Mera hjort i damadromen boys - och storfräsarna anländer!

  I den gamla slagdängan sjunger dom ju om mera bruk i baljan boys, och att stora sleven ska gå som ett mudderverk. Jag har ju efterlyst mera hjort i damadromen, kameran ska gå som en kulspruta. Ja, det måste den ju inte, men fler hjortar skulle vara trevligt har jag önskat, senast i gårdagens blogg. Hjortarna har kanske internet i skogen och ser vad jag skriver om dom, för redan vid åttatiden på kvällen började det plötsligt komma fler hjortar. Tre hindar med var sin kalv kom, och två av kalvarna satte genast fart. Och senare, när jag reste mig från TV-fåtöljen framåt tiotiden när det var så mörkt att jag knappt såg någonting när jag tittade ut genom fönstret trots att all belysning inne var släckt, fick jag syn på rörelser i ett buskage. Två vuxna hjortar, en kapital med rejäl krona och en något år yngre med något mindre huvudprydnad skymtade i mörkret! Men jag börjar med årets upplaga av hjortflocken.

Två av kalvarna var sugna på litet stångningstävlan.

Det gäller att fixera motståndaren!

Och sedan vika undan när attacken kommer.

Det mörknar fort i Skåne nu, och oskärpa är inte svårt att få till. Rörelseoskärpa både av djurens rörelser och kameraskak får snabbt genomslag och dessvärre inte så ofta med det där fina aktion-resultatet man vill ha. Kalvarna är ruskigt snabba, det är inte lätt att hänga med med kameran, särskilt inte när det finns träd och buskar som dom plötsligt försvinner bakom. Det gör det svårt att ta panoreringsbilder, plötsligt har man en massa lövverk i sökaren i stället för en hjort. När jag skrivit färdigt här ska jag ut en tur med grensåg och sekatör, så att resultatet sedan kanske blir bättre än nedan.

Som sagt, vid tiotiden upptäckte jag rörelser i mörkret. De vuxna hjortarna syntes nästen inte i sökaren, och autofokusen ville inte alls -undantaget någon gång när dom vände den vita baken till. Långa slutartider på fri hand gjorde det inte lättare, men här kommer några bilder på storfräsarna.

Än så länge är dom goda vänner och såta kompisar, men det lär bli ändring på det om ett tag.

Den yngre visade upp det jag kallar "imponergång", att gå stelt, stampa och se stilig ut.

Fin krona har den yngre på gång, blir nog snygg nästa år om han får vara med.

Men men, den äldre har mer ståt att visa upp.

Riktigt rejäla ögontaggar har han.

Som sagt, ett tag till är dom kompisar...

Sedan blir det till att göra bruk av huvudprydnaderna mot varandra.

Vid åttatiden i morse kom ytterligare hjortar hit. Det är populärt att palla äpplen, hur man nu kan sätta i sig rena karten av Katja, det måste vara surare än ättika.

En yngre hjort med horn av spetsmodell dök också upp. Hindarna var INTE imponerade och hoppade undan när han kom för nära.

Men hankalvar är alltid imponerade av äldre hjortar med horn. Det gäller att spana in noga. Riktigt noga!

"Nej, gå inte! Jag vill titta mer!"

Hjortkalvars medfödda intresse för hornprydnader fick vi mycket tydliga förevisningar av sommaren och hösten 2020 när vi hade ett tvillingpar som vi döpte till bröderna Bus. Dom sparrade ivrigt mot äldre kompisar, och inte minst mot Baloo -en hjort som kunde förvänta sig skovelhorn året därpå. Han var riktigt ömsint mot kalvarna, lät dom stånga mot honom och levde upp till Baloos uttalande i tecknade filmen "Djungelboken", "Jag ska lära honom allt jag kan!" Därav vårt namn på honom.

Men mest imponerade blev vi av den kapitala hjorten Svarte-Petter, en mycket mörk herre. Vid ett tillfälle kom han upp ur skogen efter kraftkrävande möten med flockens damer. Han lade sig att vila, och bröderna Bus studerade honom noga. En av dom klev i princip in i Svarte-Petters krona, slickade och putsade och avslutade med att provstånga i prydnaden. Tyvärr var det litet växtlighet som störde, men jag lyckades få bilder på föreställningen. Får se om jag ska plåga er med att lägga upp dom här någon gång.

Vi hörs!

Fartmonster

Stefan skriver om och visar fina flyktbilder på tornseglare i sin blogg, som jag skrev i en kommentar till Stefan har vi inte tornseglare här hos oss. De försvann tyvärr när vi renoverade och byggde till huset. Innan dess kunde vi sitta helt fascinerade på altanen och följa deras flygkonster. Hur det är möjligt att flyga 100 km/tim rakt mot en vägg, och tvärvinkla 90 grader 10 cm innan det smäller är helt obegripligt. Tornseglarungar med perceptionsstörning blir garanterat snabbt utgallrade...

Det gäller nog även dovhjortskalvar, fartmonster de också. Antalet dovhjortar som kommer hit har minskat radikalt sedan i fjol, förra sommaren kunde vi ha åtta och till och med vid ett tillfälle tio kalvar samtidigt, plus mödrar och några yngre hanhjortar. I år är det enstaka kalvar och hindar. I morse kom i alla fall den här lilla raketen tillsammans med sin mor. Det var full fart som gällde, och sannerligen inte lätt att hänga med i plåtandet.

Först spanar man in att man har ryggen fri.

Sedan accar man.

Därpå är det full fart som gäller!

Plattan i botten är det enda som duger!

Vi hoppas att besökarna blir fler snart, det är roligt att följa kalvarnas utveckling och se dem sparra med äldre (han)hjortar.

Vi hörs!

En dröm uppfylld! Litet i alla fall...

Vi har sett räv här då och då genom åren, några bilder har jag fått också. Sommaren 2019 kom en rävtik och åt av alla nedfallna bigarråer under trädet, efter ett tag kom även hennes ungar. Då fick jag en hel del bilder, likadant sommaren 2020, men nästan alltid med en räv i taget. Nu i sommar har vi sett att några rävungar kommer och käkar bär och insekter i gräsmattan. De har hela tiden kommit en och en, några gånger har två synts en kort stund. Jag kunde inte låta bli att drömma om att rävungarna skulle komma och leva busliv som dovhjortskalvarna gör, men jag var övertygad om att det sker bara inte.

I går när jag reste mig från datorn och tittade ut genom fönstret fick jag syn på en rävunge. Fram med kameran så klart, förberedd med 100-400. Vi har lämnat mycket gräsyta oklippt i år, av två skäl. Vi vill ha mycket ängsblommor till bin och fjärilar, och sedan måste trädgårdstraktorn på service och blev borta ett bra tag. Många blommor blev det, och massor med mycket högt gräs. Traktorn kom tillbaka för ett tag sedan, och jag körde litet på några ställen i gräsmattan, men mycket orört finns kvar. Nå, jag tittade i sökaren, och upptäckte att det fanns en rävunge till! Ivrigt började jag fotografera, men märkte snart att gräs och inte minst prästkragar var duktiga på att skymma lekande rävungar, och dessutom mycket skickliga på att förvilla autofokusen. Som synes...

Det visade sig att även mamma räv fanns i närheten.

Prästkragarna kunde verkligen förföra autofokusen, trots att jag ställt den på spot. Många fina busbilder kunde det ha blivit, men i stället blev det många suddiga rävar och skarpa prästkragar. Men några hyfsade resultat blev det i alla fall.

Men tyvärr mest på stillasittande busungar.

Dom är ju ganska söta även när dom sitter stilla.

Så fick jag träff på en som satte full fart.

Här busar tre stycken, två är effektivt skymda av blommor och gräs.

Det gula till vänster är ett blommande kungsljus. Väldigt populärt hos fotografen just då!

Det här måste väl vara en tjej? Det ser ut som om hon har kraftig ögonirritation med rinningar från bägge ögonen, men när jag detaljstuderar bilder på henne och de andra börjar jag undra om det mörka inte ingår i pälsfärgen. Vad jag kan se börjar det mörka inte inne vid ögat, och ingen av valparna ser ut att ha irriterade ögon.

Hej då! säger lilla damen.

Ja, en liten del av min dröm om bilder på busande rävungar på tomten blev alltså uppfylld. Man kan ju inte få allt man vill här i livet, och prästkragar måste ju också få vara med på bild.

Vi hörs!

Litet svärmande för svärmare

Sven Karlander har en blogg från i förrgår med mycket fina bilder på kaprifolblommor. Det kom upp litet frågor kring lämpliga pollinerare och svärmare omnämndes. Svärmare är fantastiska små fjärilar, så nära kolibri vi kommer här i Sverige. Varje sommar har vi dagaktiva sådana här som håller till främst i en paradisbuske, ett par meter från balkongen. Då kan jag få bilder med mitt Canon 100-400mm L när de håller på. Att försöka med makro på marken funkar dåligt, de är oftast på 3-4 meters höjd så det går bättre från balkongen. Mest är det humlelik dagsvärmare eller kortare humledagsvärmare. Det finns en till som är mycket lik, oftast i stort sett identisk förutom en liten, liten detalj som jag återkommer till i bildsvepet. Även större dagsvärmare kommer, in intressant fjäril genom att den är migrant och flyger hit från norra Afrika - södra Europa. Intressant att läsa om humlelik dagsvärmare och större dagsvärmare i länkarna som går till Artdatabankens artfakta.

Svärmarna är sannerligen inte lätta att få på bild, de flyttar omkring mycket snabbt, hovrar någon sekund eller två och sedan till nästa blomma. Vingarna rör sig så snabbt att man inte ser dem med blotta ögat, men med kort slutartid kan man få dem på bild. Humlelik dagsvärmare har ett vingspann på 38 -49 mm, kroppen är ett par centimeter. Om man inte vet vad man skall titta efter är det lätt att missa dem eller ta dem för någon humla eller svävfluga. Jag har aldrig lyckats se någon av dem på kaprifol, men väl på blåeld och som sagt paradisbuske. Första bilden är från 2020, humledagsvärmare på blåeld. Där gick det fint att använda 150mm makro på riktigt nära håll. Man ser hur lång snabel den har där den hovrar framför blåelden och når ner i blomman.

Här följer ett svep med bilder på humlelik dagsvärmare, avslutas med hur man skiljer den från svävflugelik dagsvärmare.

Här en bild på den humlelika. Den svävflugelika saknar en vingribba genom framvingens diskfält. Den efterföljande bilden är en delförstoring där jag markerat området man skall hålla utkik efter. På bild alltså, in natura lär man aldrig se den på en levande svärmare ;-)

Och här delförstoringen med markering:

Och sedan några bilder på större dagsvärmare. Som namnet säger, den är litet större men inte mycket. Och snabb den också! Det är inte blixtbilder, fjärilen och blommorna är solbelysta och bakgrunden i djup skugga.

Hej då! säger en humlelik dagsvärmare.

Vi hörs!

Många steg blev det! Och tunga var dom.

Å andra sidan kan jag gå med lättare steg nu. Eller framöver, i alla fall. Så här var det: i måndags började vi kolla på priset för så kallade värmeloggs, träbriketter om man vill. Dags att börja fylla på inför vintern, sådana elräkningar som i vintras vill vi helst slippa. Vi tänkte ta 20 paket i stöten med början dagen därpå. Alltså gick vi in på leverantörens hemsida för att beställa på tisdagsmorgonen. Då hade priset stigit med 20%! Vi kollade runt igen, men de andra var ännu värre. Sagt och kollat, vi beställde 20 paket och åkte för att hämta. De briketter som fanns på golvnivå var bedrövliga, men högst uppe på en enorm lagerhylla, i himmelsnivå ungefär, fanns nyinkomna fina briketter. Jag bad lagerkillen hämta ned en av pallarna så att vi kunde få våra 20 paket. Men han var måttligt intresserad av att hämta ned en pall och sedan sätta upp den igen, delvis plundrad. För som han sa, det säljer vi ju på vintern! Hustrun och jag funderade, och klämde sedan i med att "om vi köper en hel pall då!" Efter diverse dividerande om delleveranser och sånt gjorde vi affär. Vi tog 20 paket i bilen, sedan fick vi hjälp att få hem 51 paket på kvällen i tisdags. Det går 96 paket på en pall, resterande 25 paket hämtade vi i går, onsdag. När de där paketen kommit hem, skulle de från vår parkering till källaren för lagring. 96 paket á 10 kg, bra nära ett ton. Att hantera flera gånger...

På bilden nedan skymtar man vår bilparkering i lövgluggen uppe till vänster. Sedan körde jag 5 paket åt gången längs husets långsida och sedan längs gavelsidan ned för backen till källaringången. Många turer blir det, jag lovar!

Och många steg! Jag hade mobilen i fickan när vi tog hand om de 71 första paketen, 6333 steg säger stegräknaren som finns i nallen. Och 4426 meter! Tillkommer stegen för de 25 paket som inte finns i stegräknaren. Jag vill inte påstå att jag slår Bengt Björkboms fjällvandringar, men det känns som att det är något åt det hållet. Dom briketterna värmde ordentligt även utan eld! Men alla 96 paketen låg i går staplade i källaren inför vinterns ankomst. Århundradets mildaste vinter hoppas vi!

Nåväl, tänk om livet blott av briketter bestod, torrt och torftigt bleve det då. I morse blev vi uppmuntrade av att fler hjortmammor nu anser sina telningar stora nog att få rumstera i Damadromen! Halv åtta på morgonen var det dags, tre hindar och lika många kalvar kom. Först en ensam liten krabat:

och strax därpå anlände två till.

Här följer några bilder från morgonens uppvisning.

Litet filmat blev det också, men jag har inte haft ork att redigera ihop något av snuttarna. Burna briketters börda sänkte kraftigt bärarens ork. Konstigt va? ;-)

Jösses, nu är dom här igen! Måste ha tag i kameran!

Vi hörs!