Hur fotografera humlor och bin i flygande fläng? Del I

”De e mä å giftes som mä å fånge lopper mä boxhansker; dä kan lyckes!” sade den gamle värmlänningen när äktenskap diskuterades under en middagsbjudning. Jag kom att tänka på den historien när jag skulle börja på det här blogginlägget. Att fotografera bin och humlor kan också passa in i den liknelsen. Alltså, dags för litet fototips! Jag har kanske inte så himla mycket att komma med, men några erfarenheter jag gjort kan kanske vara till glädje för fler.

Speciellt gäller det där med att fånga loppor med boxhandskar när man provar på att fånga krypen i flykten, men ibland stämmer det även på stillasittande varelser. Ofta sitter de inte stilla särskilt länge, milt sagt. Men jag börjar i den lugna ändan, sittande bin/humlor som inte far runt som ett gäng pingpongbollar. Litet från början alltså.

Makro förknippas ofta med stativ. Själv använder jag nästan aldrig stativ för insektsfoto. Skäl nr1: innan jag riggat grejorna är motivet i ett annat härad. Skäl nr2: jag dras med nack- och muskelskador som gör att statiskt arbete medför stora begränsningar för mig länge efter, så jag undviker det helst. Avigt att man skall envisas med fotohobbyn när man dras med sådant, men livskvalitén fordrar att man tar visst kalkylerat lidande emellanåt ;-)

När jag tänker plåta insekter åker naturligtvis makroobjektivet på kameran. Jag har ett gammalt Sigma 150mm/2,8 utan stabilisering, det får duga. Just 150mm passar mig bäst, jag får ett rimligt arbetsavstånd så att jag inte skrämmer krypen från vettet eller omsluter dem med motljusskyddet och blir av med allt ljus. En mycket god fotovän har låtit mig flitigt prova hans 180mm Sigma med stabilisering. Ett underbart objektiv, men kamerapaketet blir tungt. Med blixt, extra batteripack och blixthållarskena blir det mycket tungt. Alltså kör jag vidare med mitt gamla 150/2,8.

Den där ljusstyrkan 2,8 utnyttjar jag oerhört sällan. Skall bin och småhumlor synas på bilden blir det ganska stora förstoringsgrader jämfört med ”normal” fotografering, och därför i motsvarande mån små skärpedjup. Obefintliga, tycker jag ibland. Därför använder jag helst inte större bländaröppning än bl 8, helst bl 11 och gärna bl 16 om det går. Och då får man ju börja se upp med exponeringstiderna. Hamnar man på längre tider än runt 1/100s blir det (mycket) lätt problem med skaknings- och rörelseoskärpa. 1/100s är på gränsen för mig, helst vill jag ha 1/250s och hamnar jag på 1/500s blir jag glad. Men vid vissa tillfällen tvingas man chansa, 1/40s och många exponeringar kan ge någon användbar bild.

Höga bländartal och korta slutartider, då krävs alltså gott om ljus. Bin och humlor vill helst ha solsken som arbetsbelysning så ofta finns det någorlunda ljusförhållanden. Ibland flyger de in i skuggiga områden, och då minskar ljusmängden snabbt. Samma sak om det blir dis på himlen eller ett moln skymmer solen en stund. Dags för ISO-reglaget! I klart solsken hamnar jag oftast på ISO 400, i sämre ljus ökar jag ännu mer. ISO 1600 kommer till användning ibland, ISO 3200 om det är angeläget att få bild.

Om det är angeläget att minska bruset är ju höga ISO inte så kul, och ibland finns bara inte ljuset där. Då kan blixt behövas. Ibland använder jag kamerans inbyggda blixt, det går bra om jag tar bort motljusskyddet på 150-optiken och avhåller mig från avstånd nära eller på närgränsen, i båda de fallen skuggar objektivet blixten och så där halva nederdelen av bilden hamnar i mörker.

Vet jag att det krävs blixt för uppgiften åker min Speedlite fram. Den är alldeles för rakt på som den är – ljusriktningen alltså – så den får sällskap av en tillbehörsskena och en vinklingsbar arm eller en liten kulled. Utan vinkling av blixten missar ljuset motivet fullständigt. Då behövs också en synkkabel mellan kamerans blixtsko och blixten. För att batterikapaciteten skall bli bra får hela paketet sällskap av ett extra batteripack. Det känns en aning otympligt i början, men efter ett tag funkar det bra. När allt är monterat blir det inga långpromenader, bygget är ganska tungt.

Om man skall investera i blixt för just detta ändamål rekommenderas en eller helst två mindre blixtar än den här klumpen. Då kan man montera så att man får ljus från två håll utan att det blir allt för tungt att släpa på. Jag skall själv skaffa en sådan uppsättning när jag vinner på Lotto eller nå´t.

Så har vi fokuseringsbiten. Många föredrar att använda manuell fokusering vid makrofotografering. Jag använder oftast autofokus. Min Canon eos 7D har en inställning för ”spot-AF”, som använder en mindre yta för autofokusen. Spot-AF på mittpunkten är min vanligaste inställning. Det fungerar oftast mycket bra, det kan bli bekymmer väldigt nära närgränsen och / eller dålig kontrast i motivet.

Seriebildtagning brukar jag ha på. Oftast blir det en eller två bilder per tillfälle, men de gånger seriebildtagningen kan bidra till att det blir ett lyckat resultat är det himla förargligt att ha den avstängd. Jag vet, jag har provat.

Det var litet om början och om att plåta sittande motiv. De rörliga återkommer jag till i nästa blogg.

Vi hörs!

Hur hjälpa humlor och bin? Hur hitta information om dem?

I tidigare bloggar har jag lovat att återkomma till det, nu är det dags! Jag börjar med det som brukar vara svårt, att identifiera humlan eller biet man fotograferat. Google är naturligtvis det första man tänker på, men det är inte lätt att leta när man saknar kunskap om de här krypen, det blev jag ordentligt varse när jag provade förra sommaren. Samma sak med Wikipedia. Men det finns hjälp! Facebook.

För yngre är Facebook en självklar del av livet, bland oss litet äldre finns ofta ett motstånd. Och det var inte det första stället jag själv tänkte mig att söka information på. Men så fick jag syn på gruppen ”Vi som gillar bin och humlor”,https://www.facebook.com/groups/1398007453807107/

Och jag kan lova att det är en fullträff! Där finns oerhört kunnigt folk, forskare och författare av faktaböcker bland andra, som fantastiskt tjänstvilligt och tålmodigt ställer upp och hjälper oss fåkunniga med artbestämningar och andra fakta. Där finns också ett filbibliotek där man kan hämta bestämningsnyklar och annat. Och ingen behöver känna att man inte vågar fråga, alla bemöts lika välvilligt, från den totalt okunnige till superexperten.

Hjälp behöver man. Förvisso finns det humlor och bin som man inte misstar sig på när man väl vet vad det är, men särskilt bland bina finns det många arter där små, små detaljer skiljer. Sedan finns det en mängd arter där man måste dissekera och studera i stereolupp eller mikroskop för att avgöra art, men det får forskningsfolket sköta, för en amatör räcker det mycket långt med de arter som kan bestämmas från bildmaterial.

Artdatabanken har en bestämningsnyckel för humlor som kan vara till stor hjälp, http://www.artdata.slu.se/Humlor/huvudnyckel.htm

Humlor är inte heller alldeles lätta att artbestämma. Dels kan de variera ordentligt i teckning, melanistiska (svarta) individer är inte ovanligt, dels kan de ändra utseende. När de är nyutkomna är humlorna vackert färgade, sedan slits ”pälsen” med tiden, dessutom bleknar den i solen. 

Melanistisk humla

Det finns en underbar bok om humlor, ”Galen i humlor” av biologiprofessorn Dave Goulson. Den är INTE till mycket hjälp med artbestämning, men det är en härlig berättelse med massor av humlekunskap. Rekommenderas!

Hur hjälper man dem då? Det finns många sätt, från mycket enkla som vem som helst klarar av till mer resurskrävande. Jag nämnde i en tidigare blogg att våra välklippta gräsmattor minskar överlevnadsmöjligheterna för humlor och bin. Vi har en stor gräsmatta här i Linnekulla, och den klipps nogsamt. Annars blir hunden och katten ännu mer utsatta för de miljontals fästingar som finns över allt här. Men jag har några trix för att ändå få litet blomning.

När de förtjusande (ähum) maskrosorna drar igång väntar jag med klippningen till så nära inpå frösättningen som jag vågar. Det funkar fint, man lär sig med tiden när det är dags. Att utrota maskrosorna gav jag upp för många år sedan. Det finns mer givande sysselsättningar, dessutom älskar bina och humlorna dem.

Maskros med skogsbandbi (Halictus rubicundus)

Vi bor på skogstomt, så gräsmattan blir inte monoklultur precis. När brunörten blommar i några bestånd på ett par ställen, brukar jag köra runt de ytorna och låta dem vara oklippta. Samma sak med andra blomster som står litet tätare. När fibblorna blommar brukar jag öka tidsintervallen för klippning.

Brunört

Har man plats för det, är sälg utmärkt för att gynna bin och humlor. Men det krävs utrymme, vi fick ta bort en stor sälg som gav sig katten på att omsluta huset. I stället har vi planterat småvuxna arter, gråvide och krypginst, på grusslänten där sälgen stod. Den grusslänten är mycket populär bland sandbin och inte minst praktbyxbina, mina specialskyddslingar ;-) När man inhandlar växter för detta ändamål får man se upp så att man inte råkar köpa någon vacker men steril variant. Det råkade jag göra, men fick byta till gråvide och krypginst på planskolan. Tur det, annars hade det inte blivit några pollen där.

Samma sak råkade vi ut för med krokus, en omgång på 40 st lökar i grusslänten visade sig vid kontroll vara sterila, de vackra gullkrokus med försäljningsnamnet ”Golden yellow”. Hustrun har kollat krokusutbudet, det finns två till som är sterila, turkisk krokus ”Golden bunch” och snökrokus ”Ruby grant”. Vackra men inte till glädje för bin och humlor som behöver käk på våren.

Jag har också låtit ett antal sälgkvistar stå i vatten ett tag tills rötter kom, och planterat på ett par ställen i tomtkanten. Det funkar naturligtvis inte i stads- eller radhusmiljö, en snabbväxande jättesälg kan nog tära ordentligt på grannsämjan.

Glödsandbi

Har man plats kan man lägga en sandhög, grusbunke, på tomten. Det gillar alla slags grävbin. För bin som bygger i hålrum kan man ordna bihotell, biholkar. Till exempel genom att borra hål, från två millimeter till 10 millimeter i diameter, i till exempel vedkubbar. Borra så djupt som möjligt. Man kan bygga in bambukäppar, gärna 20 – 30 cm långa, i en ram så blir de hotell för bin. Det finns till och med bihotell att köpa om man inte vill bygga själv. Bihotellen placeras på solig, varm plats, från strax över markhöjd upp till ett par meter.

Länkar till bihotell / biholkar: http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/djur/insekterochspindeldjur/steklargetingar/binochbiholkar.420.html

http://www.naturochtradgard.se/naturtradgard_solitarbin.html

http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/miljoklimat/ettriktodlingslandskap/mangfaldpaslatten/nyttodjur/solitarbin.4.37e9ac46144f41921cd157a8.html 

Att fixa hotell för humlor brukar vara svårare, de godtar inte vad som helst. De här dansken har en modell som skall fungera: http://www.lahumlasuse.no/?page_id=157

Är man lantbrukare finns det stora möjligheter att hjälpa bin och humlor. Kantzoner är oerhört värdefulla. Att låta sälg finnas -eller till och med plantera- gör stor skilnad för tidiga arter. Det finns möjlighet att få statliga bidrag till kantzoner.

http://www.jordbruksverket.se/download/18.41cc237a13437a99fbd8000838/1370040378948/Kantzoner+i+jordbrukslandskapet_w.pdf

Ja, det var litet om vad man kan göra. Var och en efter förmåga naturligtvis, även ett enda bihotell i trädgården gör skillnad. Två ännu större! Det får räcka så här, även om det finns mer för den vetgirige. Bara sök, det finns massor på nätet för den som vill veta mer!

Metallsmalbi

Bilder på krypen, ja. Jag lovade att komma med några tips om det för intresserade. Det får bli i nästa blogg!

Vi hörs!

Hotade? Avafaan! Vem bryr sig om hundra år!

Många humlor och solitära bin är rödlistade, ännu fler något mindre hotade. Det finns riktigt stora hot, avslutade jag med sist. Så stora att hela populationer hotas av utrotning. Om de försvinner, innebär det att de som sköter jobbet med att pollinera en mängd växter inte finns längre. I så fall blir det klent med äpplen, päron, körsbär, rönnbär, massor av odlade växter osv i en oerhört lång rad. Och det vore ju inte så bra för de som får hela eller delar av sin föda därifrån. Vi människor till exempel. Hur skall man få skördar från odlingarna om ingen sköter pollineringen? Ingen skörd, ingen inkomst för odlaren. Därför är det ju synnerligen märkligt att de riktigt stora hoten mot dessa insekter kommer just från oss människor! Många tycks tänka ”Men va fan, om några insekter går och dör eller försvinner, vad gör det? Vem bryr sig om hundra år?” 

Ängshumla i sälg

Vi påverkar insekterna och deras liv på en mängd olika sätt. Vi -jag till exempel, jag återkommer till det- klipper gräsmattan så att den blir en monokultur av gräs, utan blommor. Inga blommor, ingen mat till humlor och bin. Vi röjer bort mycket av sälg som ”står i vägen”, och berövar vårens första humlor och bin deras möjlighet till överlevnad. Vi förstör sandmarker genom att bebygga dem eller odla enorma gräsmattor typ golfbanor. Sandbina till exempel berövas då sin fortplantningsmiljö. Självklart behövs byggande och till och med golfbanor, men litet eftertanke kring följderna och åtgärder för att minska de negativa bitarna efterlyses.

Tandsandbi

Ett riktigt, riktigt stort hot är förgiftning av insekterna. För att få större skördar besprutar vi med gift mot skadeinsekter. Ännu värre är betning av utsäde, till exempel med neonikotinider för att skydda raps. Då finns giftet i plantan hela växttiden, och precis som alla gifter gör det ingen skillnad på om det är skadeinsekter eller bin som får det i sig och dör. Expressen har en artikel om bland annat det: http://www.expressen.se/nyheter/mysteriet-varfor-massdor-bina/

Äppelodlingar besprutas, liksom andra fruktodlingar, i syfte att få större och bättre skörd. Och de viktiga arbetarna, pollinatörerna, får en giftdos de också och dör. När pollinatörerna försvunnit, framstår ju sprutandet för bättre skörd som kortsiktigt. Väldigt kortsiktigt. Plötsligt blir skörden ingen alls eller mycket liten.

Ängssandbi

Även tambina, honungsbina, påverkas av gifterna. En biodlande granne har berättat om otrevliga följder efter besprutning av fält i närheten. "När bina passerar över ett nysprutat fält bara trillar de rakt ned" konstaterade han.

Honungsbi

Så vi borde alltså bry oss. Om hundra år, även om det är långt fram i tiden. Alldeles särskilt borde vi bry oss just nu, medan det finns tid att bryta utvecklingen. Om vi först utrotar pollinatörerna är det ju så dags. ”Men vaddå, det har ju inte hänt än!” invänder någon. Jodå, det har det. Tyvärr. Inte överallt så klart, än finns det hopp! Men det är illa nog där det har hänt. I Kalifornien till exempel. Och Kina. ” – I Kalifornien kör monstertruckar runt med pollinatörer för att rädda skördarna och i Kina handpollineras fruktträd. Vi riskerar att förlora en viktig gratis ekosystemtjänst.” skriver WWF. De skriver också ”Humlor och bin minskar just nu kraftigt i Sverige och världen. Utan dem som pollinatörer kommer jordbruk, trädgårdar och blomsterängar att försämras dramatiskt.” De skriver också om vad man kan göra för att hjälpa humlor och bin, jag kommer mer till det senare. Länk till WWF: http://www.wwf.se/press/pressrum/pressmeddelanden/1571091-sveriges-humlor-och-bin-ar-i-kris

 Jag skall inte fastna i negativa framtidsvisioner. Det får räcka med de båda ”olycksbådande” länkarna. WWF-länken innehåller ju också positiva påpekanden om hur man kan hjälpa våra humlor och bin! Det finns enkla saker som vem som helst kan göra, som är till stor nytta!

 Och det vill vi väl, så att humlorna kan torka tåren...

...och glatt sväva vidare i vår härliga natur!

Men det får bli mer om det nästa gång!

 Vi hörs!

Snyltare! Gökar! Parasiter! Mordgalningar!

Sommaren är en härlig tid, bin och humlor surrar lugnt bland blommorna. Det verkar så fantastiskt fridfullt när man sitter på en sommaräng en solig dag. Är det verkligen det? Fridfullt? Njaee... 

Jag återkommer strax till det, men först blir det litet mer om bins bobyggande för sina ätteläggar. Jag har nämnt sandbin, som är grävbin och gör just som det låter, gräver. De gör en gång i marken och placerar sina ägg där i små kammare med matransoner till var och en. Det finns andra som också gillar hålrumstänket, men inte gräver. Många bin använder naturliga hål som larvbostäder, till exempel ihåliga växtstammar. Vasstak är mycket populära! Många vissnade fjolårsväxter står kvar som rör i markerna, utmärkta bostäder! Man kan använda andras små hål som blivit lediga, sitter det skräp i vägen får man baxa ut det. Här är en länk till ett minst sagt idogt arbetande bi som hivar iväg en enorm järnbalk som var i vägen! Ja, en spik då, men i jämförelse alltså: https://www.youtube.com/watch?v=8f9mhC-low4 

Jag kan ju inte låta bli att visa några hålbyggare. Först ett rödmurarbi, som mycket väl kan göra som biet i filmen ovan. 

Ett metallsmalbi (Lasioglossum morio) sitter i en näva. Ett grönskimrande litet bi. 

Citronbin är små bin, mycket ursprungliga. De är krävsamlande, samlar alltså födan i krävan och blåser sedan ut den som en bubbla. Man kan faktiskt ana en bubbla vid munnen på det här småcitronbiet (Hylaeus brevicornis) om man förstorar bilden: 

Ett annat citronbi, gårdscitronbi (Hylaeus communis), besöker blåeld: 

Det kan ju verka tryggt och fint, telningarna väl instängda i marken eller i rör, försedda med mat och allt. Hårt slit, men bra blir det! 

Jodå, men precis som i övriga världen finns det de som inte vill göra jobbet själva, utan hellre lever på andra. Det finns bin som struntar i både bobyggande och proviantering åt sina larver. Enklare att lägga äggen i de flitigas bon! Verkar det bekant? Ja precis, de kallas gökbin. Många gökbin är mycket lika och svåra att skilja åt, men här kommer ett som jag lyckats få namn på, sälggökbi (Nomada lathburiana):

En grupp gökbin har röd bakkropp/undersida och kallas blodbin (Sphecodes sp.). De är omöjliga att artbestämma på bild, här kommer ett exempel: 

Här har jag tagit ett oidentifierat gökbi på bar gärning. Jag har borrat en massa hål i en samling gamla lärkkubbar för att öka binas bostadsbestånd, och det här gökbiet undersöker möjligheterna att placera sina ägg där när någon flitigare är klar med förberedelserna. 

En riktigt vacker parasit är guldstekel (chrysis ignita). Jag är inte säker på att det är rätt artnamn det latinska, men det är en god gissning i alla fall. 

En närbild på guldstekeln: 

Bina kan också råka ut för rovsteklar. De är blixtsnabba och kastar sig genast över ett offer som kommer i närheten och biter huvudet av det. Den här rovstekeln med latinska namnet Cerceris rybensis patrullerar den lilla sandhåla där jag plåtade det rödlistade hedsidenbiet i förra bloggen. Vi får hoppas att det inte är biets bohåla den kommer upp ur på bilden under. 

Humlorna håller sig också med snyltande arter, de kallas just snylthumlor. De är lika blodtörstiga som rovsteklarna, ännu värre faktiskt. De är tämligen lika de humlor de parasiterar, och tar sig förbi arbetshumlorna i ett etablerat humlesamhälle, går längst in och biter huvudet av drottningen. Sedan får arbetshumlorna ta hand om snylthumlans ägg och larver i stället. Här en jordsnylthumla (Bombus bohemicus). 

Både bin och humlor kan drabbas av kvalster. Det finns sådana som bara liftar med värddjuret för att ta sig till en ny plats, men de flesta är direkta hot mot värdens hälsa. Det händer att de är så många att värddjuret inte orkar flyga. Så allvarligt är det inte för denna, en mörk jordhumla (Bombus terrestris), men det kliar nog runt halsen... 

Inte helt fridfullt i sommarhagen, alltså. Men de här hoten har humlor och bin utvecklats tillsammans med, de kompletterar varandra och lever i balans. Det finns betydligt alvarligare hot mot bin och humlor. Dessutom drabbar verkningarna en förfärlig mängd arter om hoten skulle vinna och humlor och bin försvinna. Inte minst skulle det drabba oss människor mycket hårt. Och då är det ju minst sagt himla märkligt att de hoten... 

Det tar vi nästa gång! Jag avslutar med en pigg humla som bara har något enstaka kvalster och flyger glatt utan att tänka på eventuella hot. 

God helg på er alla!

Vi hörs!

Sommar och sol, bin och humlor, livet är härligt!

Hej igen!

Roligt och intressant. Jag skrev sist att så är det med humlor och bin. Och jag vidhåller, dom är mycket roliga och intressanta att studera! Jag ska ge några exempel på vad jag menar.

Solitära bin har ju inga kupor eller bon att bege sig till för att sova i lugn och ro när arbetsdagen är slut. Men dom fixar det ändå! Blåklocksbiet (Melitta haemorrhoidalis) till exempel övernattar gärna i just blåklockor. På bilden har en hane börjat göra sig hemmastad i hotellrummet. 

 Ibland upptäcker man roliga saker helt utanför ämnet så att säga. Visst ser väl det här blåklocksbiet i malvan att ha ett kattansikte?

 Det finns fler som använder blåklockor som sovsal! Småsovarbi (Chelostoma campanularum) är ett litet bi som tycker att det är perfekt. Det är verkligen litet, 4 till 6 mm. Det har två ”krokar” baktill som det använder för att hänga upp sig i blomman med. Här är ett bi på väg in i sin sovsal, en stor blåklocka. Det kallas även litet klockblomsovarbi på svenska.

 Att det är litet ser man även på den här bilden där det håller till i en liten näva.

 Ett bi med mycket intressanta vanor är fibblesmalbiet (Lasioglossum leucozonium). När arbetsdagen närmar sig sitt slut, söker biet upp en korgblommig växt, till exempel fibbla. Där bökar det ned sig bland kronbladen i blommans kant. När sedan solljuset minskar, viker blomman ihop sina kronblad och sluter sig över biet. Snacka om paulun! Om vädret är dåligt nästa dag, regnet öser ned och solen inte visar sig, öppnar sig inte blomman och biet snarkar vidare. Det skulle ju ändå inte kunna jobba utan solljuset och värmen.

 Fibblesmalbiet på bilden ovan visar prov på ännu en rolig och intressant del av sitt beteende. Humlor och bin som hittat en lämplig blomma och käkar/samlar pollen/nektar, gör klart för andra humlor och bin som kommer att här är det upptaget. Intränglingen får ”fingret”, mycket tydligt. Detta genom att biet sträcker upp ett ben i luften. Fibblebiet på bilden förstärker informationen genom att dessutom visa gadden! Det tänkte väl att det skulle göra susen mot paparazzi. Jag blev inte särskilt rädd, inget solitärbi kan sticka en människa, och försöker inte heller. Men hota kan man ju!

 På bilden nedan visar en åkerhumla (Bombus pascuorum) prov på samma beteende.

 Glödsandbi (Andrena fulva) är förtjusande bin som liknar en svärm röda ädelstenar när dom letar käk i våra berberisbuskar på våren. Ett sandbi, honan gräver alltså en gång i marken där hon gör små celler där hon lägger ett ägg i varje och proppar in mat till larven. Den kläcks, käkar upp maten, förpuppas och övervintrar till nästa vår.

 Ett bi med passande namn är sobersandbi (Andrena cineraria), även kallat gråsandbi som ju också är ett passande om än tråkigare namn. De brukar ha bon i våran gräsmatta.

 Ett av mina absoluta favoritbin är praktbyxbi (Dasypoda hirtipes). De ser ut som små lejon i sin fantastiska pälsskrud. Damerna alltså. De använder byxorna för att transportera pollen. När de kommer till sin gång där de ska lägga ägg och portionera ut matsäck till larverna, sätter de sig vid mynningen och vibrerar för att släppa loss lasten. Det kan ta en bra stund om de är vällastade, åtskilliga minuter. Här är ett par bilder på praktbyxbidamer.

 Killarna är inte lika praktfulla. Värsta sortens don Juan-typer, far runt hela dagarna och jagar tjejer, hinner knappt äta. Men det gäller alla solitärbihanar. Inte lätta att plåta, man hinner sällan rikta in kameran innan de ger sig iväg igen.

 Jag avslutar dagen med en raritet på en raritet. Ett hedsidenbi (Colletes fodiens) sitter på hedblomster (Helichrysum arenarium). Båda är rödlistade, hotade till sin existens. I Sverige hör dessa båda intimt samman, utom på Öland där hedblomster inte finns. Där besöker biet i stället renfana för att få pollen. Nektar hämtas från flera olika korgblommiga växter och några andra.

Sommar, sol, bin, humlor, pollen, nektar. Allt är frid och fröjd, flyter på i stilla ro. Eller???Fortsättning följer.

Vi hörs!