Det klack till av en Clack eller kameror jag nött.

När man surrar runt nätet likt ett berusat bi, händer det att man stöter på gamla bekanta som tänder ett och annat minne. Fotografiska madeleinekakor skulle man kanske kunna säga.

Min allra första egna kamera var en rätt stor, knubbig sak som hette Agfa Clack. En 120-rulle gav åtta bilder i negativformatet 6x9. Den hade två bländare, en för mulet (f/11) och en för solsken (f/12,5). Två slutartider där M stod för snapshot medan B, precis som idag, stod för bulb, dvs slutaren var öppen så länge man höll avtryckaren nere.

Jag kan väl inte säga att jag kände mig som nån Lill-Cartier Bresson med den där smällan precis, men nåt måste den ha haft eftersom jag ju fortsatte skaffa mig kameror. Vid 62 vågar jag inte räkna efter hur många jag ägt men jag tror att det enda märke jag aldrig haft är Praktica. De flesta gamla kameror är dock avyttrade sen länge.

Den första lite rejälare var annars min pappas Zeiss Icon som jag fick låna ibland och fortfarande har kvar. Utmärkt optik förstås och 6x6-negativ var inte att förakta.

Sen blev det en Yachica Electro 35. En rätt schucker smälla som nästan såg ut som en riktig kamera och som matades med småbildsfilm. Man var liksom en i laget med den.

Och i ännu högre grad blev man ordinarie med den första ESR-en. Enögd spegelreflex betydde det och i mitt fall hette den Pentax Spotmatic och med den inleddes ett livslångt kärleksförhållande till att fotografera.

Inte nödvändigtvis till kameror dock. De har en otäck förmåga att äta och gnaga på en och få en att tro att bara man uppgraderar till den där senaste modellen så kommer plötsligt dom riktiga mästerverken att poppa ut av sig självt.

Så är det givetvis inte. Kameran är av helt underordnad betydelse för bilden. Fast det hindrar ju inte att de kan vara kul att pilla på i minnenas trädgård ibland.

pic-tor 2012-08-07 18:52

Det var Pentax Spotmatic som på allvar tände fotognistan hos mig. Skaffade först en utan exponeringsmätare men köpte sedan en helsvart med strålgångsmätning, som det hette på den tiden. Har den fortfarande kvar men den lider lite grand av ålderskrämpor och jag har därför köpt på mig några Spotmatic F som fungerar alldeles utmärkt. Jag tycker alla kameror är roliga att fotografera med och det är trevligt med lite omväxling.

/Torbjörn

Besvara

Svar från goranton 2012-08-08 12:03

Jag kan sakna den där speciella Pentaxkänslan ibland. Den kanske inte hade så mycket med själva kameran att göra som att nu hade jag ett verktyg jag aldrig ägt förut. Kunde skruva på de där extra objektiven. En känsla av något nytt och jungfrueligt på nåt vis. Inte gammalt och blasé Jag kanske skulle leta upp en gammal Spotmatic och se om magin finns kvar?
/Göran

Svara

Turbo56 2012-08-08 09:37

Min första kamera var en systemkamera av märket Exakta med handhållen ljusmätare, kameran var från det tidiga 60-talet och hade varit min pappas, den var riktigt bra och tände mitt intresse. Hela min första lön i livet spenderade jag på en Minolta SRT 101 som jag levde med i många år, det måste ha varit 1970. Minoltan har jag fortfarande kvar och kommar aldrig att göra mig av med den, den tål allt till och med extrem kyla utan att batteriet laddar ur på nolltid. Efter/samtidigt som Minoltan har jag haft många andra kameror, bla. två Minox, först spionkameran och därefter en GT/E, jag har till och med hunnit med en Canon halvformatskamera, den var spännande även den har jag kvar som ren kuriosa.

Besvara

Svar från goranton 2012-08-08 12:05

Visst är det nåt speciellt med de där första kamerorna. Fast det var förstås nåt speciellt med att vara ung och det kanske är det man far efter. Jag har i alla fall kvar min Canon Dial halvformatare som jag hade mycket kul med, inspirerad av den nyligen bortgågne Walter Hirsch som var som en hel burk vitaminpiller.

/Göran

Svara

Turbo56 2012-08-08 12:43

Canon demi EE17 var min halvformatare, bra optik och bra mekanik gjorde den till ett alternativ, men framför allt antal bilder per rulle.

Svara