Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Hur bli framtiden för fotografin?

Produkter
(logga in för att koppla)

larsborg

Aktiv medlem
Känns som att tråden bytt ämne från fotografi till lagring.
Ja, så har det alltid varit, efter några dagar, "slirar" tråden ut till något helt annat än den avsedda rubriken, .... men det ger en viss spänning, ingen vet hur tråden slutar. ;)
Just det lagring var det,
- ja, lagrad ost har lagrats i mellan 8-12 månader och blir därmed smakrik och lite mer offensiv i sin karaktär. Det finns flera olika typer av ostar. Hårdostarna är indelade i grynpipiga, rundpipiga och täta. Den svenska Prästosten är ett exempel på en grynpipig ost, medan Herrgårdsosten är en rundpipig ost.
 

fotobollfoto

Aktiv medlem
Ja, så har det alltid varit, efter några dagar, "slirar" tråden ut till något helt annat än den avsedda rubriken, .... men det ger en viss spänning, ingen vet hur tråden slutar. ;)
Just det lagring var det,
- ja, lagrad ost har lagrats i mellan 8-12 månader och blir därmed smakrik och lite mer offensiv i sin karaktär. Det finns flera olika typer av ostar. Hårdostarna är indelade i grynpipiga, rundpipiga och täta. Den svenska Prästosten är ett exempel på en grynpipig ost, medan Herrgårdsosten är en rundpipig ost.
Undrar om framtidens fotsvett luktar Herrgård, grevé eller parmesan.
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
En del tidningar har varit förutseende nog att digitalisera sina arkiv. Jag kommer på rak arm inte på någon svensk tidning som har gjort det, men New York Times har digitaliserat alla nummer sen starten 1851.

Det fanns inte så många fotografier i tidningarna i mitten av 1800-talet heller. :–)
En hel del av aftonbladets och SVD:s arkiv finns på Stadsmuseet men mycket återstår att digitalisera.
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Känns som att tråden bytt ämne från fotografi till lagring.

När jag köpte min första DSLR 2004 så upptäckte jag att lagringsfrågan hade industrin låtsats som att den inte fanns. Mitt första inlägg på FS rörde just min undran över detta och det svar jag fick av Olle Bjernulf om jag inte minns fel, som svarade att just den frågan nog inte var löst än tvärr och det är den inte än heller. Så när jag åkte på safari 2005 till Tanzania, så fick min nya kamera vara kvar hemma. Jag tog de bilderna med diafilm istället.

Frågan är fortfarande olöst om man ska vara riktigt ärlig så tillhör den i allra högsta grad framtiden.

Någon gång på 40-talet så var det en bonde i Egypten, på en plats som heter Nag Hammadi, som med sin hacka letade efter kalkrik jord att ha som jordförbättring. Han råkade då slå hål på en större gammal kruka som låg nedgrävd i jorden. Den visade sig innehålla en massa skrifter som fortfarande efter nära 2000 år i jorden gick att läsa. Möjligen var skrifterna på grekiska eller arameiska. Det som låg i krukan var de s.k. "Gnostiska evangelierna". Skälet till att skrifterna grävts ner berodde på förföljelserna dessa gnostiker utsattes för bl.a. för att man tillät gudstjänster där vem som helst i församlingen kunde förrätta gudstjänster och att detta även innefattade kvinnor. Man hade alltså utmanat den kyrkliga maktapparaten som hävdade att den fått sitt uppdrag direkt av Jesus vid Jesu Bergspredikan och deras svans av kristna extremister.

Cyprus_2018_1421_4K_.jpg
Här på den antika platsen Salamis i den Turkiska Republiken på Norra Cypern finns resterna av flera tusen år gamla romerska, grekiska och hellenistiska statyer som alla har det gemensamt att de saknar huvud, då 200-talets kristna extremister såg dem som hedniska. "Du ska inga andra gudar hava jämte mig", togs på största allvar. Så förföljelsen av gnostikerna var även den på största allvar.

Det finns en bok som heter de Gnostiska Evangelierna av Elaine Pagels som handlar om detta och denna märkliga historia kring dokumenten som fortfarande kan läsas efter 2000 år.

Hur mycket som finns idag av skrivet- och bildmaterial tror vi kommer finnas kvar i läsbar form om 2000 år? Det analoga har definitivt sina fördelar som det digitala kommer att ha svårt att matcha över tid.


Lagringen kommer i högsta grad fortsätta att vara en jätteviktig framtidsfråga för väldigt lite har hänt i sak, särskilt i Sverige. Norrmännen däremot har tagit detta på större allvar.

De som främst litat på kommersiella "service providers" molntjänster för sin lagring kommer nog finna att saker försvinner rätt raskt när man slutar betala exv. när den som betalat dött. De som lagrat privat kommer möjligen finna att de 8", 5 1/4" eller 3,5""-disketter inte kan läsas längre då inga läsare längre finns. De Bernoulli-diskar som var populära på 90-talet har gått ur modet och och kan heller inte läsas och de flesta har inte ens någonsin sett vare sig en sådan disk och än mindre något som kan läsa dem. Hur många kommer inte hitta gamla CD-och DVD-diskar som "ruttnat" till oläsbarhet.

Kommer den utrustning som kräver seriella gränssnitt (vilken dator har RS-232 -gränssnitt idag?), eller SCSI-gränssnitt av någon av alla de varianter som funnits men inte stöds idag liksom ISA-, EISA-, SATA-1, 2 eller vad det nu kan vara för diskar vi haft i alla generationer av PC-datorer plus vad som kommit efter dessa att kunna läsas?. Vem tror att det finns USB-gränssnitt ens 2050. Ingen kanske vill ta i sådana diskar ens då kanske har beröringsskräck för sånt som inte är tillverkat av fossilfritt material. (jag skämtade bara lite med betoning på lite)

Jag tror att det finns en bottenlös naivitet och okunnighet i de breda lagren om allt detta och okunnigheten ökar dessutom för var dag när de generationer som utvecklade detta nu dör av. Bernoullidisk på er alla kids som ska ta hand om allt det där eller bara föredrar att köra allt till tippen. :cool: Det enklaste är nog att sätta på sig ett par mörka solbrillor och bara gå vidare i livet och bara som man gör nu se det mest som ett flöde som ändå inte gick att ta backup på på ett vettigt sätt.

Är det fortfarande någon som fortsätter hävda att lagringsproblemen inte tillhör framtidens fotografi?
 
Senast ändrad:

PMD

Aktiv medlem
Den tid är förbi när man lagrade data på något löstagbart medium (diskett eller liknande). Man kan inte, och kommer inte att kunna, utgå från att löstagbara media går att montera i en läsare i framtiden.

Ej heller kan man utgå från att dagens diskar (snurrdisk eller en flashdisk) går att koppla in i en dator i framtiden.

Man måste migrera sina data till nya media med jämna mellanrum, annars kommer man att tappa dem. Se inlägg #41, #42 och #50.

Det har aldrig varit lika lätt som nu att bevara data för framtiden. Det här är verkligen inte raketkirurgi, men man måste göra en minimal ansträngning för att komma igång. Sen går det automatiskt, mer eller mindre.
 

ztenlund

Aktiv medlem
En del tidningar har varit förutseende nog att digitalisera sina arkiv. Jag kommer på rak arm inte på någon svensk tidning som har gjort det, men New York Times har digitaliserat alla nummer sen starten 1851.

Det fanns inte så många fotografier i tidningarna i mitten av 1800-talet heller. :–)
Det går fint för prenumeranter att söka i och läsa både DN:s och SvD:s arkiv, om vi pratar om själva slutprodukten tidningen. Äldre tidningar är skannade från papperskopior, medan de tillräckligt sentida är digitala från början. Fotoarkivet kan vara en annan femma. En del nyhetsbilder finns hos TT:s bildbyrå, som dessutom är sökbar och tittbar för vemsomhelst: https://tt.se/om/bild/
 

fotobollfoto

Aktiv medlem
När jag köpte min första DSLR 2004 så upptäckte jag att lagringsfrågan hade industrin låtsats som att den inte fanns. Mitt första inlägg på FS rörde just min undran över detta och det svar jag fick av Olle Bjernulf om jag inte minns fel, som svarade att just den frågan nog inte var löst än tvärr och det är den inte än heller. Så när jag åkte på safari 2005 till Tanzania, så fick min nya kamera vara kvar hemma. Jag tog de bilder med diafilm istället.

Frågan är fortfarande olöst om man ska vara riktigt ärlig så tillhör den i allra högsta grad framtiden.

Någon gång på 40-talet så var det en bonde i Egypten, på en plats som heter Nag Hammadi, som med sin hacka letade efter kalkrik jord att ha som jordförbättring. Han råkade då slå hål på en större gammal kruka som låg nedgrävd i jorden. Den visade sig innehålla en massa skrifter som fortfarande efter nära 2000 år i jorden gick att läsa. Möjligen var skrifterna på grekiska eller arameiska. Det som låg i krukan var de s.k. "Gnostiska evangelierna". Skälet till att skrifterna grävts ner berodde på förföljelserna dessa gnostiker utsattes för bl.a. för att man tillät gudstjänster där vem som helst i församlingen kunde förrätta gudstjänster och att detta även innefattade kvinnor. Man hade alltså utmanat den kyrkliga maktapparaten som hävdade att den fått sitt uppdrag direkt av Jesus vid Jesu Bergspredikan och deras svans av kristna extremister.

Visa bilaga 154664
Här på den antika platsen Salamis i den Turkiska Republiken på Norra Cypern finns resterna av flera tusen år gamla romerska, grekiska och hellenistiska statyer som alla har det gemensamt att de saknar huvud, då 200-talets kristna extremister såg dem som hedniska. "Du ska inga andra gudar hava jämte mig", togs på största allvar. Så förföljelsen av gnostikerna var även den på största allvar.

Det finns en bok som heter de Gnostiska Evangelierna av Elaine Pageks som handlar om detta och denna märkliga historia kring dokumenten som fortfarande kan läsas efter 2000 år.

Hur mycket som finns idag av skrivet- och bildmaterial tror vi kommer finnas kvar i läsbar form om 2000 år? Det analoga har definitivt sina fördelar som det digitala kommer att ha svårt att matcha över tid.


Lagringen kommer i högsta grad fortsätta att vara en jätteviktig framtidsfråga för väldigt lite har hänt i sak, särskilt i Sverige. Norrmännen däremot har tagit detta på större allvar.

De som främst litat på kommersiella "service providers" molntjänster för sin lagring kommer nog finna att saker försvinner rätt raskt när man slutar betala exv. när den som betalat dött. De som lagrat privat kommer möjligen finna att de 8", 5 1/4" eller 3,5""-disketter inte kan läsas längre då inga läsare längre finns. De Bernoulli-diskar som var populära på 90-talet har gått ur modet och och kan heller inte läsas och de flesta har inte ens någonsin sett vare sig en sådan disk och än mindre något som kan läsa dem. Hur många kommer inte hitta gamla CD-och DVD-diskar som "ruttnat" till oläsbarhet.

Kommer den utrustning som kräver seriella gränssnitt (vilken dator har RS-232 -gränssnitt idag?), eller SCSI-gränssnitt av någon av alla de varianter som funnits men inte stöds idag liksom ISA-, EISA-, SATA-1, 2 eller vad det nu kan vara för diskar vi haft i alla generationer av PC-datorer plus vad som kommit efter dessa att kunna läsas?. Vem tror att det finns USB-gränssnitt ens 2050. Ingen kanske vill ta i sådana diskar ens då kanske har beröringsskräck för sånt som inte är tillverkat av fossilfritt material. (jag skämtade bara lite med betoning på lite)

Jag tror att det finns en bottenlös naivitet och okunnighet i de breda lagren om allt detta och okunnigheten ökar dessutom för var dag när de generationer som utvecklade detta nu dör av. Bernoullidisk på er alla kids som ska ta hand om allt det där eller bara föredrar att köra allt till tippen. :cool: Det enklaste är nog att sätta på sig ett par mörka solbrillor och bara gå vidare i livet och bara som man gör nu se det mest som ett flöde som ändå inte gick att ta backup på på ett vettigt sätt.

Är det fortfarande någon som fortsätter hävda att lagringsproblemen inte tillhör framtidens fotografi?
Problem eller inte så tillhör lagring framtiden inom fotografin. Men då inte bara lagring.

Det räcker inte att ha bilden lagrad ...
om ingen vet om att den är det

Och det räcker inte att någon vet om att den är lagrad ...
om ingen kan komma åt lagret

Och inte heller räcker det att någon kan komma åt lagret ...
om ingen kan läsa bilden i lagret
 

Terje H

Aktiv medlem
Hörde en föreläsning för ett antal år sedan som berörde fotografiers beständighet i framtiden. Då sades det att de två sätt som skulle garantera så lång beständighet och lagring som möjligt skulle vara att filerna skrivs ner i kristaller eller ut på fiberpapper av bästa sort med pigmenterat bläck. För att utskrifterna i en viss storlek ska kunna bli ett nytt original för eftertiden, oberoende av vilka bildformat.

Vet inte hur forskningen varit på det området de senaste åren.

Lagring är ju ett viktigt område som ger många fotografer ångest.

Ett annat sätt är att ge ut böcker med bästa tryckkvalitet på sina bästa bilder. Något jag har tänkt att ta tag i framöver. Inte för att sälja i första hand, utan mer för ett framtida referensbibliotek. Där jag även har längre bildtexter med info om bilderna.

Jag kan tänka mig att kunna på det sätt spara några tusen bilder för eftervärlden.

Mvh Terje
 
Senast ändrad:

MattiasL

Aktiv medlem
Det är väl helt enkelt så att om det finns intresse av att spara bilder så ordnar man det. Jag tror att vi är mycket mer medvetna om vikten av att ha vettiga rutiner nu än förr. Problemet på det stora hela är nog inte större för digitala bilder än för omärkta lådor med diabilder som står och bleks och möglar i folks källare, eller travar med 10x15-kopior med borttappade negativ – snarare tvärtom. Fast det kommer nog vara mindre vanligt att göra roliga loppisfynd i framtiden.
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Den tid är förbi när man lagrade data på något löstagbart medium (diskett eller liknande). Man kan inte, och kommer inte att kunna, utgå från att löstagbara media går att montera i en läsare i framtiden.

Ej heller kan man utgå från att dagens diskar (snurrdisk eller en flashdisk) går att koppla in i en dator i framtiden.

Man måste migrera sina data till nya media med jämna mellanrum, annars kommer man att tappa dem. Se inlägg #41, #42 och #50.

Det har aldrig varit lika lätt som nu att bevara data för framtiden. Det här är verkligen inte raketkirurgi, men man måste göra en minimal ansträngning för att komma igång. Sen går det automatiskt, mer eller mindre.
Ja men nu låter du i en förvånansvärt tydlig naivitet som någon som aldrig varit med om att ta hand om ett dödsbo med digitala tillgångar. Folk hittar de här grejorna idag på avlidnas vindar och i deras garage och gud vet var. Tänk om det varit i någon av dessa sammanhang som Capas gamla bilder slängdes på tippen.

Jag har ingen aning om vad som fanns på min systers tre datorer när jag jag åkte över till Columbus (huvudstaden i Ohio) där min syster bott i 25 år innan hon dog 54 år gammal. Det enda jag tog hem var några skivor, hennes aska och de framkallade bilder hon hade som jag fann av intresse. Datorerna gav jag bort till de som hjälpte mig röja ut hennes bostad, utan att överhuvudtaget göra ett försök att gå igenom dem. Jag hade inte tid till sånt och jag kom inte in i maskinerna heller där och då. Jag hade kunnat ta med mig diskarna om hag haft mer tid.

Min poäng är att det är idag alldeles för många lager teknik mellan bilder och dokument för att mycket av denna typ av data ska ha en rimlig chans att överleva i framtiden om vi inte i god tid tänker på detta med bevarandet och ser till att säkerställa det med aktiva handlingar av olika slag . Texterna från Nag Hammadi kunde de som kunde språken läsa direkt när man hittade dem och det gör en enorm skillnad.

Om någon av er har besökt Israeli Museum i Jerusalem så vet ni att under den vackra vita runda skapelse som är museets signum, så finns en central rund monter i form av en Torah-rulle. I denna finns delar av de s.k. dödahavsrullarna som man hittade i Qumran Caves monterade på vit väv. Det är rätt magiskt se folk som kan läsa och förstå dessa skrifter bli fyllda av både häpnad och vördnad när någon som levde för 2000 år sedan ännu idag kan göra sig förstådd för dem, trots att hebreiskan länge var ett fossilt språk innan Nyhebreiskan skapades. Är det något vi kan vara säkra på så är det att något liknande aldrig kommer att ske med 2000 år gammalt IT-skrot. I vårt fall kommer det inte ens funka efter 50 år i många fall.

Israeli Museum 1_4K_.jpg
Israeli Museum, utställning av ett urval av de två tusen år gamla skrifterna. Det är fotoförbud men jag tog ändå en bild utan blixt och fick förväntat skäll för det av en vakt

Israeli Museum 2_4K_.jpg
Israeli Museum exteriört med museets signaturbyggnad
 
Senast ändrad:

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Det är väl helt enkelt så att om det finns intresse av att spara bilder så ordnar man det. Jag tror att vi är mycket mer medvetna om vikten av att ha vettiga rutiner nu än förr. Problemet på det stora hela är nog inte större för digitala bilder än för omärkta lådor med diabilder som står och bleks och möglar i folks källare, eller travar med 10x15-kopior med borttappade negativ – snarare tvärtom. Fast det kommer nog vara mindre vanligt att göra roliga loppisfynd i framtiden.
Jo det är det och det vet alla som digitaliserat sina dian. Grejen är just att man med så enkla medel som ett ljusbord eller förstoringsglas kan kolla på bilderna och se om de är värda att spara och digitalisera. Det är lite svårare att se bilderna som finns på en hårddisk man inte ens vet hur man ska kunna läsa om säg 25-50 år, bara genom att titta på plåthöljet till den (i alla fall om man som jag saknar röntgenblick).
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Hörde en föreläsning för ett antal år sedan som berörde fotografiers beständighet i framtiden. Då sades det att de två sätt som skulle garantera så lång beständighet och lagring som möjligt skulle vara att filerna skrivs ner i kristaller eller ut på fiberpapper av bästa sort med pigmenterat bläck. För att utskrifterna i en viss storlek ska kunna bli ett nytt original för eftertiden, oberoende av vilka bildformat.

Vet inte hur forskningen varit på det området de senaste åren.

Lagring är ju ett viktigt område som ger många fotografer ångest.

Ett annat sätt är att ge ut böcker med bästa tryckkvalitet på sina bästa bilder. Något jag har tänkt att ta tag i framöver. Inte för att sälja i första hand, utan mer för ett framtida referensbibliotek. Där jag även har längre bildtexter med info om bilderna.

Jag kan tänka mig att kunna på det sätt spara några tusen bilder för eftervärlden.

Mvh Terje
Utskrifter är absolut något att tänka på ock lyckligtvis har bläck och papper blivit allt bättre de senaste 10 åren. Har man skrivit ut en bild kan man ju dessutom enkelt digitalisera den igen.

Det är dock sällan bara bilder är av intresse utan det är lika viktigt med kontext. Av det skälet är det också bra att skriva in XMP-metadata i själva filerna. Sidecarfiler bör undvikas då de ofta kommer på driven och faller bort då alla inte vet hur de bör hanteras.

Fotoböcker tycker jag är en toppenide Terje.
 

MattiasL

Aktiv medlem
Jo det är det och det vet alla som digitaliserat sina dian. Grejen är just att man med så enkla medel som ett ljusbord eller förstoringsglas kan kolla på bilderna och se om de är värda att spara och digitalisera. Det är lite svårare att se bilderna som finns på en hårddisk man inte ens vet hur man ska kunna läsa om säg 25-50 år, bara genom att titta på plåthöljet till den (i alla fall om man som jag saknar röntgenblick).
Jo, men det förutsätter ju också att man vet var de där diorna befinner sig. Jag tänker att det inte är jobbigare att koppla in sin farmors hårddiskar än att gräva i lådor i hennes källare. Och som du snuddar vid så är digitalisering nästan en förutsättning för att bilderna ska leva vidare ändå, och det är därför alla muséer nu hårdsatsar på det.
 

PMD

Aktiv medlem
Ja men nu låter du i en förvånansvärt tydlig naivitet som någon som aldrig varit med om att ta hand om ett dödsbo med digitala tillgångar. Folk hittar de här grejorna idag på avlidnas vindar och i deras garage och gud vet var. Tänk om det varit i någon av dessa sammanhang som Capas gamla bilder slängdes på tippen.
Hittar folk datorer med bilder på avlidnas vindar och garage? Det kan knappast vara så frekvent än så länge, tror jag.
Jag har ingen aning om vad som fanns på min systers tre datorer när jag jag åkte över till Columbus (huvudstaden i Ohio) där min syster bott i 25 år innan hon dog 54 år gammal. Det enda jag tog hem var några skivor, hennes aska och de framkallade bilder hon hade som jag fann av intresse. Datorerna gav jag bort till de som hjälpte mig röja ut hennes bostad, utan att överhuvudtaget göra ett försök att gå igenom dem. Jag hade inte tid till sånt och jag kom inte in i maskinerna heller där och då. Jag hade kunnat ta med mig diskarna om hag haft mer tid.
Varken du eller din syster växte upp med datorer, gissar jag. I så fall är det förståeligt att du inte betraktade datorerna som viktigare.
Min poäng är att det är idag alldeles för många lager teknik mellan bilder och dokument för att mycket av denna typ av data ska ha en rimlig chans att överleva i framtiden om vi inte i god tid tänker på detta med bevarandet och ser till att säkerställa det med aktiva handlingar av olika slag .
Ja, det var ju precis det jag skrev. Man behöver göra en liten initial ansträngning och sen går det nästan helt automatiskt.

Det har aldrig varit så lätt som idag att bevara data inför framtiden. Mycket lättare än för bara 15-20 år sen.
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Jo, men det förutsätter ju också att man vet var de där diorna befinner sig. Jag tänker att det inte är jobbigare att koppla in sin farmors hårddiskar än att gräva i lådor i hennes källare. Och som du snuddar vid så är digitalisering nästan en förutsättning för att bilderna ska leva vidare ändå, och det är därför alla muséer nu hårdsatsar på det.
Jo det är det. Ett diamagasin behöver inte kopplas in eller hur? Det är det som är grejen. Så fort vi pratar om att "koppla in" gammal teknik vi hittat på någon vid kommer vi få problem i någon form. Fel buss, fel fysiskt gränssnitt. Jag har haft ett antal externa läsare genom åren både exv. till min första jobbdator (PS2 80 IBM) och där krävdes inte bara fysiska gränssnitt utan även viss mjukvara.

Det är inte dig jag tänker på. Tänk 100 år. Tänk 50 år. Tänk folk som inte har en susning om vad de hittat när de hittar det. Du tycker kanske att du kan IT och det gör jag med men jag har redan hamnat i dessa situationer redan. Tänk gamla videoformat. Tänk Super 8 -film - om 50 år. Nu har man länge kunnat konvertera sina filmer hos de som erbjuder den servicen. Men om den servicen inte längre finns säg om bara 10 år kanske, så är det en annan grej. Tänk videoband som dessutom inte kommer att kunna läsas då själva mediet gett upp. Tänk nitratfilm som blivit rena sprängämnet.

Jag har ju jobbat 7 år på museum och byggt system där och jobbat jättenära de fotoantikvarier som bevarar Stockholms gamla kulturarv. Det var de som var några av de viktigaste användare av de system nya system vi byggde då. Jag vet hur både källmaterialet och de behandlade bilderna kan se ut. Alla som sett hur exv. de tidiga färgbilder (bilder framtagna med den s.k. autokrommetoden) som stockholmsfotografen Gustav Cronquist (1878-1967) brukar se ut idag när de digitaliseras, bilder som togs på 20- och 30-talen bl.a., inser att det är rätt bråttom med att digitalisera just den typen av färgbilder. Görs inte det så förstörs de och blir helt värdelösa. Gemensamt för dessa bilder är att de ofta blekts svårt och ibland tappat det mesta av sin ursprungliga färg.


Ett exempel på hur det kan se ut om man väntar för länge:

Historiska fotografier - Digitala Stadsmuseet (stockholm.se)
 
Senast ändrad:

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Hittar folk datorer med bilder på avlidnas vindar och garage? Det kan knappast vara så frekvent än så länge, tror jag.

Varken du eller din syster växte upp med datorer, gissar jag. I så fall är det förståeligt att du inte betraktade datorerna som viktigare.

Ja, det var ju precis det jag skrev. Man behöver göra en liten initial ansträngning och sen går det nästan helt automatiskt.

Det har aldrig varit så lätt som idag att bevara data inför framtiden. Mycket lättare än för bara 15-20 år sen.
Jag tror det är långt vanligare än du tror. Om jag skulle dö nu så skulle de hitta en stor plastback med massor av färgnegfilm och färgbilder i källaren samt en massa gammal svartvitt. Ännu mer finns uppe i min lägenhet.

Skälet var att inte att jag inte ansåg datorerna vara viktiga Per och verkligen inte för att jag inte växt upp med datorer. Det är ju rena Percy Barnevik tramset (BC (Before Computer) och AC du vet) Det berodde helt på att jag inte hade tiden att bry mig om dessa då jag flugit över för att tömma hennes bostad och se till att hon blev kremerad. Många med dåliga kunskaper ger säkert upp bara för att de saknar passwords.

Det är en stor förolämpning mot dessa pionjärer då främst 40-talisterna och 50-talisterna som skapat mycket av förutsättningarna för IT-industrin idag att påstå att de inte begriper sig på eller bryr sig om datorer när de blivit äldre och det har säkert varit en hel del 30-talister med på ett hörn också. Det där är bara djupt okunnigt.

Jag och massor av andra i min ålder och äldre har levt med datorer sedan VIC 64:ans tid Per. På 80-talet ansvarade jag för dataundervisningen på Brandbergsskolans högstadium. Vad skulle du göra om du hittade 5 1/4 disketter idag som då användes använts till skolornas Compis-datorer med CPM-86 som operativ om du hittade dem idag? Skulle du eller andra kanske försöka läsa dem i en Windows PC? Lycka till!

Mycket lite kommer gå av sig själv i dessa sammanhang och att digitalisera miljontals bilder är en så galet stor utmaning att de ryggsäckarna står där då står och stått de senaste 15 åren och tiden bara går. Jag tror faktiskt inte du har en aning om den utmaningens magnitud - inte minst ekonomiskt.

Jag tror du måste sluta utgå från dig själv så mycket Per och ditt kontinuerliga uppgraderande av maskiner, lagringsmedia m.m. Problemet är istället när det blir långa hack i kurvan där material glöms bort, ligger på antika media som bara kan läsas med antik teknik när denna inte längre går att få tag på i värsta fall eller när de fysiska bildmedierna börjar ge upp av olika skäl. En massa kommer att försvinna då mängder av bilder idag bara är ett flöde som aldrig backupas. Man hittar kanske t.o.m. backuper som inte kan läsas vare sig fysiskt eller logiskt. Inte heller det är helt ovanligt t.o.m. i levande organisationer.

En helt annan viktig grej med bilder är de bilder som aldrig togs men som man skulle kunnat ha tagit under tidigare årtionden men som inte skulle tagits idag. Det är också en viktig sak. Det första jag tänker på är den kultur som idag utvecklats kring bilder tagna i och ikring skolor och av barn i allmänhet. Det har också blivit svårare under de senaste 10 åren att ta bilder i stadsmiljö - på allmän plats - då allmänheten är mer motvillig idag att låta sig fotograferas.

Så det handlar inte bara om bevarande av bilder som togs utan om de bilder som också aldrig togs av olika skäl. Jag tror exv. en del bilder från kriget försvunnit då man inte vill bli bevarad till eftervärlden i naziuniform eller i dokumentära bilder av politiska övergrepp. En del bilder från skandalinstitutionen Vipeholm har säkert också gallrats av politiska skäl om vi talar Sverige och internationellt så vet vi ju att Stasi-arkiven delvis förstördes, bara för att ta ett exempel.

Det är säkert sant att det aldrig har varit så lätt som nu att bevara bilder ETT TAG eller så länge någon betalar för lagringen. Att det är lätt ger tyvärr noll garanti när vi pratar verklig långtidslagring. När betalningen upphör försvinner dessa bilder säkert tämligen snabbt. Jag kan tänka mig massor av scenarier där folk dör med massor av bilder på Flickr, eller hos Canon, Sony, Google, eller Amazon. Jag har personliga fotografvänner som sitter i just den sitsen som som 80+. Tror vi verkligen att dessa bilder kommer få ligga där i en evighet om man slutar betala Flickr eller Amazon eller inte underhåller sina bilder hos Google eller Samsung.

I kulturminnesvärlden är man väl medveten om att inget långtidsbevarande kommer kunna tryggas utan en stabil långsiktig finansiering och finns inte den så kommer en stor del av det arv som inte säkrats ekonomiskt över lång tid att försvinna. De kommersiella aktörerna är inga välgörenhetsinrättningar utan ser nog rätt rationellt på detta är jag rädd.

Som sagt, vi har dessutom genom åren sett exempel där äldre bildskatter flutit upp till ytan och kunnat räddas och jag är övertygad om att det är mycket lättare om det rör sig om analoga kopior där man direkt ser bildernas värde än om de ligger i en "gammal konservburk i form av någon gammal obsolet hårddisk". I det senare fallet är risken väldigt mycket högre att den bara hamnar på tippen.


Fotografen hette Ida Ekelund och jag råkar känna en av hennes nutida släktingar rätt väl. Man undrar ju hur den bildskatten av en massa gamla glasplåtar hamnade där i det gamla bjälklaget. Gamla trähus står ju heller inte i evighet om de inte underhålls och man behöver ju inte ha någon större fantasi för att avgöra vad som skulle hänt om man kört fram en grävskopa och börjat riva huset. Bilderna kunde ju inte ses innan man börjat bryta upp golvet i en takvåning i Lund av något skäl.
 
Senast ändrad:

Oförbätterlig

Aktiv medlem
Så fort hipsters upptäcker analogfoto kommer det att bli extremt populärt. Precis som att tillreda äcklig IPA från grunden och skaffa ett snyggt skägg är det både omständligt och en brant inlärningströskel vilket tilltalar hipstern. Jag ser fram emot att se många gamla analogsystemkameror nästa gång jag besöker Södermalm.
 
ANNONS