länge hörs ljud av tassar
vattendrickande

jag gråter en stund nu når jag tänker på dom

min sista hund fyller 9 i höst
jag börjar bli gammal, har lovat att inte dö före honom

tack för ditt förtroende

/inger

Sorgligt, men en hund som har fått leva ett härligt långt hundliv med frihet att springa på stranden. Det här är ju det allra värsta med att vara ägare till ett husdjur.
Hälsningar Lena

Att förlora en sådan följeslagare omformar världen och sättet du talar om henne på gör det tydligt att hon inte var "bara en hund" utan en naturkraft insvept i päls.

Dina ord lägger en mjuk filt över hennes minne, en sista omsorgsfull gest till en själ som gav så mycket utan att kräva något tillbaka.

Jag läser om hennes tassar som vandrat länge och jag ser framför mig hur varje steg hon tog bar spår av kärlek, glädje och lojalitet. Det är vackert hur du låter henne fortsätta sin resa från stranden där vinden bar hennes glädje, till ängarna där horisonten öppnar sig igen.

Det finns en stillhet i dina ord, som om världen håller andan en stund för att låta henne passera.
En vän med ett hjärta som slog i takt med era.
En blick som kunde förstå, en närvaro som kunde hela.

Och nu, när du låter vinden viska hennes namn över sand och vågor, känns det som om hon inte försvinner, hon förändras bara. Från kropp till minne, från steg till viskning, från närvaro till ljus.

Och i ditt farväl finns en kärlek som fortsätter att gå bredvid henne, även där hon nu springer lättare än någonsin.

Hon är älskad.
Det hörs i varje rad.
Det stannar kvar.

Vi tänker på er

Stefan och Freja