Berlinerluft. Då och nu.

Berlin, Berlin, Berlin. Älskat av många, hatat av fler. Omöjligt att inte förhålla sig till. En plats ingen kan vara likgiltig inför. Europas navel med direktledning tillbaks till förhistorien.

Jag var 20 när kom dit första gången i min lilla Fiat. Körde den gamla potthålsvägen över Magdeburg till Östberlin och tog in på ett slitet hotell inte långt från muren.

Där mötte jag en man som gått på traden mellan Sassnitz och Sverige men som stigit iland och jobbade som portier. Han hade ju fru och en liten dotter att tänka på.

Han fixade ett hyfsat rum åt mig på villkor att jag tog en öl med honom senare på kvällen. Så efter att ha sett Tolvskillingsoperan på Brechts gamla teater satt jag och samtalade med min nyfunne vän halva natten medan vi sänkte bira efter bira.

Då och då sneglade han upp på porträttet av Walter Ulbricht som satt på väggen vid baren och sa något giftigt. Jag sa väl mest ingenting om politiken. Var ju ung och grön och rätt så skrämd av DDR.

Senare, 1989, kom jag till Berlin på jobb när muren föll och det var mäktigt. Ingenting jag trott kunde hända i min livstid. Men folkets kraft är enorm när man samlas kring en gemensam vilja. Kanske nåt att fundera över för gangstrarna i Kiev?

Dom här bilderna är inte så gamla. Tog dom vid ett weekendbesök i Berlin hösten 2012. En helt annan stad än 1970. Fast ändå sig lik på något vis. Kanske det är nånting med luften?

Fick inte följa med in.

VW Golf-reklam.

Det enkla är det sköna värt.

En frozen yoghurt i gallerian.

Pro-Assad-demonstration på Alexanderplatz.

Anti-Assad-demonstration på Alexanderplatz.

Punkare på Unter den Linden.

De sista naturbilderna - eller det nya livet

Det börjar idag. Igår slutade det gamla. Det som går ut på att varje dag stiga upp samma tid, klä sig, äta och sen gå till jobbet. Nu är det över. Nu är det slut.

Fast slutjobbat är det sannerligen inte. Tvärtom, men nu är arbetsgivaren jag själv. Och jag kan vara attans sträng. Här ska skrivas och här ska fotograferas. Och skannas; några tusen negativ väntar i pärmar på ljuset.

Fast i väntan ligger också en beredning. En tillvänjning som går ut på att vara medveten om att nu är nästa fas av livet inledd. I den ingår att plocka fram kameran och damma av den. Börja använda den igen och tycka att det betyder något.

De här bilderna tog jag för en månad sen på Gotland. Det var stormigt och svinkallt, men eftersom kameror nuförtiden har autoskärpa så fixade det sig ändå, trots att tårarna sprutade ur ögonen.

Om bilderna betyder nåt? Nja, de skulle ju kunna ingå i en gammal annons för Fonus. Men den vägen ska vi inte vandra. Inte än. Så detta var dom sista naturbilderna på den här bloggen på ett bra tag.

Ses!

Strövarkort, nu i levande, vibrerande färger!

Gjorde en liten ö-hopping under semesterns sista skälvande dagar. Gotland och Öland i nämnd ordning. Och upptäckte att det går att ta hyfsade färgkort med min lilla kamera.

Visst är den tekniska utvecklingen fantastisk. Inte nog att man kan prata med folk i de små speldatorer med kamera som folk pillar med på gator och torg, i buss och tunnelbana, bakom styre och ratt. Man kan ta kort i dallrande färger också.

Fast jag använde mig av en riktig kamera på semestern. Ingen sån som man kan prata strunt i utan en som det står N***n på. Och så här blev det. Mestadels utan folk. För man måste ju få känna sig ledig nån gång, eller hur?

PS: Jag säljer av mina Panasonic-kameror nu. Kolla här.

Naturligtvis fanns det folk

Bland alla djuren. Annars är det ju ingen djurpark. Och inget viste för mänskor heller för den delen. Men som vanligt funderade jag över vem som tittar på vem. Om det är vi som glor på tigern eller han som kollar in oss. Mäter och väger och funderar över hur en mänskoburgare smakar. Utan ketchup.

Plåtar aldrig natur

Inte min grej liksom. Fast i djurpark kan jag gå. Och även ta ett och annat kort. Vanligtvis mest på folk som speglar sig i djur. I Orsa blev jag dock så imponerad av invånarna att jag nästan glömde bort besökarna. En riktigt, riktigt fin park är det med jättefina djur.