Tre meter från Tina Turner
Det var bättre förr. På den tiden man kunde gå på en rockkonsert och hänga med armbågarna på scenkanten och plåta artisterna. Klämma dom på tårna om man ville och få en blick rakt in i kameran som belöning. Då var det inga fjösiga tre-låtars-plåtning som gällde, nej då kunde man stå framför scenen under hela konserten. Därför var det roligt att plåta rock. Idag är det omöjligt.
1972 spelade Ike & Tina Turner på Kungliga Tennishallen i Stockholm. Det var ingen konsert; det var en kärnexplosion. Jag har sett åtskilligt efter den konserten men knappast något som i urkraft kan mäta sig med den.
Självklart fokus var förstås Tina. Ike stod i bakgrunden med den vita Telecastern på magen och muttrade lite ibland. Det var Tina som var både blickfång och vulkankrater på en och samma gång.
Så det må väl vara mig förlåtet att det var henne jag plåtade. Visst fanns Ikettes, doatrion i bakgrunden och ett helt gäng suveräna musiker därtill. Men Tina regerade.
Det blir nog lite fler rockbilder framöver. Negativ som legat glömda i decennier är upphittade.
Skriver om
Innehållskategorier
Arkiv
- September 2024
- December 2023
- November 2023
- Oktober 2023
- September 2023
- April 2023
- Juni 2019
- Mars 2019
- Maj 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- April 2017
- Februari 2017
- Augusti 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Januari 2016
- November 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014
- Februari 2014
- Augusti 2013
- Juli 2013
- Juni 2013
- Maj 2013
- Februari 2013
- Januari 2013
- December 2012
- November 2012
- September 2012
- Augusti 2012
- Juli 2012
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
/Mikael Good
Har själv hängt vid ett antal rockscener för länge sedan, och det var häftigt, för allt utom hörseln... :) Coolt korn!! //PeterL
Om man är lite smart och beredd att lägga några kronor så är problemet lättlöst numera med formgjutna öronproppar. :) Sedan finns det ganska hyfsade "granar" om man kollar på rätt ställe, men de spelar ändå inte i samma liga. Jag gjorde nya avgjutningar hos en audionom förra tisdagen och jag kanske skriver något inlägg på temat när de dykt upp. Att det är så få som är rädda om hörseln övergår faktiskt mitt förstånd, eftersom det finns så pass bra grejer idag. Jag brukar se mig omkring på spelningar ibland och det är en rätt deprimerande syn...
Bäste herr Stenlund :) Jo, jag håller med, idag! När jag hängde vid scenkanten så var det i mitten, slutet på 70-talet. Då var det Blue Oyster Cult, Supertramp, Zappa m fl. Speciellt efter en 10CC konsert blev jag orolig och gick till sjuksyster. Konstant pip, men det lade sig. Jag var 15 år. Idag är jag klokare. Tror jag :).
Jag skrev "numera" av en anledning, även om hörseln förstås inte var tåligare då. :) Den typen av öronproppar har konstruerades väl inte förrän någon gång på 80-talet tror jag, och de blev sannolikt inte "vanliga" förrän på 90-talet. Jag har haft dylika formgjutna sedan 2007 och lite olika granar innan. Efter en hyfsat lång konsert med Flower Kings (minns inte år) där jag av någon obegripligt korkad anledning lyckats lägga granarna i jackan, som hängde i garderoben, och "härdat ut" istället för att gå och hämta dem så lovade jag mig själv att "aldrig igen" (och tillämpade hörselvila efteråt...). Visst hade jag råkat ut för en och annan högljudd historia innan utan att ha öronproppar i fickan, t ex We Will Rock You-musikalen i London, men det är inte alls samma sak då en musikal (om än rock) inte håller full kräm hela tiden. Jag har hållt vad jag lovat mig själv och tänker fortsätta med det. Nycklar, plånbok, mobiltelefen, biljett och öronproppar liksom. ;) Sanningen är den att det låter bättre med bra proppar än utan, eftersom örat får "jobba" i det området det faktiskt är "konstruerat" för.
/Krister
Nu är det senare inte ett stort problem för mig, eftersom jag främst går för musikens skull. Kameran känns då mest som ett bojsänke i mer än fysisk bemärkelse, men dina bilder visar förstås att det är kul att ha sådana i efterhand. Sedan föredrar jag ställen som Katalin, Fasching, Nalen, Debaser Strand osv. Men det är klart att sådana ställen sätter begränsningar för vad som är möjligt vad gäller artister, men där går det ju faktiskt fortfarande att stå eller sitta nästan uppepå scenen.
Jag var på Fasching igår och tänkte då på anslaget de har om fotografering. Igår hade det ju knappast varit någon som brytt sig, men rent generellt då. Vad i hela fridens namn är profesionell utrustning? Förmodligen min spegelreflex (Nikon D700) eftersom den där stor. Samtidigt kommer man säkert undan med en Sony A7/A7r, så länge som man inte sätter på ett för stort objektiv. Det känns som att tekniken har sprungit ifrån dessa märkliga försöka att indela fotoutrustning.
Och håller med dig om att det va bättre förr!
Satt en gång på en jazzklubb två meter från några världsberömda jazzmusiker!
Och på Nalen satt jag och talade med nå'ra senare berömda popmusiker!
Och har kommit mycket, mycket nära en del idrottare, och även politiker!
Men de va förr det!
Nu e det inte som förr! :)
/B
Ps. Vill tillägga att kameran va en M Leica, de va kanske därför ingen brydde sig!? ;)
Det kan ju hända på Nalen nu också, eller i alla fall 2007. Jag, en till och hans flickvän pratade lite med Maria McKee efter konserten då. Det togs till och med en eller två bild (jag hade dock ingen kamera med mig), apropå ämnet. :) Fast hon tillhör förstås inte de allra mest kända, men är å andra sidan rätt "down to Earth". "Sex, _pugs_ & rock n' roll" var enligt en lite skämtsam uppgift devisen. ;)
Fast i morron tänkte jag pytsa ut lite fler rockbilder. Hittade några neg som inte varit kopierade på mången god dag. Vi hörs!
/Göran
PS. Jag vet att Ike var en bra gitarrist. Fast det var hustrun som ägde scenen.