En del är stora, en del är små. Försvinnande små. Och försvinner gör dom…

Humlor och bin varierar i storlek. Svartepetter på bilderna här är en av de större, närmare 20 mm. Det är en melanistisk jordsnylthumla, det vill säga den är svartare än de normalt är. Av den gula kragen har den bara ett par små tussar kvar.

Ängshumlans arbetare blir 9 till 14 mm, ganska stor spännvidd.

Skogssmalbin är små, de blir 7 till 8 mm långa.

Småsovarbin är riktigt små, 4 till 6y mm. Man anar det när det sitter på en blåklocka.

För att inte tala om undersläktet micrandrena bland sandbina, jag råkar ofta kalla dem micro-andrena av misstag men egentligen är det ganska träffande. De är allt från oerhört svåra till helt omöjliga att artbestämma utan studier under stereolupp och/eller dissektion, så dem låter jag vetenskapsfolket hålla på med i fred.

När jag fotograferade i dag blåste det rejält, och att få bilder på bin i blommor som sitter på meterhöga stänglar och vajar i vinden är en utmaning, men några bilder blev det. Dock är småsovarbiet på blåklockan från i går.

De övriga sitter på parksallatblommor, som är i stort sett jämnstora. Man ser lätt storleksskillnaden mellan jordsnylthumlan som fyller styvt halva blommans omkrets, och skogssmalbiet som sitter på ytterdelen av ett kronblad och ändå har gott om plats.

I Sverige finns 40 arter av humlor, och runt 250 vildbin. Det borde ju räcka långt tycker man, även om de inte alla finns i hela landet, och trots att de lever sitt korta liv i olika perioder från tidig vår till höst. Men de minskar stadigt, och av vildbina är närmare 90 arter rödlistade och alltså hotade.

Våra insekter är till stor nytta för oss och andra levande varelser. Utan insekterna kan fåglarna inte föda upp sina ungar, flyttfåglarnas häckningstid är intimt kopplad till insektslarvernas maximala antal i naturen. Och utan pollinatörer blir det ingen frukt till oss, bara som exempel. Många matnyttiga växter måste pollineras av insekter för att leva vidare. Även vintertid nyttjar fåglar insektslarver som föda, blåmesen på bilderna letar larver av solitärbi i lupinens avbrutna blomställningar. Kolla ner i röret, sedan ta sig in! Inte alltid så lätt! Bilder från januari i år.

Fåglar och insekter är evolutionärt väl intrimmade med varandra, att de matar sina ungar och sig själva med krypen är knappast orsak till att både art- och individantal för insekterna minskar. Inte att de blåser bort heller, som idag ;-)

 Vi hörs!

Äntligen en lysingbidam! Men de blir allt färre...

I går fick jag äntligen en bild för i år på en lysingbihona! Dags att komma nu, när praktlysingarna nästan blommat slut!Så här ser hon ut:

Praktlysingarna har blommat ett tag. Bilderna nedan på en blomma och en lysingbihane är från 26 juni. I solitärbinas värld är det ofta så att hanarna kläcks och flyger omkring någon vecka före honorna. Så att de hinner känna av området och -inte minst- peppa upp sig, kan man tänka.

Lysingbin lever av nektar och pollen från lysingväxter. Vissa lysingväxter producerar också en olja, som bina tar till vara. Lysingbina har här hos oss minskat i antal varje sommar de senaste åren. Det kan bero på de kalla vårar vi haft två år före detta, och i år på den onaturliga vårvärmen med högsommartemperaturer hela maj, som fått blommor att dra igång tidigt och blomma klart på nolltid, om de inte dött torkdöden innan. Förhoppningsvis är det så, men det finns andra allvarliga saker som påverkar våra humlor och bin i synnerhet och insekter i allmänhet. Resultatet är att de stadigt minskar i antal, både art- och individmässigt.

Jag tittade ut genom fönstret i förmiddags och fick se någonting som gnistrade som ett smycke i toppen på en torr kungsljusstängel från i fjol.

Jag får det till större ängstrollslända. Den var paparazzovänlig och släppte fram kameran nära nog till närgränsen. Inte alla som gör det, man tackar!

En trädgårdssnylthumla på väg bort någonstans -förhoppningsvis inte för evigt- får avsluta dagens blogg. Ska fundera litet på problemet med allt färre insekter här i världen.

Vi hörs!

Fler humlor, bin och andra kryp

Jag gillar humlor och bin, så jag fortsätter med dem ett tag till. När jag var ute med kameran fick jag syn på en humla som avvek litet från de som brukar hålla till här. Först trodde jag att det var en kraftigt blekt åkerhumla, men så upptäckte jag att bakkroppen inte stämde med den. Efter att ha sökt på nätet har jag kommit fram till att det är backhumla det handlar om.

Det är mycket trevligt om jag har rätt i min bestämning, backhumlan är på stark tillbakagång och väntas försvinna från Skåne ganska snart. Det vore mycket roligt om den utvecklingen mot alla odds kunde vända. Jag väntar på hjälp från kunnigare folk för att säkert artbestämma.

Förra bloggen tog jag upp småsovarbin, som övernattar i blåklockor. Det finns fler bin som gillar blåklockor, till exempel ett med det avslöjande namnet blåklocksbi på svenska. Det vetenskapliga namnet är Melitta haemorrhoidalis, andra delen antyder att det kommer av den röda ändan på honorna. Som synes besöker de gärna malvor också.

Jag fick en bild på blåklocksbi i blåklocka också. Och när jag tittade närmare på bilden upptäckte jag att även ett småsovarbi kommit med. Krokarna hanen har i ändan för att hänga upp sig i blomman syns även om biet inte är så skarpt på bilden. Det är onekligen stor spännvidd i storleken på våra vildbin! Från de största humlorna till de minsta sandbina, micro andrena, som jag brukar kalla flygande kommatecken.

Jag träffade också på ett trädgårdssandbi i en parksallatblomma. En trevlig bekantskap det också!

Det finns så klart andra kryp än humlor och bin att titta på när man går runt med makroobjektivet. En märklig fluga dök upp, flera stycken satt på väddblommor. Det visade sig vara stekelflugor, och jag kom fram till att det är stekelflugan Sicus ferrugineus. Svenskt namn kan jag inte hitta, troligen finns inget utöver gruppnamnet.

När jag passerade samma borstnejlika som citronfjärildamen i förra blogginlägget satt på, kom herr citronfjäril och satte sig. Han får avsluta detta inlägg.

Vi hörs!

Länge sedan sist

Senaste bloggen från mig kom 16 december 2016 såg jag när jag kollade. Kanske dags att börja på igen? Vi får se, här kommer i alla fall en efter styvt ett och ett halvt år.

Våran hund Amba och jag får en morgonpromenad varje dag före frukost. Frukost utan tidning går ju inte, och här i Skåne-alpernas bokskogsdjungel har vi en bit till brevlådan. Det blir en knapp kilometer när vi gått tur och retur. I går när vi kom tillbaka hem hade solen gått i moln och det var blåsigt, nästan kallt efter värmen vi vant oss vid. Trots det höll några humlor på i kungsljusen vid huset. Jag tyckte att de såg ovanligt färgrika ut, så jag hämtade kameran.

Att fotografera makro i dåligt ljus och blåst är en utmaning, och efter några misslyckade suddförsök åkte motljusskyddet av, interna blixten upp och manuell inställning inkopplad. Jag hann bara med några få bilder innan humledamerna fick nog av paparazzo och drog vidare. Inte tillräckligt mycket humla i bild för identifiering, men jag drog slutsatsen att det var vanliga hushumlor, ganska ”nya” och därför inte blekta av allt solljus som öser ned dagligen.

De var betydligt större än åkerhumlan på nästa två bilder, och inte bruna på rumpan utan grå.

Hushumlorna var ute och samlade mat till sina larver hemma i boet. Senare på dagen var en stor samling hussnylthumlor igång i solskenet.  Dessa snyltar på hushumlorna, som namnet säger. De har inga egna bon och samlar inte föda till sina avkomlingar,  utan snylthushumledrottningen letar upp ett fungerande hushumlebo med larver och arbetare, tar sig in och biter huvudet av hushumledrottningen. Sedan får samhället föda upp hennes avkomlingar i stället för sina egna. Snylthumlor finns för alla våra humlearter, de olika levnadssätten balanserar varandra och båda pollinerar.

I en blåklocka fick jag syn på något svart litet kryp, och tänkte att kanske kan det vara… och visst var det ett annat vildbi (humlor är ju också bin), ett solitärbi som kallas småsovarbi. Förr kallades de klocksovarbi just för deras vana att hålla till i blåklockor. Det var en hona, med pollen på bakkroppens undersida. De tillhör buksamlarna, som fäster pollen där för transport till boet. De håller till i ihåliga växter typ vass och andra med ihålig stam som står kvar efter förra säsongen. De lär vara mycket vältaliga i vasstak.

Efter en stund kom en hane och anslöt sig. Hanen är det undre biet på bilden. Man ser hans bakkropp med två ”krokar” som han använder när han skall sova i en blåklocka, kan hänger upp sig i blombotten som ju oftast är riktad uppåt och tillbringar nätter och mulna dagar där. "Krokarna" syns bäst om man förstorar.

När jag höll på med kameran kom en ”äkta” kålfjäril flygande. Rapsfjäril och rovfjäril brukar oftast bli kallade kålfjäril, de är tämligen lika men mindre i storlek och oftast inte så kraftigt tecknade som kålfjärilen.

En citronfäril dök också upp och kalasade på en borstnejlika. Den får avsluta dagens blogg.

Vi hörs!

En eller tall? Tita som tita!

Förra vintern var ju undrens tid vid Naturum Vattenriket i Kristianstad. Där kunde man vara med om saker som bara inte händer. Att inom en kvart från ankomsten ha fotograferat både utter och kungsfiskare, till exempel. En utterhona med två ungar höll full show under lång tid, en hane anslöt sig till gruppen och Naturum Vattenriket blev känt vida omkring. Jag skrev om dem i bloggen i februari.

I höst har utterhonan siktats igen, med en unge denna gång. Hittills har de inte visat sig lika frekvent som förra vintern, men jag hade tänkt ta chansen att åka dit i morse. Om inte utter så kanske kungsfiskare, häger kanske kunde vara på plats. Eller måsar i alla fall. När jag vaknade strax innan klockradion skulle dra igång väckning blev det till att stänga av den innan oväsendet började och somna om. Ont i halsen, snorig näsa och förkylningsvärk över ögonen. Det verkade förut som om jag skulle slippa dela hustruns dunderförkylning, men icke alltså. Att ge sig ut i råkall, fuktig skånsk vinter fick anstå.

En tur med Amba blev det så klart, men mest inomhus i övrigt. Jag spanade litet på fåglarna vid fröautomaterna som jag fyllde på i går. Där var ett liv och ett kiv! Gott om titor upptäckte jag. Titor är litet av ett bekymmer för mig, hur vet man om det är en- eller talltita? Det hörs ju! har jag fått veta, och det är ju bra, det är bara det att det är mycket länge sedan jag hörde fågelläten i det registret. Jag har hört att talltitan skall ha ”tjurnacke” medan entitan inte har det. Talltitan är mer grå, entitan mer brun i tonen såg jag någonstans, plus skillnad i teckning på vingarna.

Jag tycker att det finns två typer av tita här, en med den där ”tjurnacken” och en som jag uppfattar som slankare. Jag tycker också att jag kan se det där med brunt och grått på undersidan, inte minst på bilder, men jag är osäker på om det verkligen är så eller bara skillnad i ljus.

Jag tog kameran och ställde mig vid köksfönstret för att försöka få några identifieringsbilder. Det var ordentligt grått ute och ont om ljus, men några bilder fick jag. De allra flesta inte särskilt bra, men det var jag ju inte ute efter heller, bara ett försök att få båda typerna på bild. Om det nu är två och inte en...

De två första titorna nedan uppfattar jag som slankare, kan det vara entita? Den tredje har ju ”tjurnacke”, den vill jag ha till talltita. Någon som är bra på titor och kan ge tips?

Vi hörs!