Det ser snårigt ut, men våren kommer som ett tyst löfte, mjuk och bestämd, den lägger sina händer över det frusna landskapet.
Marken andas igen, varje gren, varje rot sträcker sig mot ljuset som om den just kommit ihåg hur man lever.
Det är en tid då allt som varit stilla börjar röra sig i små, säkra ryck, knoppar spricker, fåglar övar sina första sånger och luften fylls av en doft av fuktig jord och nyfött grönt.

Hoppet i våren är inte högljutt.
Det är ett stilla, envist ljus som sipprar in i sprickorna där tvivlet gömt sig. När de första bladen vecklar ut sig syns det som små mirakel, tunna, genomskinliga som papper, men ändå starka nog att bära en hel säsong. De lyser inte för att de måste, utan för att de kan, och i deras enkla glöd finns en påminnelse om att livet alltid hittar tillbaka, även efter den längsta natt.

För de som nästan tappat tron ser det först som en liten gest, sedan som en obruten kedja av återkomster.
Våren lär oss att tidens gång inte är ett hot utan en möjlighet, att börja om, att laga det som frusit, att tro på spirande ting igen.
I varje gryning finns en chans att ta nya tag, att låta det som varit tungt bli lättare av solens värme och av vår egen vilja att fortsätta.

Stefan

Jag hoppas det blivit fler bättre dagar sedan inlägget. Kul att se "din plats". Ibland hittar man ställen som är speciella och sköna på något sätt utan att man kan förklara varför. Bilden har en blandning mellan ljus och skugga som livet självt ofta har.
Hälsningar Bjarne