Nyliga kort ... 33

Är ett land dess folk?

För några år sen gjorde jag en resa till Iran. En ren turistresa av nyfikenhet på en uråldrig kultur, men också på ett folk som alltid väckt min beundran när jag mött dem i exil här hemma. Stolta, bildade människor, fjärran från pöbelmassorna man brukar se på nyhetsinslag i TV.

Jag gör mig inga illusioner om dom kriminella mullorna och deras mördararméer i Teheran. Om deras vidriga förtryck av kvinnor och oliktänkande. Men efter att ha åkt runt landet i nästan tre veckor kände jag ändå ett litet, litet hopp av mötena med vanliga människor.

Dom jag träffade och fotograferade var oväntat öppna. Språkproblemen var förstås svåra att komma förbi, men den värme som mötte mig har jag sällan eller aldrig stött på någon annanstans. Och sånt ger faktiskt ett uns av hopp.

Den här unga familjen klättrade jag tillsammans med uppför ett jättehögt berg vars namn jag glömt. Men deras värme och leenden var äkta. Och sånt glömmer man inte.

Nyliga kort ... 32

Vad har vi?

Paris har sina caféer. London sina pubar. I Berlin och München kan man gå till en ölhall. Danskarna har en kro. Så vart tar vi svenskar vägen för en stunds samvaro, en kopp eller ett glas?

Det närmaste vi kommer är väl ett fik, ett kondis? Fast det är ju inte dit man vänder sig för en pint eller ett glas rött. Näe, då måste man uppsöka nån sorts bar, och då hamnar ju saken i ett annat läge, för att parafrasera Tage Danielsson.

Visst, här finns internationella kaffekedjor numera där folk ses sitta med sina laptops. Och sportbarer som visar aktuella matcher. Men det där lilla intima stället på hörnet, där man bor och där man kan träffa sina vänner för en stunds samspråk, det lyser oftast med sin frånvaro.

Synd kan man tycka; den sociala biten behöver ju underhållas.

Fast i Sundbyberg finns ett fik som andas lite gammaldags stämning: Prinsesskonditoriet.

"Godaste kaffet, högklassiga bakverk och himmelskt gott bröd gjort på riktiga råvaror från eget bageri: Ett riktigt, klassiskt konditori!" om dom får säga det själva. Och det kan dom väl få?

Nyliga kort ... 31

Minnenas trädgård.

Nu höstas det. Tetleys i Kungsan har vinterbommat och skönt är väl det. För vem vill sitta i snålblåsten och hacka tänder över en snabbt kallnande temugg?

Annat var det 1971, fast då var det ju vår. En het sådan. Hattarna hade bestämt sig för att bygga en tunnelbanestation i Kungsträdgården, men för att den skulle få plats behövde man såga ner "befintliga" (som frodigt växande kallas på byråkratspråk) träd. Almarna, som det blev i bestämd form.

Folket fick nog och hattarna tvingades till reträtt. Trots massiva polisinsatser, hästar och motorsågar, lyckades det "långhåriga patrasket" i slitna jeans stoppa skövlingen.

Och därför står de där fortfarande. Lite ruggiga, slitna och böjda lever almarna vidare och dom som vill åka tunnelbana får vackert maka sig något hundratal meter uppför Arsenalsgatan och ta sig ner i underjorden. Kravallerna förvandlades till en idyll man idag bara kan drömma sig tillbaka till. Och Almstriden blev ett begrepp i svenska språket.

Nyliga kort ... 30

En ny dag randas.

En söndag. En alldeles färsk sådan, just utkrupen ur skalet. Och vad kan väl den ha i sitt sköte?

Mordbrand. Nya skjutningar. Bomber som faller i Mellanöstern. Drönare i Ukraina. Hot och repressalier i Taiwan.

En helt vanlig söndag 2023 alltså.

Det vore lätt att ge upp, fast nyfikenheten på vad som ska hända på måndag, tisdag, onsdag osv är större. Och tur är väl det.

Jag undrar hur kålsoppeförsäljaren i Alfta folkpark resonerade medan han stod och bredde ostsmörgåsar till hågade? Han - eller hon för den delen - är nog borta sen länge. Och kanske parken också. Bilden är från sent sjuttiotal och mycket vatten har hunnit rinna utmed Voxnans lopp sen dess.

Men ibland känns det tryggt och gott med gammal tillförsikt, känslan av totalt förtroende. För vem skulle inte vilja sitta där och sippa på en blodapelsinläsk och lyssna till dansmusiken från banan intill? Allt medan bomberna smäller över Gaza och Putin förtjust gnuggar händerna. Och själv hör man inte ett ljud.

Nyliga kort ... 29

Livet är fantastiskt!

Särskilt för oss som är fotointresserade och bor i Stockholm. För just nu visas tre extraordinärt suveräna utställningar ingen får missa.

Igår var jag på Liljevalchs och tittade på Jens Assur. Totalt har han tagit 1,2 miljoner bilder varav 72 stycken visas i utställningen ”Privat natur”. Under sju år fotograferade han sig själv och sin familj och deras samspel med naturen. Och det har blivit en mäktig upplevelse där den lilla, lilla människan ställs mot den stora, stora naturen. På enorma svartvita printar som fyller galleriet tas vi med till höga berg och torra slätter, snöklädda vidder och svarta nätter. Allt i en natur som aldrig är insmickrande utan ständigt kräver hundraprocentig närvaro och koncentration av besökaren.

För oss tekniknördar kan det vara kul att veta att alla bilder är digitala, tagna med en monochrome Leica och därefter printade. Riktig fotografi alltså - på riktigt.

De andra två utställningarna har jag inte hunnit se än men det ska jag snarast. Denise Grünstein på Artipelag och Bruno Ehrs på Fotografiska. Båda superintressanta.

Lägg därtill att man på annonstavlor på stan just nu marknadsför den 750-sidiga biografin över en av tidernas största fotografer. Diane Arbus: Fotograf, heter boken skriven av Arthur Lubow och förtjänstfullt översatt av Sandra Gustafsson. Köp den! Läs den! Och gack sen ut och plåta!

För det är ju därför vi tittar på utställningar och läser böcker: för att bli inspirerade. Och det var längesen så många fina tillfällen bjöds.

Min bild är gammal, från 1979 och visar ett engelskt bröllop nånstans i The Midlands. Fast jag undrar vart brudgummen har tagit vägen?