Slutet för Sony/Minolta A-mount.

[apersson850]

Det borde heller inte vara en ursäkt att gnälla på menysystemen om man inte först gjort sitt jobb med att konfigurera kameran sin - oavsett märke.

Det vore bättre om kameratillverkaren gjorde ett menysystem som ändå är lätt att använda.

Sonys nya menyststem är förhållandevis smalt och djupt och det är djupen i menysystemen som gör dem svåra att överblicka.

Det vore bättre om kameratillverkaren gjorde ett menysystem som ändå är lätt att använda. Det går att göra en rimlig kombination av bredd och djup. Canon kan.

Så det går att helt leva utan menyerna - om man vill och har konfigurerat kameran så den funkar optimalt för det sätt man som fotograf använder den.

Du är kanske enkelspårig, men somliga av oss fotograferar vitt skilda sorters motiv, som kräver helt olika konfigurationer för att få bästa hantering.

Något som också är helt fantastiskt med de nya A-ornna är att man nu kan ha en helt egen yttre konfiguration för video, vilket man tidigare inte kunde och då var det betydligt knepigare än nu.

Det var ju roligt att det inte är bara Canon som har detta.

Sedan är det ju också så att man man i de nya A7-orna har full frihet att bygga sina egen menystruktur som ligger rakt under menyknappen med rubriken "My Menu".

Det var ju roligt att det inte är bara Canon som har detta.

Sedan till det avslutande och mest patetiska gnället och det var det som längde gällde att man inte kunde sitta och picka med pekfingret på displayen när man navigerade och valde i nenysystemet.

Det var ju tråkigt att de inte fått till det som i den senaste Canon jag har, där det går bra att navigera i menyn även med touchskärmen, som komplement till "musen", joysticken och hjulen.

Så det borde av dessa saker jag berört finnnas ett hyfsat incitament för alla utom "review-industrins" alla slapptestare att konfigurera sina kameror så de passar det egna fotograferandet. Sedan kan alla de användarna precis som jag helt glömma menysystemet utom för ett enda undantag: Format.

Som är den enda du inte behöver, för det går lika bra med Radera allt.

Beklagar om din tå blivit blå, men jag förstår att det blir ömt när du får reda på att märket som inte bara har en mer ändamålsenlig design även är bättre på andra saker.
Men det går att ha mer än ett fabrikat, så se framåt!

 

[FiCa1]

Luigi Colani var en internationellt mycket erkänd och duktig designer. Han designade bilar, hushållsapparater och mycket annat. Bl.a. minst en kamera. Han prioriterade ergonomi högt i sina skapelser. T90 blev också en ganska stor succé just pga bättre ergonomi än vad kameror med det dittills ganska konservativa kameradesignspråket hade.

När Colani fick uppdraget att designa T90 hade han varit industridesigner i 30 år så viss erfarenhet hade han nog.

Att Colanis formspråk inte tilltalar alla är en annan sak.

Tillägg: här kan man läsa en kort introduktion till designen av T90 i den välrenommerade designtidningen domus.
https://www.domusweb.it/en/design/2020/01/07/canon-t90-when-luigi-colanis-biodesign-met-photography.html

Läste artikeln; den var intressant. Men kamerorna som visas där är trots allt så FRUKTANSVÄRT fula. Jag föredrar Nikon F & F2, och Leica M ...

 

[FiCa1]

En gång i tiden fick man sätta knappar där det gick, rent tekniskt. Idag, när nästan allt manövreras elektriskt, behöver man inte göra som på forntiden.

Att sen Leica lever kvar som de gör är nog för att det finns en del (det ser vi ju i den här tråden) som inte orkar/kan inse att det går att utveckla sig. Så de hittar sina speciella kunder ändå.

Att det går att konfigurera knappar på kameror för att anpassa till hur man vill göra, det tillåter nog alla idag, skulle jag tro. Utan att ha provat alla. Jag räknade hur många olika möjligheter det finns på min senaste kamera, och jag tror jag hamnade runt 70 för någon knapp jag kollade på. Fast det var egentligen inte hela sanningen, för sen kunde man variera en del av dessa alternativ ytterligare, så till den grad att det blev tusentals möjliga kombinationer. Åtminstone på en del knappar.

Det jag inte begriper är varför konfigurerbara knappar ska vara en ursäkt för ett virrigt menysystem? Åtminstone är det flera personers åsikt. Jag har inte använt någon Sony på riktigt, bara pillat lite förstrött.

Den enklaste (digitala) kamera man kan använda idag är en Leica M. Bara tre saker att hålla reda på – bländare, exponeringstid och ISO. Och så slipper man knepiga autofokusinställningar. Bara att plåta på utan krångel. Inte en massa knappar att hålla reda på. Ett enkelt menysystem. Bara det väsentliga. Men, för den som ska plåta sport eller annan action, fåglar, etc. så är andra alternativ säkerligen bättre ...

 

[apersson850]

I så fall ärmin telefon ännu enklare. Dess oduglighet till sportfotografering är också en gemensam nämnare.

 

[apersson850]

Läste artikeln; den var intressant. Men kamerorna som visas där är trots allt så FRUKTANSVÄRT fula. Jag föredrar Nikon F & F2, och Leica M ...

Intressant att det i ett forum som ändå till någon del handlar om utseende och bildskapande är flera som tydligt annonserar att de inte förstår sig på industridesign.

 

[PMD]

Läste artikeln; den var intressant. Men kamerorna som visas där är trots allt så FRUKTANSVÄRT fula. Jag föredrar Nikon F & F2, och Leica M ...

Ja, jag anmärkte också mycket riktigt att Colanis formspråk inte tilltalar alla.

Estetiken i en kameras form är viktig. Speciellt viktig är den för oss som inte fotograferar så mycket.
Jag tycker att Barnack-kameror är vackra. Faktiskt vackrare än M-kameror.

 

[Cygni]

Ja, jag anmärkte också mycket riktigt att Colanis formspråk inte tilltalar alla.

Estetiken i en kameras form är viktig. Speciellt viktig är den för oss som inte fotograferar så mycket.
Jag tycker att Barnack-kameror är vackra. Faktiskt vackrare än M-kameror.

Den vackraste kameran är väl ändå den gamla analoga Olympus Pen F!
Även den nya digitala Pen F tycker jag är en vacker skapelse.

 

[Sten-Åke Sändh]

Tja du tycks ha haft ett eller annat problem med din D7D, för mig fungerade D5D och D7D i det närmaste perfekt.
Jag fick lämna in D7D:n för First frame black, efter det, inga problem alls med den vare sig med AS eller någon mer FFB.

Det stora "problemet" för min del var att AF var så långsam när det började skymma att jag mestadels valde att klicka över på MF samt att CCD-sensorn inte var någon höjdare när ISO skruvades upp.

D7D:n sålde jag när jag skulle köpa en A700, D5D:n har jag kvar än idag och den fungerar fortfarande som den ska och helt utan problem.
Båda kamerorna fick ett ganska hårt liv i diverse konsertdiken med många smällar så jag antar att jag hade tur och du hade otur helt enkelt.
Så för min del har jag inget ont att säga om Minolta alls, allt från min första SRT 101b till KM D7D och D5D har liksom bara fungerat.

Jag har min kvar. Ville inte utsätta någon annan stackare för den skitkameran.

 

[Sten-Åke Sändh]

Min egen erfarenhet av den amerikanska patenträtten är att den mycket väl också kan försvara en ekonomiskt svagare parts rätt på ett effektivt sätt. I vissa delar bättre än den svenska. Det framgår om man undersöker saken med utgångspunkt i erfarenheter och fakta.

Håkan Lans ska ha all heder av att han försvarade rätten till sina uppfinningar. Precis som framgår av wikipediaartikeln du länkade till så är upphovet till Lans långvariga juridiska problem i USA i första hand en olycklig felskrivning i Lans stämningsansökan. En felskrivnings som innebar ett formaliafel som tyvärr ledde till "smashläge" för motparten. Så kan ske i alla rättssystem.

Jag påstår inte att det amerikanska rättssystem är felfritt. Det är det verkligen inte, men ditt påstående om att den starkes rätt alltid gäller hävdar jag är felaktigt.

Vad du vill säga om Kina förstår jag uppriktigt inte, så det kan jag inte att kommentera.

Nu är detta en tråd om Sony/Minolta A-mount och inte om amerikansk patenträtt, så förslagsvis avslutar vi patentdiskussionen här. Din ståndpunkt är tydlig. Förhoppningsvis min också. Vi kommer sannolikt inte att kunna enas om annat än att vi inte är överens.

/F

I USA finns en del advokater tydligen som åtar sig fall utan att ta betalt om de inte vinner men gör det det så kan de kompensera sig ur utdömda skadestånd om jag fattat det rätt.

I Sverige skulle jag aldrig gå till domstol och stämma någon. Att de förlorande får betala de vinnandes rättegångskostnader täpper nog till truten på de flesta, så de som är starkare ekonomiskt vinner nog tyvärr oftare på WO än som är riktigt rätt. Likhet inför lagen finns bara på pappret i realiteten är det ofta helt annat som styr.

.... och immateriella rättigheter skiter en stor del av världens businessliv fullständigt i vare sig de är skyddade med patent eller inte och att främst Kina gör det och kommer undan med det är verkligen ett bra exempel på att den starkes rätt gäller och i detta fall hjälper det inte ens om man kommer från United Bluff.

 

[Sten-Åke Sändh]

Det vore bättre om kameratillverkaren gjorde ett menysystem som ändå är lätt att använda.

Det bästa menysystemet är ett man inte behöver använda för måste man ner i det och har bråttom så kan du glömma det fotoögonblicket.

Det går att göra en rimlig kombination av bredd och djup. Canon kan.

Det betvivlar jag starkt att de kan. Du tycker Canon kan för att du är van med Canon. Jag har aldrig haft problem med Sonys menysystem efter att jag började läsa Gary Friedmans användartillvända manualer till Sonys kameror. De finns inte till Canon (ja till någon gammal Rebel finns (skriver det bara för att Per PMD ska slippa anstränga sig att leta upp det undantaget)) och är en komparativ fin fördel för Sony-användare kan jag tycka.

Det finns väldigt många Canon-fotografer som migrerat för gott från Canon och många har gnällt på menyerna men mycket av detta gnäll har nog berott på att Sony även använt andra begrepp och en annan vokabulär som dessa användare inte känt igen sig i.

Det är fortfarande så att det stora skälet till att menyerna ser ut som de gör är att mängden funktioner idag är helt överväldigande för många och så är det garanterat även i en modern 5R också. Det går inte att komma undan. Jag har byggt många menysystem i affärsapplikationer jag utvecklat genom åren och redan när professor Kristiansson på Chalmers levde fick även en allmänhet som jag lära mig att vi människor har en begränsning i skallen och klarar helt enkelt inte av att hantera fler än 7 +-2 alternativ i menyerna. Då får vi problem. Åt andra hållet påpekade han att val med två alternativ helst skulle undvikas för att det var "ångestladdat" för en del. femtio procents chans att välja fel typ.

Med det sagt, så borde Sony gjort som Microsoft gjorde på 90-talet när de snodde Novells Netware 3.X-användare och förde över dessa till Windows NT eller när de såg till att Lotus 1-2-3 och Quattro Pro-användarna kunde fortsätta köra sina makron i Excel på samma sätt som man i Word såg till att WordPerfect-användarna kunde trivas. Sony skulle enkelt kunnat rigga en Sony-kamera a la Canon-vokabulär och "Look and feel, om man varit lite smarta, så hade än fler migrerat på än kortare tid.

Du är kanske enkelspårig, men somliga av oss fotograferar vitt skilda sorters motiv, som kräver helt olika konfigurationer för att få bästa hantering.

Jag vet inte om jag är särskilt mer enkelspårig nu än tidigare i mitt liv men som IT-utvecklare och problemlösare med inriktning på att bygga nya system som jag själv konstruerade och designade ofta med det i minnet att rationalisera och effektivisera IT-arbetsflöden, så är jag nog snarast motsatsen. För att jobba med sånt i miljardföretag som jag gjort måste man vara både kreativ, hyfsat prestigelös och flexibel. Snarare är jag rätt yrkesskadad av det efter alla år och försöker alltid konfigurera mina kameror så att de ska vara så snabba, effektiva och flexibla som möjligt. Genom den smarta intelligenta automatik som finns idag i mina kameror så är den automatiken bara en effektiv utgångspunkt som alltid kan överstyras och det gör att automationens effektivitet även kan förenas med stor flexibilitet. Det finns överhuvudtaget inga motsättningar i detta idag åtminstone inte i våra nya Sony-kameror.

Det var ju tråkigt att de inte fått till det som i den senaste Canon jag har, där det går bra att navigera i menyn även med touchskärmen, som komplement till "musen", joysticken och hjulen.

Vad ska man med joysticken på en kamera med modern AF idag normalt??

(Angående min användning av Format) Som är den enda du inte behöver, för det går lika bra med Radera allt.

Kanske, men om "Format" alltid ligger där direkt under "Menu", så tvivlar jag att det går snabbare att bläddra fram det valet i kamerans gränssnitt än att trycka på "Menu" en gång.

Beklagar om din tå blivit blå, men jag förstår att det blir ömt när du får reda på att märket som inte bara har en mer ändamålsenlig design även är bättre på andra saker.
Men det går att ha mer än ett fabrikat, så se framåt!

Det finns absolut säkert en massa saker som Canon är mycket bättre på än Sony (till och med jag känner till några stycken) och just av det skälet kan man ju bara inte fatta att alla dessa förmodligen "otacksamma" gamla Canon-användare, som ju redan levde i den bästa av alla kameravärldar, faktiskt migrerat till Sony av alla kamerasystem.

Under DSLR-tiden så hade Sony inte ens 10% av marknaden länge. Nu idag (efter att migrationen startade med A7r II) så är Sony lika stora som Canon på den spegellösa marknad som är framtiden. Hur kunde egentligen det ske??

 

[Sten-Åke Sändh]

@Persson
Genom den smarta intelligenta automatik som finns idag i mina kameror så är den automatiken bara en effektiv utgångspunkt som alltid kan överstyras och det gör att automationens effektivitet även kan förenas med stor flexibilitet. Det finns överhuvudtaget inga motsättningar i detta idag, åtminstone inte i våra nya Sony-kameror. Automatiken står på två ben som är Auto ISO mIn Shutter Speed som är en smart, flexibel och överstyrbar exponeringsautomatik. Den andra är den smarta hierarkiska autofokusen. Konfigurerar man det bar så behöver man sällan eller aldrig in i några menyer oavsett vad man ställs inför för uppgifter

Till skillnad från de flesta gamla DSLR-kameror och min egen KonicaMinolta har Sony-kamerorna varit elektroniska och konfigurerbara externt i stor utsträckning till skillnad mot D7D som i allt var elektromekanisk.

Men kameran måste konfigureras. Det jag har på externa konfigurerbara kontroller är följande:

AEL - Auto ISO min Shutter Speed (fem snabblägen på främre hjul och alt ISO assist
AF-ON - AF ON
Videoknapp i stillbild - Focus Area
C1 - AF Tracking Sensitivity
C2 - Focus Mode
C3 - Creative Look
C4 - Touch on/off
Bakre och främre hjul - bländare och slutartid kombo
Navhjul upp - displayval
Nav höger - ISO
Nav ned - manuell fokus peaking + fokus hjälp (förstoring)
Nav vänster - Drive Mode
Nav Centrumknapp - Face Eye Prio - On/Off
Joystick - Face/Eye Subjekt toggle - Human, Animal, Bird
Topphjul - Exponeringskompensation

Till det ligger 24 möjliga snabbval per stillbild och video under "Funktion" och där måste jag säga att Sony verkligen behöver skärpa sig för grundkonfigureringen gör väl knappast någon glad. Men detta gör att man ska vara bra valhänt och okunnig för att inte kunna rigga sin kamera så man fullständigt slipper vada runt i menyträsket.

Någon kanske undrar över vitbalansen men den bryr jag mig mycket sällan om för den kan jag fixa vid efterbehandlingen om jag behöver. Jag kör aldrig JPEG rakt ur kameran utan alltid RAW.

Det är också så att med detta system klarar jag ISO-tal mellan 100 och 10 000 alt 12 800 därför att jag kör Photolab som har dagens idag bästa brushantering Deep Prime XD. Mer flexibelt än så blir det inte idag och jag har även en A7 III som har Sonys idag bästa sensor när det gäller lågljusprestanda. A7 IV är hyfsad den med. A7 IV är fantastiskt bra när det gäller att sätta AF ända ner på F22 med exv. mitt nya Tamron 150-500mm och då är det ändå inte världens mest ljusstarka objektiv. Så jag kan faktiskt hantera det mesta idag med det objektivet, mitt Sony G 24-105mm min Zeiss 35 och ett Sony G 90mm makro och mina A7 III och IV. Trots att II-an har lite vassare sensor för lågljus så är IV-an bättre på att sätta fokus i mörker så IV-an är den jag använder mest och min gamla A7r.

Fåglar är egentligen inget jag sysslar med och inte sport heller men i övrigt har jag nog plåtat det mesta. I övrigt kan jag inte avgöra själv om jag är särskilt enkelspårig men du får gärna kolla mina bloggberättelser/reportage eller de portfolios jag har på FS och bilda dig en uppfattning om det själv om det nu roar dig.

Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg - Fotosidan

Sten-Åke Sändh - Portfolio (fotosidan.se)

 

[PMD]

Här finns en vetenskaplig artikel om hur man konstruerar bra menysystem för kameror. Läs den så slipper ni bråka om vems kamera som är bäst.

https://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/154193120104500616?journalCode=proe

 

[afe]

Om vi bortser från menysystem och annat i nya kameror kan vi nog konstatera att A-sytemet är sedan länge dött (trots att kamerorna var ganska lika Canons rent utseendemässigt) …

 

[Fredrikpersson]

I USA finns en del advokater tydligen som åtar sig fall utan att ta betalt om de inte vinner men gör det det så kan de kompensera sig ur utdömda skadestånd om jag fattat det rätt.

I Sverige skulle jag aldrig gå till domstol och stämma någon. Att de förlorande får betala de vinnandes rättegångskostnader täpper nog till truten på de flesta, så de som är starkare ekonomiskt vinner nog tyvärr oftare på WO än som är riktigt rätt. Likhet inför lagen finns bara på pappret i realiteten är det ofta helt annat som styr.

.... och immateriella rättigheter skiter en stor del av världens businessliv fullständigt i vare sig de är skyddade med patent eller inte och att främst Kina gör det och kommer undan med det är verkligen ett bra exempel på att den starkes rätt gäller och i detta fall hjälper det inte ens om man kommer från United Bluff.

För mig är det lite oklart vilken din poäng är men jag förmodar att det du lite generellt vill säga är dels att den ekonomiskt starke ofta vinner över den ekonomiskt svage, och dels att enpartistaten Kina är bra (?) Detta applicerar du här i tråden på internationell patenträtt och det svenska rättsystemet. Och allt detta inom ramen för en diskussion om en obsolet objektivfattning...

Politiska frågor är intressanta att diskutera men de två du tar upp dryftas nog bättre i andra forum.
Eftersom jag arbetat med immaterialrätt, inte minst patent, under hela mitt yrkesliv kan jag däremot bidra med en del faktiska erfarenheter och fakta på det området. Förhoppningvis är det även av allmänt intresse för andra läsare i tråden.


”I USA finns en del advokater tydligen som åtar sig fall utan att ta betalt om de inte vinner men gör det det så kan de kompensera sig ur utdömda skadestånd om jag fattat det rätt.”

Ja, det stämmer och det är utbrett I USA. Men knappast i målet Honeywell mot Minolta som vi diskuterat i den här tråden. Arvodet brukar vara runt 40% av eventuellt skadestånd. Det finns en stark inneboende etisk konflikt i upplägget eftersom ombudet får ett eget ekonomiskt intresse i målet.

Svensk lag förbjuder inte upplägget men svenska advokater är genom sina etiska regler inte tillåtna att ingå ”riskavtal”, som upplägget brukar kallas på svenska. Däremot finns det andra svenska rättegångsombud, som inte är advokater, som ingår riskavtal. Upplägget förekommer alltså även i Sverige.

Men det finns även aspekter av upplägget som kan vara fördelaktiga för klienten. För klienter som inte har en stark ekonomi är riskavtal ofta det enda möjliga sättet att finansiera en civilrättslig affärstvist, och det finns många seriösa amerikanska advokater som erbjuder riskavtal. Upplägget är utan tvivel etiskt problematiskt men det kan även motverka precis det du kallar ”den starkes rätt”.


”I Sverige skulle jag aldrig gå till domstol och stämma någon. Att de förlorande får betala de vinnandes rättegångskostnader täpper nog till truten på de flesta, så de som är starkare ekonomiskt vinner nog tyvärr oftare på WO än som är riktigt rätt. Likhet inför lagen finns bara på pappret i realiteten är det ofta helt annat som styr.”

Det är ett stort steg att stämma någon och det tycker jag att det ska det vara. Och ja, risken att behöva betala motpartens rättegångskostnader vid förlust är en risk som är mer påtaglig för mindre bemedlade än för dem med gott om pengar. Det finns ojämlikhetsproblem här, men i andra vågskålen ligger frågan om vem som annars ska betala för vad som är rent privata ekonomiska mellanhavanden. Vilket är ditt förslag? Jag tror att det är svårt att få stöd för att skattebetalarna ska betala för ombud i en tvist mellan exempelvis mig och min rörmokare om en badrumsrenovering. Skattebetalarna står redan kostnaderna för domstolen.
I de flesta fall är det fortfarande ”casets” juridiska styrka som väger tyngst och inte den ekonomiska risken. Till det kommer även att de flesta hem- och företagsförsäkringar innehåller ”rättsskydd” som ger ett grundläggande skydd för egna ombudskostnader och (ibland) motparts rättegångskostnader vid förlust.


”…. och immateriella rättigheter skiter en stor del av världens businessliv fullständigt i vare sig de är skyddade med patent eller inte..”

Vad bygger du det svepande påståendet på? Min erfarenhet efter att länge ha jobbat med den här typen av frågor, bland annat inom industrin, är en helt annan.
Visst förekommer det du beskriver och det kan emellanåt utgöra ett problem i enskilda affärer. Men det är inget som man ligger sömnlös över. Det är nämligen sällan affärsmässigt långsiktigt att bortse från immateriella rättigheter eftersom även de relativt ringa delar av ”businesslivet” som inte alls bryr sig om immateriella rättigheter också ska förhandla och göra affärer med den stora majoritet som respekterar immateriella rättigheter. Den, även som återförsäljare eller importör, som befattar sig med varor eller tjänster som utgör t.ex. patentintrång riskerar själva att åka på stora kostnader och processer. Den risken tar man inte.



/F

 

[Johan_G]

Jag har min kvar. Ville inte utsätta någon annan stackare för den skitkameran.

Emellanåt har du kommit med en eller annan lite vag antydan som fått mig att börja misstänka att du inte riktigt uppskattade din D7D, men jag kan ju förstås ha fel kan jag tänka.

 

[Sten-Åke Sändh]

Här finns en vetenskaplig artikel om hur man konstruerar bra menysystem för kameror. Läs den så slipper ni bråka om vems kamera som är bäst.

https://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/154193120104500616?journalCode=proe

Det är fortfarande så att vi människor verkar ha en begränsning på 7 mneyval +- 1 eller 2 beroende på vilka vi är.

Inte till mycket nytta den artikeln eftersom den är låst. Har du verkligen läst den artikel du föreslår att vi ska läsa?

Jag bråkar inte om vilken kameras menysystem som är bäst, för jag tycker verkligen menysystemen är fullständigt irrelevanta om man lägger ner tillräckligt med tid på att konfigurera sin kameras yttre gränssnitt som man vill ha det. För mig är detta en icke-fråga men uppenbarligen inte för många andra.

Min poäng i detta är framförallt att det finns en väldigt förlegad syn på kameraautomatik som härstammar från typ Kodak Klick eller möjligen förlängningen systemkamerors P-läge. I den synen ser man automatiken eller ren brist på den som hämmande och begränsande.

Det jag pratar om är ett grundläge som går att konfigurera idag så att användaren i princip helt slipper att tas på sängen med en felinställd kamera för det motiv man avser att ta bilder av.

Dagens moderna smarta AF och exponeringssystem som mäter både AF och exponering kontinuerligt 60 ggr eller fler per sekund eller fler kan dessutom båda enkelt och effektivt överstyras. Systemets automatiska fokuseringsval överstyrs bara med att enkelt sikta på något annat eller titta på något annat t.om. i en del fall) och dess val av slutartid genom att själv direkt välja något annat utan att behöva ta ögonen från sökaren genom att bara vrida på främre inställningshjulet.

Så idag finns verkligen alla möjligheter till en närmast total flexibilitet som en del i missförstånd tror att man går miste om ifall man använder den. Det tycker jag är rätt synd.

 

[Sten-Åke Sändh]

Emellanåt har du kommit med en eller annan lite vag antydan som fått mig att börja misstänka att du inte riktigt uppskattade din D7D, men jag kan ju förstås ha fel kan jag tänka.

Det där tycker jag var ett gravt understatement som riskerar att leda till missförstånd. Det jag ju försökte uppnå med min skrivning var ju just att undvika att uttrycka mig oklart för att ingen skulle missuppfatta mig i min uppfattning.

Men det kan ju bara vara så enkelt att du fått en mycket bättre uppfostran än jag. ... men skit blir ju inte något annat bara för att man skruvar på semantiken och kallar det säg "fekalier". D7D-huset var det inget fel på i sig - tvärtom - men det var skört som ett ägg fast det såg ut att kunna klara ett fall från Katarina-hissen.

 

[Sten-Åke Sändh]

För mig är det lite oklart vilken din poäng är men jag förmodar att det du lite generellt vill säga är dels att den ekonomiskt starke ofta vinner över den ekonomiskt svage, och dels att enpartistaten Kina är bra (?) Detta applicerar du här i tråden på internationell patenträtt och det svenska rättsystemet. Och allt detta inom ramen för en diskussion om en obsolet objektivfattning...

Politiska frågor är intressanta att diskutera men de två du tar upp dryftas nog bättre i andra forum.
Eftersom jag arbetat med immaterialrätt, inte minst patent, under hela mitt yrkesliv kan jag däremot bidra med en del faktiska erfarenheter och fakta på det området. Förhoppningvis är det även av allmänt intresse för andra läsare i tråden.


”I USA finns en del advokater tydligen som åtar sig fall utan att ta betalt om de inte vinner men gör det det så kan de kompensera sig ur utdömda skadestånd om jag fattat det rätt.”

Ja, det stämmer och det är utbrett I USA. Men knappast i målet Honeywell mot Minolta som vi diskuterat i den här tråden. Arvodet brukar vara runt 40% av eventuellt skadestånd. Det finns en stark inneboende etisk konflikt i upplägget eftersom ombudet får ett eget ekonomiskt intresse i målet.

Svensk lag förbjuder inte upplägget men svenska advokater är genom sina etiska regler inte tillåtna att ingå ”riskavtal”, som upplägget brukar kallas på svenska. Däremot finns det andra svenska rättegångsombud, som inte är advokater, som ingår riskavtal. Upplägget förekommer alltså även i Sverige.

Men det finns även aspekter av upplägget som kan vara fördelaktiga för klienten. För klienter som inte har en stark ekonomi är riskavtal ofta det enda möjliga sättet att finansiera en civilrättslig affärstvist, och det finns många seriösa amerikanska advokater som erbjuder riskavtal. Upplägget är utan tvivel etiskt problematiskt men det kan även motverka precis det du kallar ”den starkes rätt”.


”I Sverige skulle jag aldrig gå till domstol och stämma någon. Att de förlorande får betala de vinnandes rättegångskostnader täpper nog till truten på de flesta, så de som är starkare ekonomiskt vinner nog tyvärr oftare på WO än som är riktigt rätt. Likhet inför lagen finns bara på pappret i realiteten är det ofta helt annat som styr.”

Det är ett stort steg att stämma någon och det tycker jag att det ska det vara. Och ja, risken att behöva betala motpartens rättegångskostnader vid förlust är en risk som är mer påtaglig för mindre bemedlade än för dem med gott om pengar. Det finns ojämlikhetsproblem här, men i andra vågskålen ligger frågan om vem som annars ska betala för vad som är rent privata ekonomiska mellanhavanden. Vilket är ditt förslag? Jag tror att det är svårt att få stöd för att skattebetalarna ska betala för ombud i en tvist mellan exempelvis mig och min rörmokare om en badrumsrenovering. Skattebetalarna står redan kostnaderna för domstolen.
I de flesta fall är det fortfarande ”casets” juridiska styrka som väger tyngst och inte den ekonomiska risken. Till det kommer även att de flesta hem- och företagsförsäkringar innehåller ”rättsskydd” som ger ett grundläggande skydd för egna ombudskostnader och (ibland) motparts rättegångskostnader vid förlust.


”…. och immateriella rättigheter skiter en stor del av världens businessliv fullständigt i vare sig de är skyddade med patent eller inte..”

Vad bygger du det svepande påståendet på? Min erfarenhet efter att länge ha jobbat med den här typen av frågor, bland annat inom industrin, är en helt annan.
Visst förekommer det du beskriver och det kan emellanåt utgöra ett problem i enskilda affärer. Men det är inget som man ligger sömnlös över. Det är nämligen sällan affärsmässigt långsiktigt att bortse från immateriella rättigheter eftersom även de relativt ringa delar av ”businesslivet” som inte alls bryr sig om immateriella rättigheter också ska förhandla och göra affärer med den stora majoritet som respekterar immateriella rättigheter. Den, även som återförsäljare eller importör, som befattar sig med varor eller tjänster som utgör t.ex. patentintrång riskerar själva att åka på stora kostnader och processer. Den risken tar man inte.



/F

Hur du fick min skrivning till att jag tycker Kina skulle vara något föredöme det förstår jag inte. Det enda jag poängterat i det fallet är att världens näst största ekonomi skiter fullständigt i immateriella rättigheter vare sig det gäller staten Kina eller businessfolket i södra Kinas industriområden. DN hade innan pandemin flera reportage och artiklar kring detta faktum.

Detta är ett gravt exempel på att en ekonomi med 1,4 miljarder invånare i praktiken länge stått helt vid sidan av de regler som gäller för alla andra. USA och resten av väst har hittills inte haft en chans att stävja detta. Detsamma gäller Indiens väl 1,4 miljarder invånare och landets textilindustri som väl aldrig heller brytt sig om skyddade varumärken.

Kina har i årtionden haft dubbelsiffriga tillväxttal och det är väl i sig inte så konstigt när man sluppit att betala licenser, avgifter och royalties till de som äger rättigheterna samt att de för sina handelspartners i västs räkning också hållit all opposition och facklig organisering på mattan under vapenhot. Något som är omöjligt i väst men möjligt i öst och i väst är vi glada åt de låga priserna på varorna från Kina och skiter för det mesta i hur de uppnås (om det inte är uigurerna som utnyttjas). Det har sammantaget är en viktig förklaring till Kinas exempellösa snabba utveckling efter kriget.

Förtagen i väst har i många fall varit så heta på att kunna utnyttja billig arbetskraft i Kina och att få tillgång till Kinas jättemarknad att de gått med på både teknologiöverföring och att se mellan fingrarna på när kineserna skiter i den immateriella rätten. Så här har verkligen inte väst kunnat hävda sina intressen eftersom de INTE varit den starkare parten i den relationen. Så fallet Kina är ett verkligt bra exempel på den starkes rätt där denna jätteekonomi lever i en helt annan ekonomisk värld än vi gör i väst och det är säkert så att det är mer lönsamt att även företagen i väst skiter i den immateriella rätten i relationen med Kina då de förmodligen tjänar mer på att göra detta än att framhärda i dessa krav.

 

[Sten-Åke Sändh]

Om vi bortser från menysystem och annat i nya kameror kan vi nog konstatera att A-sytemet är sedan länge dött (trots att kamerorna var ganska lika Canons rent utseendemässigt) …

Det finns en kontinuitet och parallellitet i utvecklingen av menyerna i A och E. Två fattningar, men samma bolag. Två fattningar men en hel del gemensamma funktioner, så det är inget konstigt i det. A och E har levt sida vid sida i 10 år.

 

[Sten-Åke Sändh]

@ Andersson och PMD

Vi kanske kan lägga tyckandet åt sidan en stund och kolla på en del empiri.

Jag har kollat lite extra på vad Sony gör nu i de senaste kamerornas menysystem (A7 IV i mitt exempel och så ser det ut i A7s III, A1 också som är från samma generation och säkert i A7r V också)) och jag måste säga att jag kan inte se annat än att Sony följer Chalmers-professorn Kristianssons rekommendationer från 80-talet närmast till punkt och pricka. Den första nivån har exakt 7 val (kom ihåg Kristianssons 7 +-2 val som rekommendation.

Länk: Lars Kristiansson – Wikipedia

Jag ställer dessutom i princip helt upp på den struktur de valt att göra i de två översta av de 4 nivåerna i systemet. Jag tycker den uppdelningen är logisk och naturlig. Om man delar alla möjliga val på andra nivån (10, 7, 5, 7, 6 och 12) med sex så får man 47/6 = 7,83. Det är helt i linje med Kristianssons modell.

Första nivån (My Menu och sex andra menyer = 7 precis)
Här finns My Menu och sex andra val: Shooting, Exposure/Color, Fokus, Playback, Network, Setup (exv. Konfig. av externa knappar m.m.)

1. My Menu (självvalt)

2. Shooting (10 undermenyer):
Image Quality, Media, File, Shooting Mode, USB Streaming, Drive Mode, Shutter/Silent, Image Stabilisation, Zoom (Clear Image Zoom m.m.), Shooting Display

3. Exposure/Color (7 undermenyer)
Exposure, Exposure Comp, Metering, Flash, White Balance, Color Tone, Zebra Display

4. Focus (5 undermenyer)
AF/MF, Focus Area, Face/Eye/AF, Focus Assistent, Peaking Display

5. Playback (7 undermenyer)
Playback Target, Magnification, Selection/Meno, Delete, Edit, Viewing, Playback Option

6. Network (6 undermenyer)
Smartphone Connect, Transfer/Remote, Wi-Fi, Bluetooth, Wired LAN, Nertwork Option

7. Setup (12 undermenyer)
Area/Date, Reset/Save Settings, Operation Customize, Dial Customize, Touch Operation, Finder/Monitor, Display Option, Sound Option, USB, External Output, Setup Option

I stort håller Sony stilen genom hela systemet med ett stort undantag och det är Setup/Operations Customize. Här konfigurerar man Custom Keys för stillbild och Video, samt Playback och FN-menyn och här blir dels valen betydligt fler. Men även här där det kan var 20 olika möjliga knappar m.m. att konfigurera så visas dessa fem och fem i taget.

Det är dock när man ska mappa funktioner till dessa knappar som hela den nedan beskrivna menystrukturen med alla sina hundratals funktioner i fyra nivåer exponeras och där man måste ner ända till nivå 4 i botten för att välja funktion som det blir en hel del bläddrande men strukturen är faktiskt både logisk och välgjord.

Det är ändå ett framsteg för en bit bakåt i tiden låg kanske 100 funktioner i en enda lång lista. Det hindrar dock inte att en sådan ordning föredras av de som är bekanta med sin kamera eftersom det gör att en konfiguration säkert går snabbare. Så här kan finnas en motsättning beroende på om man är novis eller en van användare. Även en bra struktur är tyvärr inte bäst på allt!

Så min slutsats är att Sony faktiskt följt de rekommendationer som gällt i många årtionden genom i stort sett hela systemet. Jag vet faktiskt inte hur man skulle kunna göra detta så särskilt mycket bättre. Jag tycker faktiskt att det är rätt bra med tanke på hur galet många funktioner det är.

Så då till 10 000 kronors frågan: Vad är bättre? Vad är det för fel på det här egentligen som den muntliga traderingen upprepar om och om igen utan att någonsin specificera? Specificera gärna för allmänt menygnäll gör ingen särskilt mycket klokare och låt oss inte göra detta till någon vs fråga utan gör gärna en motsvarande presentation av Canons lösningar så vi kan se om de faktiskt gjort så mycket annorlunda!

Kameratillverkarna lever ju heller inte i någon bubbla utan de tittar ju på varann, så jag skulle bli förvånad om det skulle finnas så särskilt stora skillnader i annat än begreppen som används för att beskriva funktionerna (funktionernas menyetiketter). Personligen tror jag här den stora skillnaden finns. Varje tillverkare har sina egna begrepp och kommer man från en (vilken som helst) och går till en annan (vilken som helst) så kommer man behöva lära nytt och lära om - allt är inte lika och det är det många som har svårt för.