En äldre mans strövtåg genom tillvaron. Ibland med en kamera i handen.

Strövarkort 215. Alldeles för många kameror

Ibland, tämligen ofta faktiskt, drabbas jag av ångest när jag betraktar mitt kamerainnehav. Just HAV är ett rätt adekvat ord eftersom samlingen påminner om oceaner av skvalpande fotoapparater av varierande ålder och teknik.

Ni vet den där känslan i magen då man vet med sig att nåt inte är riktigt som det ska vara? Så känns det när jag gör ett hastigt överslag och inser hur många tusenlappar som pluppar runt där i kameravågorna.

Ångest är bara förnamnet. Men så, när man minst väntar det, kommer trösten.

Satt häromdagen och tittade på den fabulöst roliga och intressanta dokumentären om Keith Richards, Under the Influence, som ligger nyutlagd på Netflix. Drygt en och en halv timmes exempellös njutning där varje replik är ett kraxigt bevingat ord och en framtida citatguldgruva. Då dök gamle ärrade Tom Waits upp, fräsch som en nyponros i förhållande till huvudpersonen. Han berättade om hur det gick till när han och Keith skulle jobba tillsammans och skriva några låtar ihop.

Upp på gårdsplanen körde en långtradare och den innehöll minst 300 gitarrer, berättade Tom. Och inte nog med det, medföljande var också en gitarrtekniker med full koll  på vartenda instrument. Han förde bok över gitarrerna, var och när de var inskaffade och vilka egenskaper var och en av dem hade.

Plötsligt så framstod mina kamerainnehav som futtiga fisar i universum. Om Keith kan byta gura för vartenda ackord, så kan väl jag få byta kamera efter hur humör och motivvärld skiftar?

Så nu är frågan den, mot vad ska jag vända blicken härnäst?

PS. Jag saknade bild på Keith, men den här från Göteborg 1982 får väl sägas kunna illustrera ovanstående på ett rätt adekvat sätt. Kifen stod ju bara några meter till höger om den här snubben.

Inlagt 2015-09-26 10:10 | Läst 1915 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur många stjärnor ser du här? * * *
Skriv svaret med bokstäver
Jag har också sett dokumentären om Keith. En av de bästa dokumentärer som gjorts om en levande legend. Din recension är på pricken. Jag instämmer helt. Tyvärr instämmer jag också om kamerahavet. Jag ska nog inte torrlägga men öppna dammluckan en aning. Det är dags att rensa...
Såg också dokumentären om Keith, fantastisk, vilken lirare.
Och vad är några kameror mot 300 gitarrer.
/Krister
Den vill jag se, men då måste man väl ha ett abonnemang på Netflix väl? Hälsn, LO
Jag har också sett dokumentären. Mycket rekommenderad.
Mycket fin porträtt.
Hälsningar från Erik / DK
Och jag stod där bakom i publiken! :)
Har lyssnat igenom Keiths senaste album - "Crosseyed heart", och inser än en gång att det är Keith Richards som är navet i Rolling Stones. Han har riffen, attacken, attityden och de musikaliska rötterna från blues/country kryddat med västindiskt gung. Plus att han fortfarande, vid 71 års ålder, är den typ av kille som man absolut inte vill att ens dotter ska umgås med....
Han är fjärde hjulet i den populärmusikaliska kvartett där Lennon, Cohen och Dylan är de andra tre och som mer än några andra präglat mig. Förvånande att han fortfarande levererar låtar som nästan är i nivå med Satisfaction, Street fighting man och Start me up. Han borde dessutom, enligt all medicinsk erfarenhet och med tanke på hur han levt, vara borta ur leken för länge sedan. Istället framstår han som en intelligent, roligoch fokuserad person.
Netflix-dokumentären är kanon.
Visst vänner! Kifen regerar, som han alltid gjort. Det räcker med att lyssna på Jaggers soloplattor för att inse att han utan brorsan mest är en trendkänslig och lätt ängslig pose och en röst. Till er som inte har Netflix än: nu finns det ingen ursäkt längre! Man kan titta på filmen hur många gånger som helst för 78 spänn i månaden. Bara det!!!
Ha en skön söndag!
/Göran