Frostigt.

I dag hade vädret bestämt sig för att inte låta temperaturen nå över nollan på termometern. När Amba och jag gick på promenad i Hästahagen visade sig ett litet hål i molnen, där bakom skymtade någonting blått. När vi gick på andra hållet för att hämta posten och passerade skogsuppehållet där man kan beskåda slätten visade det sig att där nere var det tjock dimma. Garanterat dålig sikt och med all säkerhet duktigt halt på E-22. Där Linnekullavägen ansluter till E-22 brukar det stå en skylt vintertid, "Varning! Halkkänsligt parti!". Det slår mig när jag skriver det att jag inte vet om den är uppe i år. Märkligt hur man kan tappa uppmärksamhet i hemtama trakter...

Dimma slapp vi på dagen, men förra natten hade vi nog litet för rimfrosten gnistrade ordentligt. Kameran fick peka mot backen i dag. Strax efter pekade den rakt upp, gladan kom på sin dagliga tur på låg höjd. Jag var inte beredd och hann inte ställa om kameran, så det blev siluettbilder på den. MYCKET brusiga om jag försöker få fram någonting, så de får hållas i skamvrån.

Vi hörs!

Odlingsrösen.

”Det finns inte en enda kvadratmeter skånsk mark som inte är påverkad av mänsklig verksamhet” var det någon som sade, jag har glömt vem och var jag hörde eller läste det. Jag kom att tänka på de orden i dag när Amba och jag gick upp i Hästahagen. Gårdagens gråväder och många plusgrader var utbytt mot solsken och flera minusgrader. Amba rullade sig nöjt i frosten mellan odlingsrösena. Hon gillar att rulla sig, bäst är i solvarm sand men frostnupet gräs duger också. Och rävlort naturligtvis, men då blir ju den oförstående husse som inte fattar nånting om goda dofter ilsken...

De var just odlingsrösena som kom mig att tänka på citatet ovan, i det låga solljuset framträdde de tydligt när ljuset skulpterade landskapet. När vi ganska nyligen flyttat hit, anordnade Länsmuséet i Kristianstad en vandring här i grannskapet där man berättade om just odlingsrösena och även de brons- och järnåldersgravar som finns här. En fornborg finns också alldeles intill Hästahagens övre del. Jag har haft funderingar på att fotografera sådant här, men det är inte alldeles lätt när det växer vuxen granskog, nyplanterad granskog, bokskog, sly och annat skymmande runt och på lämningarna ;-) Och om de råkar ligga fritt är det svårt att få dem att framträda i grönskan på och runt dem. Men vintersol hjälper. Det är bara det att det skadar ju inte att ha någonting mer vidvinkligt än Canons 100-400mm på kameran. Jag försökte i alla fall, hoppas att rösena går att upptäcka även för den som inte vet var de är ;-)

Det är alltså kullarna som är odlingsrösen. Under yngre bronsålder och äldre järnålder röjde man ytor för att odla säd, stenarna samlade man i högar. Det finns olika slags rösen, från som här i hagen ganska hoprafsat till vackert staplade formationer.

De här rösena ligger alltså i en beteshage, och hästarna begränsar igenväxningen. Men ett och annat träd har hittat ett bra ställe att slå rot på.

Även om hästarna betar flitigt tar sly och inte minst slån och björnbär över en hel del, som man kan ana på nästa bild.

Jag kanske skärper mig och sätter kortare objektiv på kameran och jagar rösen. Nån gång. Just nu strålar en berusad måne över oss, och det är runt sju minusgrader. I morgon väntas tö igen, upp mot fem plus innan dagen är slut. Skånsk vinter...

Vi hörs!

Gråväder.

Samma gråväder här i dag som i går, om än inte riktigt lika mörkt. Aftonbladets nättidning skrev i går att solen gått ned för sista gången i Kiruna, i år i alla fall. Hade det stått Kristianstad eller Skåne i stället hade jag trott det rakt av, mörkt hela dagen.

Kameran fick som vanligt hänga med på Ambas (våran hund) och mina promenader i dag, uti fall att. Man vet ju aldrig om det skall dyka upp ett gäng vita älgar eller nå´t när man går ut. Nu gjorde det inte det, jag hade ju kameran med mig. Men en gång när jag lämnat den i skåpet gick vi rakt på en älgfamilj, ko, tjur och två kalvar. Inte vita förvisso, men tjuren var inte en sådan där cykelstyretjur som man oftast ser här, han hade tämligen rejäla skovlar... Men det var fint att se, säger positivhalaren. Hade varit ännu finare med några bilder säger jag ;-)

Det hände uppe i hästahagen, vi gick dit i dag också. Ingenting speciellt som sagt, det fick bli en rakt-fram-bild utan någon mening när vi gick ner igen. Dagboksanteckning brukar jag säga.

Längre fram på vår lilla väg har man ett par gluggar med utsikt över slätten. De såg ut att ha ännu gråare väder där nere. Eftersom det är söndag behövde vi inte gå till brevlådan och hämta post, utan traskade hem igen efter att jag tagit ännu en rakt-fram-bild i ena utsiktsgluggen.

Min mycket gode fotovän Peter kom på besök till Ambas och katten Nickes förtjusning. Husse och matte uppskattar deras goda smak i valet av godkända besökare. Eftersom han dök upp precis när Amba och jag kom hem hade jag kameran om halsen, så han slapp inte undan att hamna på bild.

Vi hörs!

Domherrar

Vi bor så att vi har förmånen att få se domherrar i stort sett året om, inte bara vid fågelmatningen på vintern. Vi låter avsiktligt en hel del ogräs stå kvar på tomten, det blir sedan "fröautomater" åt en mängd fåglar, bland andra just domherrarna . Inte minst brännässlor ger uppskattat frö. Här kommer några bevis för det från denna månaden.

Vi hörs!

Hur fotografera humlor och bin i flygande fläng? Del II

En mycket god fotovän sade när vi pratade om flygande humlor ungefär så här: ”Jag försökte i somras. Jag var ute en hel förmiddag och kom hem med långt över 500 bilder. Inte en enda lyckad. Jag har gett upp!”

Alldeles lätt är det inte, det medges. De ser ut att flyga litet lojt bland blommorna, men när man försöker få en bild blir man snart varse att på makronivå är de blixtsnabba. Att spontant upptäcka en flygande humla och hiva upp kameran för att plåta den slutar nästan alltid med ett misslyckande. Men med litet eftertanke innan man kör igång ökar chanserna ordentligt.

Om man planerar litet, och går ut när blommorna är nyutslagna och fulla av pollen och nektar blir det genast lättare. Humlorna behöver inte leta efter fyllda blommor utan kan ta det lugnt. Växter med många blommor är särskilt lämpliga att hålla utkik efter, som kungsljus, lupin eller blåeld till exempel. De söker gärna igenom blommorna systematiskt, och det blir någorlunda enkelt att följa färden den korta biten mellan två blommor utan att ta kameran från ögat. Ofta – eller, ja, ibland då - fungerar det med serietagning också, man kan följa humlan på färden.

Humlor i kungsljus:

Humla i lupin:

Humla i blåeld. Här känner man nästan hur humlan lugnt surrar framför blomman, utan brådska:

Det är många som jagar pollen och nektar, och de eftertraktade varorna tar snabbt slut. Då blir varje stopp för att kolla läget mycket kort. Humlan gör bara en halvhalt och far genast vidare. I boken ”Galen i humlor” av professor Goulson berättar han att humlorna avsätter doftmarkeringar från fötterna när de besöker en blomma. När nästa humla kommer och känner fotsvettdoften, vet den direkt att här finns ingenting att hämta, och flyger genast vidare. Då är det svårt att hänga med i svängarna med kameran. Växterna fyller på nektarförrådet under natten, så lugnast förhållanden är det på morgonen och förmiddagen.

Men nu är det ju inte alltid man har turen att hitta välfyllda blomster med loja humlor. Mycket ofta har man istället en samling humlor som far omkring alldeles för snabbt för att man skall hinna med. Dags att ge upp? Nej, jag har kommit på ett sätt att fånga dem på bild ändå. Först en humlebild. Den här humlan är på väg bort från blomman, det ser man ju lätt:

Och humlorna på de två följande bilderna är på väg till blomman, det ser man ju också tydligt, eller hur?

Men det är de inte. Båda har just lyft från blåelden efter uträttat ärende. Mitt ”trick” är att rikta in mig på humlan när den sätter sig, och plåta den när den lyfter. Där finns ett litet problem, klämmer man ned avtryckaren när humlan lyfter, är den långt utanför bildytan när bilden tas. Därför måste man trycka av precis innan humlan lyfter. Det låter konstigt att trycka av före, men när man hållit på ett tag lär man sig hur humlan beter sig när den skall ge sig av, och kan klämma till i rätt ögonblick. Man måste öva själv, förklara går inte. Det där är litet som Ingemar Stenmark, ”He gå int förklar för en som int begrip he” sa han ju till Åke Strömmer en gång ;-) Det som gäller är övning, övning, övning.

Men serietagning, säger någon kanske. Som jag skrev tidigare, den har jag alltid påslagen men använder inte för detta ändamål. Visserligen är fotografering av flygande insekter ingenting för den som anser att man skall ha så få exponeringar som möjligt med kameran när man säljer den, eller den som menar att man skall kunna ta en bild som blir bra på en gång. Båda mår bäst av att plåta annat. Men för detta är serietagning inte till mycket hjälp, börjar man hålla ned avtryckaren godtyckligt blir det snart en oherrans massa exponeringar på sittande kryp. Och när krypet väl lyft är det inte heller meningsfullt att dra på, redan andra bilden brukar humlan vara bortom bildkanten. Undantaget har jag nämnt ovan; när det är lugna, loja humlor kan serietagningen vara värdefull.

Jag använder autofokus, med spot på mittersta punkten. Man har inte en aning om vilket håll humlan ger sig iväg, så litet beskärningsmån behövs. Humlor och bin kan ibland bara släppa taget och falla rakt ned för att börja flyga direkt efter. Eller lyfta rakt upp, snett upp, snett nedåt, rakt bakåt, rakt mot kameran. Det sista kan bli roliga bilder om man har turen på sin sida.

Jag har bara nämnt humlor här. Samma saker gäller naturligtvis för bin, det är bara det att de är i regel mycket mindre och mycket snabbare. De gånger jag fått flygande bin på bild är den vanligaste förklaringen olycksfall i arbetet. Jag har lyckats medvetet med ett par större bin, men oftast är det som på följande bilder, det bara blev så...

Jag slutar med en fuskbild, en där jag använt kloningsverkyget i Lightroom.

Det fanns en hiskelig blaffa efter en näva i kraftig oskärpa till vänster i bild. Mycket snyggare utan. Men klonat är det, bäst att tala om det!

Ja, nu får det räcka med bin och humlor ett tag.

Vi hörs!