Här kommer en novell... 
Jag började min fotografiska bana tidigt 2000-tal med en digital kompaktkamera, efter att sen tidiga år tittat med vördnad på föräldrarnas gamla 10x15-kopior tagna med en typisk analog "familjekamera" (bara automatik) från min uppväxt, deras foton från innan dess med ännu äldre kameror och så vidare. Redigering och manipulering fanns inte på kartan förstås!
Kompaktkameran tog fina bilder - helt klart, med mina dåvarande mått mätt - och jag hade även skoj i Photoshop med vissa av dem, ökade litet kontrast och så. Färgjusteringar var inte att tala om, minsta rörelse åt ökad mättnad resulterade i pop-art. Det fanns inte tillräckligt med data i bilden för att ändra så mycket på enkel väg i datorn.
2007 (ca) köpte jag till slut en systemkamera (Nikon D60), jag slogs direkt av att den (i oredigerad JPEG direkt från kameran) tog så fina bilder, jag jämförde ju med en då säkert 8 år gammal modell av kompaktkamera. Det var dock inte förrän jag efter några månader lärde mig hantera råformatet som jag insåg att jag nu faktiskt kunde skapa bilder som på allvar började likna det som ögat ser! På den vägen har det gått för mig sedan dess. Nu har jag en D7100 som ger fina bilder direkt från kameran, men det är när man sätter sig med en råbild i datorn som fascinationen stiger över hur otroligt perfekta bilder man kan få med såpass enkla och billiga medel (okej, det blir väl 20000 om man räknar kamera, ett "medeldyrt" objektiv och Photoshop, men ändå). Nu kan jag förmedla nästan exakt den känsla jag själv hade vid fototillfället. Det analoga alternativet vore kanske en mellanformatskamera och ett avancerat mörkrum med dyr utrustning och många många timmars slit och misslyckanden, men som förstås har sin hantverksmässiga charm!
Skickar med en exempelbild på något så uttjatat som en solnedgång. Även om jag lyckades exponera den korrekt vid fototillfället lyckades inte kameran riktigt bygga klart dynamiken själv, Photoshop hjälpte till och jag lyckas verkligen komma ihåg hur det kändes på plats när jag själv ser den.
Jag uppskattar inte riktigt den ofta uppdykande "tidningsfotografmentaliteten" att alla bilder måste vara hundraprocentigt omanipulerade för att vara godkända. Jag ser hellre en vacker bild där man rensat bort ett grässtrå som gått tvärs över en blomma, en olycklig finne i modellens ansikte och så vidare, än att ha ett störande grässtrå kvar bara för att fotografen inte orkade eller kunde plocka bort det i verkligheten. Finnar är ju inte permanenta heller. Därmed inte sagt att man ska klippa in tama lodjur på "finare bakgrund" och sälja dem som "äkta"... Kanske litet svår balansgång, men inte precis omöjlig! Jag är öppen med vilken ev. manipulering jag gjort om någon frågar, manipuleringen är en konstform i sig.
Å andra sidan uppskattar jag verkligen att se en helt oredigerad bild av någon som lyckats få sin kamera att prestera perfekt redan från början, det ena utesluter verkligen inte det andra! Ibland lyckas jag med det också, då är jag stolt över min bild på ett annat sätt.
