiska stilen med den svävande och genomsynliga konstruktionen och placeringen djupt inne i parken. Dessutom samspelar det inbyggda atriets grönska med växligheten på utsidan.  Det samlade intrycket blir att byggnaden känns gränslös utan skarp åtskillnad mellan inne och ute. Att gå omkring i konsthallen blir lätt en meditativ upplevelse, oavsett vilken utställning som pågår.

Som en extra attraktion finns i  konsthallens norra hörn en liten restaurang, som från början var en ”Sherrybar”. Dess inredning är intakt sedan 1963, vilket gör den till en utsökt tidskapsel.

Bakom Ulla Viottis tegelfåtölj skymtar konsthallen mellan träden.

Del av långsidan mot sydost.

Här syns de brutalistiska dragen tydligt.

Interiören sedd från entrén med atriet i mitten. Skulpturer av Petra Gipp.

Atriet med den japanska trädgården som är ritad av trädgårdsarkitekt Ulla Molin.

Utblick mot parken genom den sydöstra långsidan.

Inblick från parken genom den sydöstra långsidan.

Den f.d. Sherrybaren, numera restaurang och vinbar.