Grejen är ju delvis att vi redan börjar köra nära vad man fysiskt kan få ut av enskilda pixlar - oavsett storlek. Kvantumeffektiviteten hos de bästa sensorerna är redan så hög att det av allt att döma rent praktiskt inte finns så himla mycket mer att plocka ut.
Vilka är då de sensorer där man nått så långt? Ja, den av systemkamerasensorerna som tydligen kommit längst där är (enligt den inte okände Bob vars siffror finns på sajten
www.sensorgen.info) D3s med sina 57 % QE. De flesta andra systemkameror ligger som jämförelse i området 30-45% QE. De enda kameror som slår D3s är - tro't eller ej - bra kompaktkameror med sina avsevärt mindre pixlar. Canons G10, G11 och G12 ligger till exempel alla tre i intervallet 55-60%.
Så kan vi inte öka effektiviteten per pixel så mycket mer, så kan vi i gengäld fortsätta öka antalet pixlar och få veta mer exakt var ljuset träffade sensorn vilket både ger oss mer upplösning och bättre möjligheter att räkna bort fel i den insamlade informationen. Det är som med all matte - mer information (mer upplösning) ger säkrare resultat.
Vad jag har förstått kommer vi (pga rent fysiska begränsningar) nog inte så mycket högre än sisådär 70 % QE, vilket innebär att jämfört med D3s finns det inte ens ett halvt steg till att plocka ut. Att fortsätta finputsa på stora pixlar hjälper liksom inte. Det som bromsar fortsatt minskning av pixelstorleken (och därmed antalet pixlar) är ju snarare tillverkningskostnaden än att små pixlar skulle vara sämre ur bildkvalitetssynpunkt. Att vi inte redan har en 24 eller 36 megapixels FX-sensor med samma effektivitet som D3s beror alltså inte på att de mindre pixlarna skulle vara sämre - bara att de än så länge är för dyra att tillverka för att få ekonomi i en sådan sensor. Det är därför vi ser så höga effektiviteter i de små kompaktkamersensorerna där man kan acceptera högre kostnad per kvadratmillimeter sensor utan att hela sensor blir så dyr.