TEST: Panasonic Leica DG 100-400/4-6,3

Panasonic Leica DG 100-400/4-6,3 är en rejäl telezoom med lång räckvidd, motsvarande 800 mm för småbild. Objektivet är ändå kompakt och har imponerande optisk prestanda.

I synnerhet Olympus har ofta framhållit möjligheten till superkompakta teleobjektiv som en stor poäng med Micro Four Thirds-systemet (där även Panasonic ingår). Men faktum är att bortsett från två måttligt imponerande telezoomar, en 75-300 mm från Olympus och en 100-300 från Panasonic, så har det saknats riktigt långa objektiv till systemet. Men nu har vi äntligen Olympus släppt sin proffsiga 300/4 IS och redan i våras kom Panasonic Leica DG 100-400 mm f/4-6,3. 

Det här objektivet ger en betydligt bättre kvalitetskänsla än 100-300-zomen vi testade för ett par år sedan. Objektivet är vädertätat, stabiliserat och är uppbyggt av 20 linser i 13 grupper. Det har ett inbyggt kort motljusskydd i metall som du drar ut och sedan kan förlänga med ett löst skydd som du låser fast med en skruv. Det är dock för kort för att fungera optimalt.

Objektivet har en slirbroms så du kan låsa zoommekanismen vid valfri brännvidd, en smart lösning allt fler tillverkare lärt sig. Stativfoten är ganska kort, och inte superstabil. Lite irriterande att den bara går att vrida 90 grader åt ena hållet, känns som en rätt onödig begränsning. Men den är enkel att ta loss. 

Lunnefågel på Runde i Norge. Skärpan och detaljteckningen redan vid maxbländaren är härlig, oskärpeteckningen är bra men inte fantastisk. Det enda vi hade problem med den här kvällen var fokushastigheten för att fånga flygande fågel, men det är kamerans fel, inte objektivets. (Lumix GX8 med 100-400 vid 300 mm, f/5,9, 1/640 och ISO 1600).

Bra skärpa i alla lägen

Optiskt hittar vi knappt något att klaga på. Skärpan är bra redan vid maxbländaren genom hela zoomomfånget, objektivet tappar bara en liten aning sista biten upp till 400 mm. Vinjetteringen är svag, distorsionen försumbar och kromatisk aberration märks knappt. Oskärpan är hyfsat lugn och snygg.

Fokuseringen är snabb och arbetar helt tyst, det som begränsar här är snarare att autofokusen i Panasonics kameror inte riktigt är så bra på att följa rörliga motiv. Det skall bli spännande att prova de här objektivet på den kommande Olympus E-M1 II. Tack och lov har objektivet en fokusbegränsare som minskar jagandet de gånger när kameran tappar fokus. Stabiliseringen känns mycket effektiv. 

Tack vare det rejäla greppet hos den GX8 vi testade med känns hanteringen smidig och bra. Objektivet är verkligen kompakt i relation till zoomomfånget. Zoomringen är behagligt trög vilket vi uppskattar, zoomlåset behövs sällan. Vikten hamnar under kilot vilket är imponerande med tanke på bildvinklarna och skärpan du får. Enda påtagliga svagheten är ljusstyrkan vid 400 mm. Den räcker inte till för fågelfot0 i tidigaste gryningen eller sent på kvällen. Men som telefotopaket att ha med sig på resor eller vandringar ger Panasonics 100-400 en svårslagen blandning av räckvidd, optisk kvalitet och låg vikt.

Närbilder. Närgränsen på 1,3 meter innebär att du kan ta hyfsade närbilder utan att skrämma bort till exempel en skygg fjäril. På så här korta avstånd är skärpan mycket bra hela vägen till 400 mm och på maxbländare. (Lumix GX8 med 100-400 vid 400 mm, f/6,3, 1/2500 och ISO 800)

Slutsats

Panasonic Leica DG 100-400 mm f/4-6,3 är ett skarpt och välbyggt, men ändå kompakt och lätt objektiv som presterar rakt igenom mycket bra. Det tappar bara en aning i skärpa på riktigt långa avstånd. Det är inget billigt objektiv, men det levererar och ger Micro Four Thirds-fotografer ett efterlängtat långt och skarpt teleobjektiv.

Etiketter: Lumix MFT Micro Four Thirds objektiv Panasonic

Läs mer

Fotosidan testar

Test: Canon Eos M50

Fotosidan testar

Test: Samyang XP 14 mm f/2,4

Fotosidan testar

Test: Elinchrom ELB 500 TTL