I huvudet

Grevinnan från Stuttgart
Efter det förra blogginläggets enorma gensvar fortsätter jag som om inget har hänt...
Jag skrev då som avslutning att en annan kamera egentligen passade mycket bättre in på rubriken "lilla Super Ikonta".
Här är hon. Den tyska italienskan.
Contessa f grevinna
Här hemma även kallad Dröm-Contessa.
Tillverkad i Stuttgart på 50-talet, av det "nya" Zeiss Ikon. Fabriken var inte ny, däremot. Contessa-kameror hade tillverkats här sedan 1908. Den som har sett filmen "Maria Larssons eviga ögonblick" kanske minns att det var just en Contessa hon använde, dock av betydligt äldre generation. Contessa-Werk utgjorde sedan en av produktionsenheterna inom Zeiss Ikon. Under 30-talet tillverkades här bl a Nettar och Ikonta, vilka återupptogs efter 2:a världskriget. Vid krigsslutet flyttades ledningen hit, från Dresden i den nu sovjetockuperade delen av Tyskland.
Den bär tydliga spår av Hubert Nerwins penna, och ligger fint i handen. Nerwin, som tidigare legat bakom bl a Super Nettel och Contax II under tiden i Dresden, hade funderat på en liten enkel kamera att tillverka när kriget var över. Resultatet blev Ikonta 35. Baserad på den gjordes denna "extra allt"-version, med både mätsökare och exponeringsmätare. Namnet blev dock inte Super Ikonta 35, utan den här gången fick det bli Contessa. Ett elegant namn på en elegant kamera.
Den är ännu ett exempel på Zeiss Ikons återanvändning av gamla modellnamn, men det är Super Ikonta den brås på. Den t o m delar typnumret (533/24), om än inte formatet, med en av Super Ikontorna (533/16).
Liksom sitt storasyskon har den utfällbart objektiv och kopplad mätsökare av vridkilstyp, exponeringsmätare, filmräkneverk och dubbelexponeringsspärr samt, till skillnad från Super Nettel, centralslutare. Liksom på Super Ikonta får man också spänna slutaren själv, efter frammatning.
Öppnar man bakstycket, ser man att filmen dras fram åt vänster.
De två små kugghjulen i filmbanan är till dubbelexponeringsspärren och räkneverket.
Frammatning och räkneverk på undersidan.
Objektivet, en antireflexbehandlad Tessar 2.8/45, klarar även ganska elaka kontraster riktigt bra,
och den går lätt ned i fickan när man flanerar. :-)
Lilla Super Ikontan,
eller "die Contax für den kleinen Mann".
När Zeiss Ikon bildats, 1926, som en sammanslagning av ett antal tyska kamera-tillverkare 1, påbörjades så småningom en välbehövlig rensning i modellfloran. Den hade dessförrinnan varit onödigt stor redan för vissa av de enskilda bolagen. Flera tidigare modeller fick leva kvar tills de blev omoderna. Andra modellnamn dök upp igen, men nu på nya kameror. Ibland plockade man också ihop nya namn av enskilda stavelser från de gamla.
En som fick leva kvar var t ex presskameran Contessa-Nettel Deckrullo, som under Zeiss Ikon dessutom fick tillbaka sitt ursprungliga namn Nettel. Den fanns i storlekar upp till 13 x 18 cm och hade en vertikalgående ridåslutare. Som namnet Deckrullo antyder, så täckte slutaren plåten även när man spände slutaren, så man slapp täcka för objektivet under tiden, vilket var långtifrån en självklarhet bland ridåslutar-kameror på den tiden. Första-ridån löpte på ridåband, och öppningen var ställbar. Drygt tjugo år senare skulle den komma att stå som modell för en annan, mycket välkänd slutare.
En annan Zeiss Ikon-modell var Ikonta, som kom alldeles i slutet av 20-talet. 1934 utrustades vissa Ikonta-modeller alternativt med mätsökare, och blev då "Super Ikonta". Prefixet Super var dock inte unikt för Zeiss Ikon. Även t ex Balda använde det på sin 35 mm Baldina, som med mätsökare då blev Super Baldina.
Varför drar jag upp allt det här?
Jo, 1934 kom Super Nettel (536/24).
Ni hajar, va? Den hade kopplad mätsökare av vridkilstyp, som Super Ikonta, och dessutom bälg med saxlänk, som gamla Nettel. Framförallt förde den Nettel-arvet vidare med sin vertikalgående slutare (1/5 - 1/1000 s), liksom den nyligen släppta Contax. Den är också som ett tittfönster in på utvecklingsavdelningen, för här kan man t ex se hur man redan två år efter lanseringen av den problemfyllda Contax I hade ändringar klara, som ytterligare två år senare skulle dyka upp på den kraftigt omarbetade Contax II. Slutarridåerna i metall är visserligen fortfarande väldigt lika de på Contax I, men frammatningen har nu flyttat upp till en bekväm placering på ovansidan, och den på Contax I så krångliga slutartids-inställningen i fyra olika grupper har också kraftigt förenklats. Allt precis som på den senare Contax II.
Contax I, Super Nettel & Contax II.
Den kom också att få en nättare formgivning, istället för den tegelstensliknande Contax I. Den som ville ha en småbildskamera med snabb och bekväm ridåslutare, men inte behövde, eller hade råd med, dyra utbytbara objektiv, fick nu ett enklare alternativ, en "Fattigmans Contax".
Öppnar man bakstycket ser det ut ungefär som i Contax II. Super Nettel fick t ex en frikopplingsknapp för returspolning liksom den senare Contax II, till skillnad från Contax I, där filmen istället lyftes över tänderna på mataraxeln(!).
På baksidan kan man se de två fönstren till "vy"- resp mät-sökaren.
Direkt billig var den nu inte, trots epitetet. Genomsnittslönen låg mellan 100 - 200 Reichsmark. En Contax I med Tessar 3.5 kostade 275 RM, medan Super Nettel med samma objektiv kostade 198 RM. Billigaste versionen (med en trelinsig Triotar 3.5) kunde man visserligen få för 165 RM, men det kunde jämföras med Leica Standard, som med Elmar 3.5 kostade 167 RM. Den senare visserligen utan mätsökare, och med färre slutartider, men den hade den erkänt fina Elmar 3.5, och mätsökare kunde man få den kompletterad med efteråt. En Contax I med den berömda Sonnar 1.5 fick man däremot ge 500 RM för, dvs bara objektivet kostade då lika mycket som en kamera med Tessar 3.5. Alla objektiv i jämförelsen är "5 cm".2
Den kortlivade Super Nettel II (1936) var samma kamera, men kromad istället för svart. Super Nettel III lanserades samtidigt. Det var också kromad som II, men med bajonettfattning och några få utbytbara objektiv. Innan leveranserna hann starta bytte den namn till Nettax.
En fördel med Super Nettel, framför t ex Contax eller Leica, var i alla fall kompaktheten. När man fällt in objektivet var det väl skyddat, och hela kameran gick lätt ned i rockfickan.
Bildresultat, kanske någon undrar? Läs del två.
I ärlighetens namn finns det en annan modell som ger mycket bättre skäl för rubriken, men mer om den en annan gång.
1. ICA, Contessa-Nettel, Goerz & Ernemann. ^
2. Prisuppgifter från "Auf den Spuren der Contax", av Hans-Jürgen Kuc. ^
24 exp 2011
Det var två år sedan jag senast körde den alternativa julkalendern "24 exp", men när Joakim Sundkvist återigen utlyste den tänkte jag att det kunde vara dags för ett nytt försök. Jag vet sedan tidigare att det inte alltid är så lätt att få till en bild om dagen, i alla fall inte om det skall vara någon variation och den skall innehålla något av värde. Lucia är i alla fall givet.
Efter lite fundering bestämde jag mig för att sätta i en första filmrulle i min Werra I, från -55.
Kamerans Novonar-objektiv har ljusstyrka f/3.5, så på morgontåget den 1:a december laddade jag en Superia X-tra 400 jag haft liggande lite väl länge.

1/12. Det blev inget under dagen, så det fick bli en bild av badrumspegeln på kvällen.

4/12. Panikbild när idéerna tagit slut.

9/12. Julbord, på Wärdshuset Lasse Maja.

18/12. Det hade kommit lite snö natt till söndan.

21/12. Ellens, numera på Twang. Nu vet jag att blixtsynken funkar också. :-)

23/12. Pappas tur att få besök i år.
Det var inte lättare den här gången, men man måste ju försöka. :-)
Werran klarade provet, men är lite kärv i frammatningen och skall nog få lite omvårdnad innan nästa gång.
Får det lov att vara lite 9x12?
Att jag är svag för gamla kameror har väl inte undgått den som någon gång har läst min blogg. Inte heller att jag framför allt gillar att använda dem. Det gör inget om de är lite pyssliga att använda. Det sätter bara lite extra piff på anrättningen. :-)
Till exempel kan man använda en gammal ICA.
ICA (Internationale Camera Aktiengesellschaft) i Dresden var ett av de företag som 1926 slogs samman och bildade Zeiss Ikon, och ICA Teddy var en av de alldeles för många modeller som tillverkades där nere i Dresden. Jag har sett en uppgift att den tillverkades mellan 1914-22. Det här exemplaret misstänker jag är från 1920. Rise, Fall och Shift finns, men slutaren verkar vara den lite enklare, som senare kallades Derval. Objektivet är en fyrlinsig Extra-Rapid-Aplanat "Helios" 1:8 F=13 cm, dvs samma konstruktion som Dallmeyers samtida "Rapid Rectilinear", men med Steinheil som uppfinnare.
Den är avsedd för 9x12 cm glasplåtar, och har mattskiva med Live-View. :-)
Nu har jag ju inga glasplåtar, utan jag laddade hållarna med kartong i botten (för tjocklekens skull), och sedan bladfilm ovanpå det. Det funkar hjälpligt, men filmen kan halka iväg lite, t ex när man skjuter in skyddsplåten.
/* Edit:
Ett bättre tips är att, som Lasse Mellberg föreslår i sin kommentar, använda glas- eller plastskivor, ev tillskurna av glasmästaren, och använda någon form av snällt lim. */
Första försöket.
Jag tog min svarta regnjacka med ut i solskenet en dag i somras, och drog upp kapuschongen över kameran för att bättre kunna se och fokusera på mattskivan. Det blev lite svettigt innan jag blev klar. Sedan skulle slutaren stängas, mattskivan bytas till magasin, rätt tid och bländare väljas, innan slutligen skyddsplåten drogs ut och jag kunde exponera.

Ilford FP4 Plus, och gulfilter
Ljusinsläppen är från den utdragna skyddsplåten. Den satt visserligen kvar i spåret, men pekade upp mot himlen. Nästa gång får jag nog täcka för med jackan e d.
Nästa försök blev en kvällsbild i Västerås hamn.
Här har det istället blivit något konstigt i bildens vänsterkant. Det verkar ha blivit i framkallningsdosan.
Här finns potential till förbättringar. Det är kul att lära sig något nytt hela tiden. :-)
Den 6:e September,
laddade jag Ikontan, för att skjuta en rulle 6x9.
Jag hade ärende till LP Foto på lunchen, och stannade till här och där längs vägen. Utsikt från Regeringsgatan, t ex.
Gjorde en snabb avstickare till Stureplan, och lyckades hitta några siktpunkter i den lilla sökaren.
Gick sedan Kungsgatan tillbaka mot Hötorget, och tunnelbanan till jobbet.
Den gillar inte starka kontraster något vidare, men det blir både charmigt och skarpt. :-)
Tydligen var det Ellens-träff senare samma dag, eller möjligen veckan efter, för sista bilden var tagen vid Slussen.
Och, nej, bilderna blev inte rynkiga. ;-)
































