Långsamhetens lov -och litet etologiskt

Jag har ju utlovat litet berättelse om dovhindars känsla för långsamhetens lov, nu är det dags. I förrgår anlände hindar och kalvar redan på morgonen. De travade runt en del, sedan samlades de sex kalvarna i en liten grupp tillsammans med en av hindarna. Ljuset var inte det bästa och jag sumpade en del skärpa, både i stillbilder och video. Här är "nannyn" med fem av kalvarna, den sjätte stökade en liten bit bort.

Ibland var det en "nanny", ibland två. Övriga hindar var i väg på egna äventyr i omgivningen, de hade väl ett långsamt lov från barnpassningen. Vid ett par tillfällen kom en eller två hindar kort tillbaka, de blev snabbt avkrävda en mjölksnutt innan de gick igen. I filmen ser man litet av detta. Kalvarna höll sig tämligen lugna, men ibland reste någon på sig, det blev litet stångningsövning som underhållning. Det här höll på under ett par timmar innan hindarna kom tillbaka igen, mötta av ivriga kalvar.

Hindarna kollade in sina små, bäst att se om nannyn skött sig och hållit dem oskadda!

Kalvarna var ivriga, det stod "Vi är hungriga!" över hela dem.

Det här att lämna kalvarna i en grupp och gå ensamma på eget håll är helt enligt dovhjortars vanor, och vi har sett det tidigare här hos oss, men inte så tydligt och så länge som den här gången. Mycket intressant att få se!

I dag var det dags för en sådan här grupp att vara föräldrafria igen. Sju stycken med "nanny" slog sig till ro i gräset.

Jag tänkte att nu blir det ett fint tillfälle att få bättre bilder och filma i lugn och ro, de hade lagt sig på litet närmare håll och i bättre ljus. Men den önskan gick upp i rök litet senare. De låg så lugnt så jag gick och åt färdigt frukosten, när jag var klar med den ville Nicke, våran katt, komma ut ett tag. Vi har god vana att öppna balkongdörren i stort sett ljudlöst och få upp en springa som Nicke kan gå ut genom. Tydligen slarvade jag en aning i morse, när jag vred på dörrvredet hördes ett klick. Och det är fullt tillräckligt för att väcka "nannyn"! Hon for upp och tog kalvarna med sig i full fart. Jag tänkte att jaha, det var det hjortbesöket det, men efter 20, 30 meter stannade hon och kalvarna upp och spanade in om det verkligen var livsfara på gång. Efter en lång stunds funderande tog hon kalvgänget med sig och gick ned mot gräsmattan en bit från där man sedan kommer ned till källan vi har på tomten. Hon motade in kalvarna bakom ett stort rosensnår, och lade sig själv ute i "gången".

Där låg hon lugnt, men hade samtidigt fri sikt upp mot huset och oss. Ibland lyfte hon ett ögonlock och spanade in eventuella händelser.

Efter ett tag började hindarna ansluta igen, och kalvarna avbröt slummern.

Mammor är ju alltid välkomna!

Alldeles särskilt välkomna om de kan bjuda på någonting gott!

Sedan var allt som vanligt igen i Damadromen. Nästan i alla fall, man fick ju hålla koll på dörrvredsknäppningar och rörelser i rutans spegling så att ingen dundrade ut och störde friden.

Och här kommer filmen! Som jag nämnt tidigare, det går inte att förstora bilden här på FS, men om man klickar på Youtube nere till höger kommer man dit och kan välja större storlek.

Det är verkligen en ynnest att ha möjlighet att studera hjortarna på det här sättet. Både min fru och jag är djur- och naturintresserade, och inte minst av etologi. Vi försöker hitta så mycket dokumentation vi kan, när jag var bruksinstruktör för så där fyrtio år sedan hade jag stor glädje av Eberhart Trumlers böcker "Sådan är din hund" och "Ta hunden på allvar", och naturligtvis Konrad Lorenz. Katter har vi lärt oss väldigt mycket om genom Jason Galaxy och hans TV-program "Your cat from hell". Först trodde vi att det skulle vara något flum, men han har lärt oss mer om katter än vi snappat upp under hela livet dessförinnan.

Dovhjortar har vi inte hittat någonting om, det kommer förhoppningsvis. Peter Wright och Julian Norton i "The Yorkshire vet" (Veterinären på landet) brukar ju framhålla att hjortar är "livsfarliga", att komma i vägen för hindens vassa klövar eller hjortens kraftiga horn är inget man vill råka ut för. De framhåller ofta den kraftiga flyktreflexen, och den ser vi ofta här, ett klick i dörrlåset kan räcka för att tömma Damadromen på hjortar, jag plåtar och filmar genom fönstren. Och så vill vi ha det, vi lägger inte ut mat för att locka dem, och det behövs inte heller, det räcker så gott med gräset, äpplena och kastanjerna. Vilda djur som blir halvtama eller ännu värre tama med amatörer är inte att rekommendera. En Svarte-Petter som får för sig att jag är en konkurrent om hindarna har jag definitivt ingen lust att möta.

Det är inte lätt att hitta någonting populärvetenskapligt om dovhjortar, som sagt. Men Christina Sandin har gett mycket värdefull information om deras körtlar i en kommentar på bloggen, stort tack för det!

För den som vill veta mer om humlor och solitära bin rekommenderas professor Dave Goulson och hans böcker varmt! Att studera bin har en mörk sida också; vi håller på att förgifta våra viktiga pollinerare. "Parody Project" har gjort en pastisch på "Sonds of silense" om det, för mig gör det ont att lyssna på den. Finns här, "Confounds the science". 

En annan professor jag har stort utbyte av är Frans de Waal, primatolog och etolog. Hos honom kan man lära sig mycket om primater, inte minst Homo sapiens. Hans böcker "Mamas sista kram", Bonobon och tio Guds bud", "Vår inre apa", "Empatins tidsålder" rekommenderas varmt. På Youtube finns många videor med Frans de Waal, inte minst den här om "Mamas sista kram." Ganska lätt att få en tår i ögat...

Oj, det bar visst i väg... Och jag lyckades sabba en bra bit på slutet och fick skriva om, hoppas att inte tröttheten ställer till med spratt i texten. Nå, det ordnar sig säkert så småningom det också i så fall.

Vi hörs!

Mer om dovhjortars sociala liv

Det blev en längre paus efter senaste inlägget, livet har ju även andra sidor än fotosidan. Nu har jag hittat hit igen, och fortsätter med bilder från dovhjortarnas sociala liv här i Damadromen. I går bjöds vi på en fantastisk uppvisning i konsten att ta det lugnt, men det får jag återkomma till senare. I dag blir det litet om killarnas stångningskamper, det är intressant att följa hur de sparrar varandra. Vuxna hjortar är ganska hänsynsfulla mot yngre kompisar, och i synnerhet mot kalvar som jag berättat om. Här kommer några bilder och en film om ämnet. 

När de vuxna hjortarna börjar komma i augusti och september har de oftast ganska stillsamma sparringövningar, känner mest på varandra. I filmen har jag exempel på det, stillbilderna här är från oktober när brunsten är aktuell och även sparringkamperna blir häftigare. De två första bilderna är från 7 oktober 2020:

Man ser hur de båda pinnhjortarna tar i ordentligt.

Sedan några bilder från 1 oktober 2021, en tämligen vuxen hjort och en litet yngre:

Ett demonstrativt språng.

Eller segerdans kanske? Om han nu inte bara säger "Buuh!"

Här nedan den utlovade videon. Där är även kalven Laban med -han som fick sitt namn eftersom han var så ljus att han nästan såg ut som ett spöke i skymningsljus, lilla spöket Laban. Precis som bröderna Bus var superintresserade av den kapitala hjorten Svarte-Petter i tidigare blogg, var Laban fascinerad av en vuxen hjort. Inte lika intensivt som Bus-brodern men han gjorde sitt bästa för att få provstångas. Fullskärmsalternativet är borta här på FS, men om man klickar på Youtube nere till höger kommer man dit och kan se filmen i större format.

Nu skall jag försöka få ordning på film- och bildmaterialet från gårdagens uppvisning av långsamhetens lov. Kan dovhindar känna till den boken? ;-)

Vi hörs!

Inte alla vuxna hjortar är mysfarbröder!

Jag har ju berättat om Baloo och Svarte-Petter, två hjortar som visat sig mycket välvilligt inställda till yngre förmågor, särskilt årskalvar. Men det är inte alla vuxna hjortar -handjur kallas hjort, hondjur hind, men det vet ni säkert - som är sådana mysfarbröder. Här följer bilder på en som inte var det. Hösten 2019 kom han inmarscherande i stor stil med stel hållning och stampande gång.

Några hindar fanns på plats med sina kalvar. Han gjorde genast klart vem som skulle vara herre i Damadromen.

Hindar och kalvar såg till att fortast möjligt komma på lämpligt avstånd.

Han såg väldigt nöjd ut med resultatet.

Det var stor kontrast året efter när vi fick se Baloo och Svarte-Petter ha uppvisningar i tålmodigt bemötande av ungdomar! Det fick oss att fundera över vad som kunde ligga bakom den stora skillnaden. Egna tidigare erfarenheter? Hade Baloo i kalvstadiet mött vänligt sinnade hjortar och tog nu efter? Kunde släktskap vara förklaringen? Baloo var knappast far till några kalvar, han var då för ung för att ha kunnat imponera på hindarna, men Svarte-Petter var definitivt tänkbar som pappa till bröderna Bus. Kunde det vara så att hjorten kan känna igen sin avkomma? Han kanske fick hindens doft inpräntad under parningen och kände igen den på kalvarna? Den egna avkomman är ju skyddsvärd, se till exempel lejon och råttor där hanen kan döda ungar som inte är hans. Eller är det helt enkelt vanligt att hjortar är vänliga mot kalvar, med vissa undantag? Vi har sett ett- och tvååringar sparra mot äldre hjortar, som då varit hänsynsfulla mot de yngre och inte tagit i med full kraft. 

Under alla omständigheter måste det finnas en spärr mot inavel, inte minst med tanke på att hjortarna lever åtskilda från hindar och årskalvar under tre fjärdedelar av året, då hjortarna drar runt i ungkarlsgrupper utanför hindarnas och kalvarnas uppehållsområde. Hjortarna upplever ju världen annorlunda än vi, sämre syn men oerhört mycket bättre luktsinne, dessutom både näsan och Jacobsons organ till hjälp. Kanske Jacobsons organ är inblandat på något sätt? Vi har inte lyckats hitta något bra svar, förhoppningsvis finns det någon etolog som studerat dovhjortens sociala liv och skrivit en populärvetenskaplig rapport. Tips mottages tacksamt om någon känner till någonting sådant! Vi skickade en fråga med bilder till SVT:s Studio Natur, men kom inte med i något program.

Efter våldsamheterna 2019 får jag bjuda på någonting mer fridfullt ;-) Häromdagen ställde sig en av årets kalvar i en solstrimma.

Efter en stund anslöt sig mamman. De spanade vaksamt efter händelser i omgivningen.

Efter en stund bestämde de sig för att det nog var säkrare i skogens skuggor.

I går kom sex hindar med kalvar på besök. Här är bild på fyra av hindarna och fem kalvar.

Fyra fina kalvar tar det lugnt.

Men kalvar har alltid benen fulla av spring!

Det dröjer sällan länge innan det är full fart!

Vi hörs!

-Sådana horn vill jag ha!

Jag kan inte låta bli att fortsätta med 2020 års händelser med dovhjortskalvar och deras fascination för hornbärande hjortar, och de äldre hjortarnas bemötande av ungdomarna. I förra bloggen berättade jag om Baloo som sparrade småkalvarna under sommaren. Senare, i oktober när brunsten var igång, anlände denne mörka herre med sin imponerande huvudprydnad. Vi döpte honom till Svarte-Petter.

19 oktober var en solig dag, hinden som var mamma till tvillingarna bröderna Bus hade tydligen gett dem order att stanna på vår gräsmatta medan hon själv och ett par hindar höll till i skogen i tomtens nedre del. Vi kunde skymta rörelser i små gluggar bland sly och lövverk, men såg ingenting av vad som försiggick bland skogens skuggor. Bröderna Bus slappade och lade sig ner en lång stund i solskenet.

Plötsligt började de lystra, och reste sig upp. De ställde sig och spanade in i buskaget. Vi undrade vad som var på gång.

Plötsligt rörde det sig bland grenarna, och Svarte-Petter brakade ut ur buskaget!

-Milda makter, vad skall nu hända med kalvarna! undrade vi. Det har hänt att vuxen hjort satt ordentlig fart på både kalvar och "överflödiga" hindar när de varit här under brunsttid. Vad hade Svarte-Petter i sinnet? Men vi behövde inte vara ängsliga, Svarte-Petter var trött efter äventyren med damerna nere i skogen, så han lade sig ner för att ta igen sig.

Bröderna Bus var inte det minsta ängsliga de heller. De gick fram till Svarte-Petter för att studera Den Store på nära håll. En av dem klev fram till honom för att detaljstudera huvudprydnaden.

Han kollade noga, luktade och kände på en av horntaggarna.

Sedan kunde han inte låta bli att provstånga också!

Han tryckte till ordentligt för att riktigt få in känslan!

När han ändå var inne i kronan och klev omkring, kunde han ju lika gärna hjälpa till med litet horntvätt också.

Han höll på med rengöringen en bra stund.

Det var fantastiskt att få uppleva denna uppvisning! Och jag var mycket glad över att jag råkade få syn på bröderna Bus i god tid, och kunde följa förloppet. Jag sa visst några fula ord om hallonplantor och grenar som måste skymma sikten, och jag kan fortfarande känna en viss irritation. Men det är ju sådant man får leva med, inte mycket att göra åt.

Vi kunde följa hjortarna hela hösten, de äter gärna av våra hästkastanjer när de fallit ner från trädet. 27 november fick jag den här bilden när en av bröderna Bus imponerad beundrar Svarte-Petters huvudprydnad:

Det fick bli det årets julkort, efter litet lätt redigering ;-)

Vi hörs!

"Jag ska lära honom ALLT jag kan!"

I förra bloggen berättade jag om hjorten Baloo, som vi gav det namnet eftersom han liksom björnen Baloo i tecknade filmen Djungelboken verkade ha inställningen att lära små vänner just "ALLT jag kan". Jag tänkte vidare på Baloo i förmiddags, och plötsligt blev han superaktuell trots att det är två år sedan han sparrade med bröderna Bus. Jag börjar med att hoppa tillbaka de där två åren i tiden.

Här kommer hjorten som senare blev Baloo in på Damadromen.

Han har en stilig stjärnkarta på höger skinka, här en bild till där den syns.

Hans krona drog till sig kalvarnas intresse. Tvillingbröderna Bus ser djupt imponerade ut.

En av busbröderna utmanade Den Store på stångningskamp.

En stund senare var det dags, under äppelträdet.

Kom an bara, din stora kluns!

Nu ska det bli stångas av! Men Baloo tog det mycket varligt, "så här ska du göra, lille vän".

En solig söndagsförmiddag hade de familjeutflykt på gräsmattan under 3 - 4 timmar. 

Bröderna Bus tog igen sig i gröngräset medan Baloo poserade litet. Hans stjärnkarta på skinkan syns här också.

Bröderna Bus var sällan så här lugna, oftast var det full fart med kapplöpningar och stångningskamper. Vid något tillfälle visade Baloo att han kunde kuta han också.

Jag satt som sagt och tänkte på Baloo i förmiddags, och plötsligt slog det mig - tänk om han var den större hjorten sent härom kvällen!? Jag började kolla på bilder och jämföra. Så här ser alltså stjärnkartan på höger skinka ut på besökaren i lördags:

En gång till:

Kollar man på bilderna från 2020 här ovanför, så... Visst är det Baloo! Nu som kapital hjort med stilig krona! Förhoppningsvis får han bli pappa till en samling kalvar som anländer nästa år.

Vi hörs!