Fjällen är inte bara Renar, vilken magisk natur!

Målet med resan till fjällen var ju att få se Renar och det fick jag. Men Fjällen har såklart också en helt fantastisk natur.
Tanken var lite vandring men det blev inte så, vandringen får jag ta nästa gång. Det mesta gick utmärkt att nå via bil och kortare promenader, det gick ingen nöd på mig.

Magiska Nipfjället i kvällssol mellan regnskurar

Ovädret över fjället hängde i luften.

Städjan ser ut som en vulkan tycker jag.

Vädret och ljuset skiftade snabbt och olika motiv visade sig. Hade önskat gryningsfoto, men min dotter är lika morgontrött som jag är morgonpigg.

Jag har lite dålig koll på vad topparna heter, men det var lika fint vilket håll man än vände sig mot på Nipfjället.

Vägarna till de olika platserna bjöd också på fin natur.

Tom själva vägen var stundtals som ett vackert motiv.

Njupeskär ville jag se. Det blev lite tuffarepromenad  som nyopererad, men i sakta lunk gick det utmärkt

Hur svårt var det att anstränga sig när man fick se nästan lite djungel efter vägen. Detta var mitt urval från min lilla resa och jag känner mig nöjd att fått vara där.

När envisheten segrar

Bara 5 dagar efter operation nr 1 så var jag på väg mot fjällen, envisheten segrade. Denna resa var bokad sedan tidigare och jag hade sett fram emot att äntligen få se renar.
Renar har jag fått sett massor och de är verkligen så häftiga. Idre och Nipfjället har också en magisk natur och även om det gått lite i halvfart så är jag mycket nöjd med mitt beslut att ändå åka. Ute i naturen så är tankar på otrevligheter borta och man njuter av stunden.

Fridfullt betande på Nipfjället.

Han måste väl vara kungen av renar! Stor och mäktig.

Man undrar lite vad de kikar på, dessa två vackra.

En vandring vid Städjan.

Tänk att bära omkring på dessa gigantiska horn, men säkert inger dessa respekt.

Nog fick jag se renar alltid, både nära och långt ifrån. Mr Nikon gick varm och det gav mersmak.

Tack för alla kommentarer på mitt förra blogginlägg, ska läsa dessa i lugn och ro senare. Det är väldigt roligt med dessa kommentarer och man blir taggad att fortsätta.

En fjäril kom och försvann...

Mr Nikon och jag har en massa minnen i form av foton. I huvudet finns också bilder av minnen både bra och dåliga som för alla människor. En massa tankar snurrar i mitt huvud just nu i en oredig röra. Lite tur och tålamod behövs framöver.

En Fjäril kom på besök och försvann.

Efter många, många år kom kärleken och nudda mig, den var nära, jäkligt nära. Jag kände den, såg den, sträckte ut handen, men som en vacker fjäril kom den ,och försvann lika snabbt. En underbar känsla av något som kunde börjat, men som försvann. Ett fint minne jag bevarar av en bild som bara finns i huvudet.
Att leva ensam har sina fördelar men kärleken är ändå det största att få känna, och dela med någon. Med lite tur kommer Fjärilen igen.

Sommarbilder från Bartjärn i Korsheden. En plats jag älskar!

Lite tur behöver jag inför den resa som börjar imorgon. Det kom ett Monster, ingen vacker Fjäril alls, hoppas den förvinner lika fort som den kom!
Ännu är jag inte rädd men tankarna snurrar. Jag vill ju vara med ett tag till, vill ju vara där om Fjärilen kommer tillbaka. Vill kunna säga att året som gått blev så jäkla bra. Det är inte över, det kan fortfarande bli väldigt bra. 

Mr Nikon och jag har varit på många platser och samlat minnen. Foto från Portugal bland Storkar.

Vi besökte Tysslinge svanar.

Innan stugan blev min, semestra vi i Dalarna med familjen.

Här var vi i Åre med min fotogrupp "Fototräffen" En magisk vecka med härliga människor och storslagen natur.

Varenda bild har som sagt ett minne av en plats och en stund och vi är inte klara ännu Mr Nikon och jag. Vi har många nya minnen att samla.
Just nu, en dag i taget. Njuta av här och nu.

Selma älskar att få vara med vid stugan. 

Stopp, stanna! Dagarna går för fort.

Dagarna bara rusar iväg och jag vill bara säga stopp, stanna, det går för fort! Ledighet är ljuvligt, en frihet utan måsten och krav. Lite kallt är det även om jag inte gillar för varmt så är det lite i kallaste laget ändå. Igår kväll var det en skön och lite varmare kväll i alla fall och det ska väl komma lite värme nu.
jag har min väninna hos mig och vi for iväg igår för att fota i bra ljus. Men att bara åka iväg utan mål är det sämsta. Blir mest åka bil och inte hitta någonstans att stanna om man ser något intressant.

Vi åkte och åkte och hitta inget bra, men det var ändå en skön kväll och vi såg ju en hel del fint där det inte gick att stanna.

Varenda liten skogsväg testa vi men hamna mest i svår terräng och mörk skog med massa mygg.

Kvällen innan åkte vi mot Saxenäs och Spången. Det är fint där och ett ställe jag tycker om men blåsigt och kallt denna kväll. Ska nog ta mig dit i gryning när jag är
ensam i stugan. Det är ingen av mina som gillar tidiga mornar. Tror det kan vara fint då och kanske lite morgondimma.

När livet vänds upp och ner

Längtan har för mig som för alla andra varit att snart få ha semester med lediga dagar, som man längtat! Min iver var att få åka till älskad stuga och inte behöva åka till stan på en månad, dagar i naturen mer tid att fota, inga tider att passa, frihet, vilken härlig känsla. Livet ville annat, det vändes lite upp och ner från ena stunden till den andra.
Men kan man någonsin vara beredd när det händer, nej jag tror inte det.

Frihet, en härlig känsla som semester och ledig tid ger.

Stillhet för tankar och njuta av att vara här och nu.

Min nerräkning hade ju börjat, bara 2 dagar kvar. Så igår vändes livet helt upp och ner, jag var inte beredd, men det är väl som sagt ingen.
Cancer är ett laddat ord, som ett litet elakt monster. Jag känner mig ju som förut men ändå inte, en overklig känsla. Men samtidigt ramlar en del pusselbitar ihop-
Denna extrema trötthet, att stupa i säng före 20 på källarna och ångesten över att man slarvar bor livet.

Kan hundar känna på sig? Selma är mitt älskade krulliga barnbarn..

Såklart många tankar som dansar runt i huvudet men jag har nog en av de former som har goda prognoser ändå. Alla har inte den turen alls.
Det som svider är att behöva åka hem efter en vecka, jättetokigt tänkt, jag vet. Men kanske jag inte landat riktigt ännu.

Igår kom också en jättekonstig känsla, jag längtade efter Selma, dotterns hund. Hur galet är inte det när jag både har älskade döttrar och barnbarn.
Men sprang över en kort stund till Selma, och hon riktigt ylade när jag kom, jättekonstigt. Hon blir alltid jätteglad och vi träffas ofta, men det här var annat och 
väldigt märkligt. Kan hundar känna på sig?

Nu är jag här i älskad stuga och ska njuta av varenda dag den veckan jag får vara här. Jag mår ju bra idag, och får ta en dag i taget. Njuta av att få vara  ute I naturen och få fota som jag älskar att göra. Leva helt i nuet.