Jag tror att det kan vara ett steg i utvecklingen till fotograf att snöa in på teknisk kvalité, och att när man kör det loppet kommer man lätt till stadiet där man ser sensorstorleken som avgörande för om bilderna blir "bra". Men den här sortens mental onani som redovisas i den här tråden leder egentligen inte alls till bättre bilder, och rent krasst är jag nästan helt oense med trådens rubrik. "Bättre" utrustning kanske kan ge bättre bilder, men sällan på grund av den tekniska kvalité som är möjlig att få. Oftare beror det nog på värderingen man lägger i "bättre", både när det gäller utrustningen och bilderna.
En bra fotograf (hantverkare/konstnär) gör i första hand ett bra jobb med verktygen han har, och det är inte alltid, eller ens särskilt ofta, de dyraste eller tekniskt allra bästa redskapen man kan få för pengar. Det finns folk som har det väl förspänt och kan köpa i stort sett vad som helst, men den konstnärliga ådran sitter inte i pengar, och den sitter inte heller i väldigt bra verktyg, även om verktygen kan göra uppgiften lättare.
Så jag håller inte med om att bättre utrustning ger bättre bilder. Däremot är jag helt klar över att man ibland kan behöva bättre utrustning, i så måtto att de ska vara lämpade för det man vill göra. Det behöver inte betyda något så enkelt som att dyrare är bättre, eller att större är bättre än mindre. Egenskaperna hos utrustningen kan vara viktiga, och det gäller inte bara så triviala saker som sensorns upplösning, dynamiska omfång eller storlek, eller optikens förmåga att teckna skarpt respektive oskarpt där man vill ha det.
När man har kunskapen som behövs för att kunna gestalta bilder så som man vill ha dem, har utrustningen ibland marginell betydelse. Min första digitalkamera var en p&s, och jag gav bort den till min syster när jag skaffade nästa, som jag trodde skulle passa mig bättre. Efter några veckor kommer hon hem med ett reportage om en gammal dam i Santiago de Cuba, som rostar kaffe på sin bakgård, där bilderna verkligen står fram som mästerverk. Det hade knappast blivit bättre bilder med en FF-kamera eller mellanformatare. Det blev bra bilder, för att hon inte behövde fundera alls över hur de skulle tas. Verktyget hon hade stämde med hennes tekniska kunskaper, och bildsinnet satt som vanligt en liten bit bakom kameran. Det fortsatte senare i samma stil, och jag har inte ens tänkt tanken att hon "borde skaffa en systemkamera". Jag tror inte att en systemkamera skulle göra hennes bilder bättre.
Och om vi ser krasst på det, så springer nybörjare numera ofta omkring med utrustning som kanske skulle ha gjort gårdagens mästare gröna av avund. Henri Cartier-Bresson hade inte någon särskilt avancerad kamera. Inte heller W Eugene Smith eller Yosuf Karsh. Men de tog bilder som står sig än idag, och som onekligen kan ses som bra bilder. Jag tror inte att någon bild egentligen står och faller med den möjliga tekniska skillnaden mellan FF och DX, utan att bra bilder är någonting som står vid sidan om measturbations om utrustning. Visst är det bra med stort dynamiskt omfång, hög upplösning, ljusstyrka, skärpa och snabb AF med mera, men bra bilder är någonting som skapas av en bildskapare, inte av en kamera.
