Vad ser du i min bild?

Bedömning och analys av bilder kan göras på olika sätt. Det enklaste och kanske vanligaste sättet är att uttrycka en värdering i termer av ”bra” eller "dålig” utan någon motivering. Till och med i gruppen Fotosidan Bildkritik 2.0 utgörs uppskattningsvis hälften av omdömena av ”Gilla: Ja”, utan kommentar. Ett mer analytiskt angreppssätt är att studera vad bilden innehåller (denotation) och att tolka vad det kan betyda (konnotation). Man kan också undersöka vilka känslor som bilden väcker och vilken berättelse som kan finnas i bilden. I slutändan får betraktaren avgöra hur hen påverkas av bilden.

Ett annorlunda, och mera handfast, alternativ är att några fotografer går samman och bildbehandlar varandras originalbildfiler tagna direkt ur kameran. Det ger ett underlag till intressanta diskussioner, där man jämför bildskaparens egen version med den ”externa” bildbehandlarens. Vad ser vi i olika versioner av samma bild, hur skiljer sig uttrycken och vad är det som skapar skillnaderna?

Inom Fotografiska Föreningen i Malmö har medlemmarna i en intressegrupp för bildanalys nyligen genomfört en sådan övning. Med tillstånd från berörda fotografer, Marie Barge, Christer Larsson och Ulf Svensson, vill jag här visa tre av våra resultat (bilderna bör ses förstorade).

Marie Barges bild av en kvinna som går på en trottoar mot skuggan av ett träd har bearbetats av hennes själv och av Ulf Svensson. Båda har tagit bort dörröppningen till vänster i originalbilden. Marie beskar sin bild tätt inpå trädets vänsterkant och på höjden medan delar av trottoaren blev kvar, så att kvinnan är förankrad i marken. Kvinnan och trädskuggan utgör två likvärdiga bildelement, som förenas av skuggan av grenarna. Bilden är ett realistiskt gatufoto, men möjligen kan man uppleva ett hot från skuggan av grenarna.
Ulf beskar bilden längre åt vänster, vilket lämnade mer utrymme mellan trädet och bildens vänsterkant, samtidigt som kvinnan är lätt beskuren till höger. Trädet är betydligt högre och står något längre in i bild än i Maries version, vilket gör att det blir det dominerande bildelementet. Till det intrycket bidrar att kvinnan verkar förlora fotfästet eftersom trottoaren är borttagen. Bilden är tonad och har en ljus vinjettering, vilket gör att intrycket blir overkligt och sagoaktigt. Kanske kan man läsa in att det stora trädet kommer att uppsluka kvinnan.
Oavsett tolkningen av de två versionerna visar exemplet hur en i grunden odramatisk gatufotobild kan ges distinkt olika uttryck med små och subtila medel.

Christer Larsson har tagit en bild av kontorsbyggnaden Glasvasen intill Malmö C. Hans egen bearbetning innebär en dramatisk beskärning. Den visar det tak som bildas av den utskjutande fasaden, vars mjukt S-formade linje in i bilden blir ett attraktivt blickfång. Den uppochnervända och otydliga speglingen av en människa skapar mystik. Även för en Malmöbo kan det vara svårt att se vad bilden föreställer.
Min bearbetning är mer konventionell och dokumentär. Jag tog bort det mesta av bakgrunden men behöll nederdelen av den runda, gröna fasaden, som är byggnadens signum, och ljusade upp området under fasadutsprånget.
I detta exempel är uttrycken också tydligt olika tack vare bildskaparens radikala beskärning.

Min bild är tagen på Skogskyrkogården i motljus från en lågt stående januarisol, vilket komplicerade bildbehandlingen. Mitt fokus låg på korset och den vackra stenlagda vägen, men jag ville också få med muren och träden till vänster för att förstärka linjerna in i bilden upp mot korset.
Marie var mer radikal och beskar till vänster och upptill och nertill. Hennes fokus hamnade enbart på korset och vägen medan områden runtomkring döljs av mörkret. Maries version innehåller (för mig) mer av mystik och känsla kring Korset och Vägen, medan min bild blev mer neutral och dokumentärt redovisande, trots min ambition att lyfta fram både kors och väg.
Också detta exempel belyser hur samma grundbild kan ges olika uttryck med små medel.

Jo, Löderups strandbad lever kvar...

Löderups strandbad är ett fritidshusområde med intilliggande campingplats på den skånska sydkusten mellan Kåseberga och Sandhammaren. Området är känt för sin vidunderliga havsutsikt - och för sin rekordstora stranderosion. Denna är sedan länge ett naturligt fenomen genom att havsströmmar, vågor och vindar transporterar sand österut mot Sandhammaren. Till detta kommer nya faktorer som en ökad frekvens av stormar, en stigande havsnivå och svallen från den den snabbgående katamaranen mellan Ystad och Bornholm.

Erosionen har ökat sedan 1960-talet, och sedan 1971 har 200 m av stranden försvunnit. Som en följd har hus rasat ner i havet och campingplatsens yta har krympt.

Man har försökt motverka sandförlusten med olika metoder, som att frakta sand från Sandhammaren tillbaka till Löderups strandbad, bygga hövder (vågbrytare) av sten vinkelrätt mot stranden och genom strandskoning med stora stenar.

Jag har besökt Löderups strandbad vid några tillfällen under de senaste åren och återvände nu efter stormen Otto som svepte in över södra Sverige med vindbyar upp mot 30 m/s under natten till den 18 februari. Såvitt jag kunde se verkar hövder och strandskoning skydda stranden i den västra delen av området, medan erosionen pågår för fullt i öster, där reglerna för ett naturreservat förbjuder deponering av sten. 

Så ja, Löderups strandbad lever kvar och öppnar snart för en ny sommarsäsong, men frågan är hur lång nådatid man kan räkna med.

Nedanför parkeringsplatsen han man anlagt en rad stenar parallellt med en liten strand, vilket verkar skydda mot erosion även när vågorna slår över.

Strax öster om stranden ligger den första hövden. Här är det inte lämpligt att bada!

Vidare mot öster hittar man flera hövder som sticker ut från den stenförstärkta  stranden. Husen som skymtar i talldungen ligger nära kanten mot vattnet.

En av stenhövderna som skyddar mot de ständiga vågorna från väster.

Västvinden är också ständig, vilket tallarna i strandlinjen vittnar om.

Så snart som strandskoningen upphör vid gränsen till naturreservatet, tar erosionen vid.

Ytterligare ett stycke åt öster, efter den sista hövden, är stranderosionen uppenbar. Jämför denna bild med nästa, som är tagen för tre år sedan.

Så här såg samma strandparti ut i mars år 2020. Det är många meter av stranden som har försvunnit under tre år.

Ställplats 165 på Löderups camping. På sin webbplats lockar man med att "närmare havet kan du inte bo".  Kanske är det litet väl nära ändå...

Vi ses i april 2023!

Ett stycke in från stranden skyddas minigolfbanan av skogen - men bara delvis.

Skulpturer i skogen

Den tallskog som växer längs Skånes sydkust från Ystad och österut har blivit hårt åtgången av vintern. En tidig episod av tung blötsnö och ett antal vinterstormar, som ibland har närmat sig orkanstyrka, har brutit av trädstammar och fällt grenar av olika storlekar. Trots många år i Skåne har jag själv inte sett så stora skador på skogen tidigare och har undrat om den har försvagats av något skäl, t.ex. det varmare klimatet. Men tydligen är denna typ av skador på tallar ett vanligt fenomen, som ingår i deras livscykel.

Tallen är knappast ett trädslag som man förknippar med Skåne, själv trodde jag att boken är vårt landskapsträd (vilket är fel, det är pilen, medan boken tillhör Västergötland). Tallskogen i sydöstra Skåne förklaras av planteringar som gjordes under 1800-talet för att förhindra sandflykt från stränderna upp mot åkrarna längre norrut.

Överallt i tallskogen ser man nu spår av skadorna. Det är förstås lätt att drabbas av existentiella funderingar om livets gång och alltings förgänglighet, men det går samtidigt att upptäcka (paradoxala) skönhetsvärden hos de skadade träden genom att se dem som naturens skulpturer. Det finns också något majestätiskt (och tragiskt) över trädkronor och mäktiga grenar som nu kan studeras nere på marken istället för att skymtas långt däruppe längs höga trädstammar. 

Den här bilden bör ses förstorad.

Kan man fotografera (på) Skogskyrkogården?

Under ett besök i Stockholm nyligen stod ett besök på Skogskyrkogården på min önskelista. Jag har under det sista året blivit intresserad av arkitekten Sigurd Lewerentz och har (tillsammans med Wolfgang Gerlach, som delar samma intresse) gjort fotoutflykter till S:t Petri kyrka i Klippan och Östra kyrkogården i Malmö. Jag har även besökt Markuskyrkan i Bredäng och ville nu avsluta med Skogskyrkogården, som Lewerentz ritade tillsammans med Gunnar Asplund.

För den som vill fotografera är utmaningen med Skogskyrkogården att den (välförtjänt) är upptagen på UNESCO:s världsarvlista och därmed nästan har blivit ”sönderfotograferad”. Det innebär att både de kända byggnaderna (de flesta ritade av Asplund) och det av Lewerentz designade landskapet redan är så grundligt dokumenterade att det under några få timmars besök kan vara svårt att hitta ett personligt perspektiv.

En lösning är att kapitulera och göra ett besök utan kamera, en annan att ändå göra ett försök att hitta ”platsens ande” i motiv som inte hunnit bli överexploaterade. Jag valde förstås det senare alternativet och kunde besöka Skogskyrkogården en januaridag med lågt stående sol, växlande molnighet och frånvaro av snö.

Från huvudingången i kyrkogårdens norra del går den stenlagda Korsets väg upp mot Skogskrematoriet med dess Monumenthall och det stora Granitkorset. Det ritades av Asplund som en symbol för gravplats snarare än för den kristna tron. Bilder på korset finns till och med hos Adobe Stock men upplevelsen av motljuset på kors och stenväg gjorde att det blev nödvändigt med en egen bild härifrån.

Längs vägen ligger två mindre kapell. För mina ögon har de ett avvisande och nästan brutalt formspråk med sina massiva stenväggar och en mörk port som kan påminna om ett slags bunker. Men det var knappast så Asplund menade, och kanske är öppningen som speglar himlen ovanför porten ett tecken på en mer hoppfull avsikt.

Inifrån Monumenthallen kan man betrakta landskapet utanför, kanske som ett trösterikt uttryck för att livet går vidare efter individens död.

Den här bildkompositionen med lågt stående sol som lyser över enkla gravar i skogen är så vanlig att den har blivit utsliten. Men för mig symboliserade scenen begravningsritualens ord att ”jord skall du åter varda” så starkt att jag blundade för klichén. Kanske kan sentimentalitet någon gång innehålla en äkta känsla...

Almhöjden med sin Meditationslund brukar fotograferas från Monumenthallen över en stor damm, och det är nog så som Lewerentz har tänkt att den skall betraktas. Min bild är tagen från den andra sidan av kullen för att skapa ett annorlunda uttryck. Intressant nog verkar Lewerentz ha blivit inspirerad till Almhöjden av en målning av Caspar David Friedrich, Kulle och åker nära Dresden (1824)

Skuggspel från Almhöjden och dess träd över ingången till kyrkogården.

Mitt fotografiska bokslut för 2022

Flera bloggare på Fotosidan har sedan nyår publicerat verksamhetsberättelser för 2022 som det har varit mycket roligt och inspirerande att ta del av. Jag har själv inte tänkt i de banorna tidigare, men det har slagit mig att detta kan vara en trevlig anledning att återvända till sina bilder och granska dem på nytt. Kanske kan det också underlätta jämförelser mellan åren för att se om val av motiv eller sätt att fotografera förändras.

Så jag gav mig själv uppdraget att leta fram tio bilder, som representerar vad jag har fotograferat under 2022. Här är resultatet:

Jag börjar med en bild som inte alls är representativ för mitt sätt att fotografera, eftersom jag arbetar mest med statiska motiv. Den visar stormen som drog in över Malmö den 30 januari. Det blåste från väster, och vågorna slog in med full kraft rakt mot Västra Hamnen.  En sådan upplevelse, och bild, lär för mig bli en "once in a lifetime"-erfarenhet. Det blev blött, men var värt varenda vattendroppe!

Stadsdelen Västra Hamnen invigdes år 2000 och har med Turning torso kommit att symbolisera det nya, post-industriella Malmö. Här finns en rikedom av intressant konstnärlig utsmyckning.

Om Västra Hamnen symboliserar det nya Malmö, kan Flygbåtsterminalen sägas symbolisera det gamla. Härifrån gick flygbåtarna till Köpenhamn innan de konkurrerades ut av den nya Öresundsbron. Terminalen revs under hösten 2022, några månader efter mitt besök.

Ett annat hav finns längs Skånes sydkust, här några kilometer öster om Sandhammaren.

Vi har en Shiba som kär familjemedlem. En vacker hund med stor integritet, och det blir många porträttförsök varje år för att försöka fånga detta på bild.

En intressant upptäckt under förra året var att det finns tulpansorter som bara blir vackrare allteftersom de vissnar. 

En lek med skärpa och oskärpa. Hur mycket behöver vara i fokus för att man fortfarande skall kunna se vad bilden föreställer? 

Bild från en sommarkurs i naturfoto på Fridhems folkhögskola. Uppgiften var att abstrahera en blomma så långt som möjligt.

Abstraktion och makrofoto gränsar ibland till varandra.

Till sist min personliga favorit från det gångna året.