Spännande bild. Nytt och ungt framför något gammalt och dött.

Det tunna trädet med små blommor gör sej fint framför den gamla fasaden. En tilltalande bild.
Hälsningar Lena

Tycker om körsbärsträd, de är liv, färg och glädje. Huset är lämnat åt hussvampen som ordnar med dess långsamma färd mot upplösningen, uppgången i annat.

Det är en jättefin kontrast av dött och levande. Å ena sidan synd med det gamla huset, men det har en fotogenisk patina. Välkomponerad och bra bild!
Hälsningar Bjarne

Fin bild, jag gillar gamla ödehus, det är någonting melankoliskt över dem.

I huset där fönstren en gång speglade morgonljus ligger nu tystnaden som ett tunt dammlager över trappstegen.
Tapeterna bär kvar sina mönster som minnen i blekt färg, varje fläck är en berättelse som väntar på att bli läst.
Dörren som en gång öppnades för skratt och brödets doft står på glänt, och vinden går in som en gammal bekant och viskar namn som ingen längre svarar på.

När någon går förbi och stannar upp, känner det kanske en plötslig närvaro, som om huset just då minns.
Det minns middagar, gräl, försoningar, tystnader som varade längre än nödvändigt.
Och i den minnesstundens korta ljus blir huset återigen ett hem, om än bara för ett ögonblick, en plats där det förflutna och nuet möts i en andning.

Ha en fin helg.