Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Sten-Åke Sändh

"Crab Art" from Krabi (eller om det var Krabbi) Thailand 2008

Jag blev helt enkelt lite fascinerad av dessa små konstnärers verk, där på en av Krabis mindre besökta stränder. De jobbade mycket hårt mellan ebb och flod dessa små minikrabbor med att rensa sina bohålor de byggde under ebb i svallzonen på stranden. Det fanns inga standardiserade mönster i deras mini-installationer, utan alla krabborna skapade unika konstverk helt omedvetet, när de outtröttligt dumpade sina små sandbollar utanför bohålorna. Om ni tittar noga så kan ni säkert se konstnärerna i en handfull av bilderna.

Portfolio (11 bilder)

Postat 2019-01-16 05:04 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Skogsö Vaxholm efter stormen Alfrida 2019

Alfrida som vi upplevde den i Vaxholm Stad - ett pärlband av strömavbrott

Vaxholm var en av de kommuner som drabbades av stormen eller om ni så vill orkanen Alfrida. På kvällen sent mot onsdagen den 2:a så bara dånade det utanför på Hamngatan i Vaxholm där vi bor permanent. Senare kom ett pärlband av elavbrott som var så många ett tag att vi hade svårt att räkna dem. EON som levererar ström till oss lämnade oss helt utan information via SMS under hela onsdagen och info på webben var väldigt intetsägande. Det blev lite bättre under torsdagen då strömmen fortsatte att komma och gå men med så korta intervaller som runt 10 minuter tidvis. Det var svårt att exv. laga mat och att se på TV via vår router var omöjligt efter som den knappt hann komma i synk med telefoner och TV innan strömmen gick på nytt. Varje gång slets man mellan hopp och förtvivlan. Vi satt till slut där i stearinljusskenet och bara väntade i mörkret medan EON letade fel och kopplade om i nätet och det blev kallare i takt med att elementen svalnade. Till slut försvann allt varmvatten också och vi började tappa upp vatten då vi var rädda för att vattentrycket skulle försvinna helt och vi stå där helt utan vatten också.

På torsdagskvällen den 3:e hittade man huvudfelet

Vid 17:30 tiden på torsdagskvällen fick vi SMS där man talade om att de hittat huvudfelet och det var väl ungefär då som strömmen försvann helt. En mycket stor tall hade fallit på den stora matarledningen som försörjer ca 7000 abonnenter i Vaxholm Stad och den övriga handfull öar som ingår i staden samt Resarö. Vid kortslutningen som uppstod fattade trädet dessutom eld. Under tiden man försökt reparera, så hade man kört elen över en reservledning istället men denna var inte tillräckligt dimensionerad för att klara den fulla lasten av alla abonnenter som gick på automatiskt när systemet startades om efter avbrotten. Därav den intermittenta tillgången på el innan huvudledningen blev lagad och strömmen kom tillbaka permanent någon gång vid 21:30-tiden på torsdagen. På Rindö verkade man haft det värre än i Vaxholms Stad för där hade man ingen ström alls långa perioder. Även på lilla Skogsö, som är en mellanstor ö (ca 600-700m i diameter) några distansminuter från Vaxholm, där vi har vårt sommarhus, blev ett par hundra träd nedblåsta. Vinden kom nästan rakt från norr och det finns inget där som skyddar de mest utsatta delarna som ligger högt upp på bergsryggarna på Skogsö Norra, som fick ta den hårdaste stöten. Den rätt stora öppna ytan på Solöfjärden lämnar fältet helt fritt för vindarna från norr mellan Värmdö och Skogsö.

På fredagen fick vi info av Skogsö-grannar som varit på ön och på lördagen åkte jag ut på Skogsö

Jag pratade med folk som varit ute på ön under fredagen och fick de första rapporterna den vägen. Så jag visste att våra hus klarat sig men några andra hade råkat värre ut. Jag och många andra oroliga åkte ut på lördagen och under den dagen gick jag runt några timmar och dokumenterade hur det såg ut. Det jag raskt kunde konstatera var att tre träd i dåligt skick nedanför min tomt rasat och tagit en teleledning med sig. Det var nog tredje gången den ledningen rykt på 10 år av exakt samma skäl. Förklaringen till detta, är ju att precis som med de elledningarna som inte grävts ner efter det stora åsknedslag vi hade på 60-talet (då transformatorn på ön brann upp tillsammans med ett antal elstolpar som också fattade eld) , så är det numera ingen som håller rågångarna rena från uppväxande träd innan de faller av ren ålder eller stormarna. Förresten så finns det inga rågångar längre överhuvudtaget. Hade elbolagen skött detta underhåll lite bättre så hade aldrig denna stora tall direkt vid denna huvudledning kunnat falla över ledningarna och kortsluta dessa. Istället blev nu 7000 utan ström ett par dagar.

Jag har varit i många länder med usel infrastruktur men jag måste säga att jag aldrig varit utan ström längre än vi varit denna gången. Aldrig har jag heller varit med om så många strömavbrott på så kort tid som dessa dagar. Inte i ens i det utfattiga och sönderbombade Laos 1976 direkt efter Viet Nam-kriget, i Afghanistan på 70-talet eller för den delen något av de  andra länder jag varit i när jag besökt olika delar av Afrika på 70- och 80-talen. Men eftersom EON inte definierar dessa korta avbrott som avbrott trots att de pågick hela tiden så var det mycket lite som rapporterades som avbrott på EON:s webb. EON såg alltså inte dessa avbrott som avbrott.

Generellt har Skogsö klarat sig ganska bra - det är långt värre i Norrtälje

Vi i Vaxholm är ändå de lyckligt lottade, för situationen i Norrtäljes skärgård som ju till stor del vätter mot öppna havet,  är ju uppenbarligen mycket värre. Än del har ingen ström ännu onsdag den 9:e och nu kommer stora mängder snö och slask ovanpå allt.

Det är nästan bara gran som fallit  men de störst skadorna på husen orsakades av tallarna

Nåväl, de fotografier jag tagit på lördagen visar rätt väl att det nästan bara är gran som fallit. Det sker på ett par olika sätt. Ofta tippar de bara (s.k. rotvältor), då jordlagret på öarna är väldigt tunt och deras rötter väldigt ytliga. Ett annat skäl har också varit att rötterna varit så växta på en del träd att de haft som svagast rotsystem just i den riktning vinden kom från. Möjligen har sommarens svåra torka även påverkat trädens motståndskraft. Det andra vanliga sättet är att de går helt av - ibland vid roten men ibland går granarna bara rakt av och det behöver som sagt inte vara vid roten. Till sist är det även vanligt att granar bara viker sig uppe på stammarna någonstans eftersom det är ganska vanligt med granar som har angripna och försvagade kärnor. Men det finns en uppsida också. När gran faller, så ställer de faktiskt ofta inte till så stor skada som man kanske kunde föreställa sig. Grenarna är segare än på tallarna och går mer sällan av, och de många intakta grenarna bidrar till att de ofta faller mjukare och gör mindre skada än exv. tallarna. När jag var barn på Skogsö så fanns det inte alls så mycket grov gran som nu. Granen är en sen invandrare och har vunnit mark främst under de senaste femtio åren. Ön var också öppnare och ljusare då än nu.

Tallarna som har djupare rötter tappar ofta bara delar av grenverket i stormarna precis som ekarna. Men tallarna har några andra verkligt obehaglig egenskaper. De kan orsaka stor skada när de faller. Dels för att de ofta är mycket mer massiva och tunga efter hela sin längd än granarna men även för att när grenverket träffar exv. ett hus så bryts en del av grenarna av och de stumpar som sitter kvar på stammarna trycks med våldsam kraft rakt genom taken lika effektivt som vore de spjut. De tak finns inte som klarar en sådan träff.

Min farfar var flottare och skogshuggare och han lärde min pappa, som även han högg i skogen i sin ungdom att ha respekt för stora tallar och undvika att ha dem nära husen. Så han tog ner allt grovt virke på hela tomten på Skogsö men det var också för att dessa stora furor behövdes till de handbilade bjälkar som vi har i två av husen. Men på 60-talet innan de grävt ner elen vid vår ena tomtgräns som går mot en allmänning höll det på att gå åt skogen ändå för min pappa. Vid den svåra storm som då drabbade ön hade en stor tall ramlat mot den kraftledning, som då gick efter denna tomtgräns. Det var bara tur att den inte ramlade rakt över det temporära lilla hus av masonit och läkt vi hade då när vi byggde vårt stora hus.

Trädet stod helt enkelt för nära ledningen för att kunna bygga upp tillräckligt momentum för att slita av vajern ledningarna hängde i. (Pappa hade inte vågat fälla dessa träd vid gränsen eftersom de stod på allmänningen och inte var våra) På morgonen när han vaknade och öppnade dörren upptäckte han att han sovit i godan ro under detta Demoklassvärd till tall. Det förtjänar även att nämnas att även de jättestora och gravt murkna asparna vi har efter vägen nedanför vår tomt utgör ett konstant hot mot både luftburen el och tele i det området. Nästan varje år är det något av dessa träd som rasar.

Vare sig vår egen eller samhällets beredskap var tillräckligt god

Som avslutning skulle jag vilja göra en lite sammanfattning av både samhällets-, de stora samhällsbärande tjänsteleverantörernas- och vår egen bristande beredskap infor katastrofer. Den info som gått att få under onsdagen för oss var beroende av tillgång till Internet - och många hade inte det av flera skäl. Så den här slappa myndighets- och näringslivs- hållningen vi vant oss vid de senaste kanske 15 åren, där de flesta frågor och undringar enkelt kunnat viftas bort med "det finns på webben vettöh", visade sig som länge befarat inte alls hålla måttet när den verkligen prövades.  Jag träffade folk på Konsum som kört slut på sina telefoners batterier redan på onsdagen och ingenstans kunde de ladda. En del telemaster fungerade tydligen heller inte p.g.a. strömavbrotten och möjligen hade man heller inte sett till att säkra upp med exv. dieselaggregat eller så. EON:s plan B visade sig heller inte vara värd mycket i praktiken när den prövades under fältmässiga förhållanden och full belastning. Reservledningen höll uppenbart inte måttet för den pallade inte alls belastningen här i Vaxholm när huvudledningens belastning styrdes om till backup-ledningen. Det var dödstyst i telefonerna under hela onsdagen och ett första SMS-meddelandet från EON fick vi först på torsdagen kl. 15:00. Efter det blev det bättre och mer frekvent från EON. Meddelanden från Myndigheter och kommun i form av broadcasts till exv. telefonerna har vi överhuvudtaget inte sett till.

Bostadsrättsföreningen var också knäpptyst, så vi visste inget om hur det skulle gå med värmen (vi har EON:s fjärrvärme) om det blev mer långvarigt och vi visste heller inte hur länge vattnet skulle räcka eller om det var beroende av elektriska pumpar för att fungera.

Men vi lastar också oss själva lika mycket gör bristande beredskap. Hemma i Vaxholm hade vi inte ens en ordentlig vattendunk i källaren eller ett spritkök och lite nödvändiga baslivsmedel för några dagar - för det tyckte vi väl att det normalt bara var alarmistiska "preppers" som brydde sig om. Vi ska nog ta oss samman nu och ändra på detta och även se till att ha lite kontanter undanstoppade, så att man åtminstone klarar en vecka. Hur ska man annars få tag i sånt? Bankomaterna kräver ju el även dessa och snart avskaffar man väl alla kontanter i effektivitetens och modernitetens namn "i världens modernaste och mest sårbara land", utan att ens för en kort stund av eftertanke överväga konsekvenserna i kris för människorna.

Jag tror kanske att vi har tänkt att vi alltid kan ta oss till Skogsö om allt går i backen för där kan vi alltid få vatten även utan el och vi har vedspis och öppen spis och ved i överflöd - men så kan man ju faktiskt inte fortsätta tänka. Har i Vaxholm har det hittills nästan utan undantag varit så att isen till slut lägger sig och då slutar Waxholmsbåtarna att trafikera bl.a. Skogsö. Så när isen ligger eller varken bär eller brister så är det en dålig krisstrategi. Vi kommer definitivt skaffa en batteridriven- eller ännu hellre vevgeneratordriven radio också efter detta och jag kommer att se till att ha ett laddat externt batteripack tillgängligt till telefonerna om det behövs. Det är väl hög tid att lagra lite vatten och preppa en låda med det nödvändigaste så man klarar en vecka åtminstone och dessutom se till att vi har kontanter i varierande valörer.

Övriga lärdomar

Jag tror även en del på Skogsö (som kanske inte varit med om tidigare stormar på ön) nu fått se vad en storm faktiskt kan ställa till med om man  träd för nära husen och har lite otur. Jag vet att en del som tidigare varit emot att ta ner sina fina tallar runt husen nu kanske börjat tänka om när de sett vilken skada en stor tall faktiskt kan åstadkomma när den faller. Inga tomter där man tagit bort träden runt husen har drabbats av nedfallande träd. Visst kan drabbas ändå av de starka vindarna om man har otur men det tillhör verkligen undantagen. Undantaget denna gång var ett hus som fick plåttaket avslitet av de hårda orkanbyarna - men det är vad jag vet det enda undantaget denna gång.

Nedan finns en bildlänk till en portfolio med bilderna jag tagit:

Portfolio (27 bilder)

Postat 2019-01-08 04:17 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga". Jag använder denna blogg för att ge en mer lättläst och välformaterad text än den man kan få i portfolion. Formateringen av texten inte är lika bra där. Istället länkar jag till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.


Portfoliobilder från 1978 (53 bilder)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Vi hade åkt båt till Finland och åkt tåg genom dåvarande Sovjetunionen till ett rätt ogästvänligt Moskva. Vi flög därifrån till Baku i Azerbaijan och där tog vi en båt över Kaspiska havet till Bandar Pahlevi i Iran. Vi kom med en buss full med pilgrimer som var på väg från Tehran till den stora moskén i Machad i Iran. Det förebådade den iranska revolutionen året efter. Hela vägen spelades Ayatolla Khomeinis tal och böner medan en gammal man som hade tuberkulos hostade upp sina lungor i en hink alldeles bakom oss längst bak i bussen. Till slut kom vi fram till Afghanistan och hamnade olyckligtvis mitt i Saur-revolutionen då 1978, som ju blev startskottet för de senaste 40 årens utveckling av konflikter i stora delar av Mellan-Östern. Ni kan läsa en bakgrund om detta i en blogg längre ner som just handlar om detta längre ner i bloggarna och se de ögonvittnes bilder jag tog vid tillfället. Vi satt ju på Khyber Restaurant när en gammal ryskbyggd T34 stridsvagn 10 meter från oss och med bakdelen  vänd mot oss i retaurangen öppnade eld. Vi klarade oss främst för att fönstren hade breda aluminium jalusier som tog emot allt glassplitter. Hade de inte funnits hade vi nog blivit blinda av det glasmoln träffade jalusierna.

Vi fick med lite tur lift ut ur Afghanistan med en buss full med danska hippies från Kristiania som många verkade ha anammat den gamla hippiepredikanten Timothy Leary´s Tune In - Turn On - Drop Out. De levde ut vad de kunde av det på väg till Katmandu när allt exploderade i kuppen och Saur-revolutionen i slutat av april 1978 och vi tillfälligt blev fast i Kabul tills den nya regimen säkrat vägarna.

Vi åkte sedan via Pakistan (Peshawar och vidare till Lahore och gränsen till Indien). Vi kom till Amritsar, sikhernas heliga stad i delstaten Punjab. Då hade vi fått nog av revolutioner och posttraumatisk stress för ett tag (ja det sköts hej vilt i Peshawar också men då handlade det bara om bröllop men det visste ju inte vi så det gjorde ju att vi blev omskakade igen). Efter det beslutade vi oss för att snarast lämna det heta låglandet och ta oss upp i bergen till Kashmir för att ta det lite lugnare och vila efter allt resande. Men första nätterna i Srinagar sköt man med artilleri på håll så det var svårt att sova. Vi frågade lite oroligt en militär vi stötte på om skjutandet. Han skrattade bara och sade: " This is the Happy valley (som man i Kashmir kallar Kashmir-dalen) not the death valley".

Kashmir var ett av våra verkliga mål med denna resa. Vi ville ha det lugnt och skönt på det som ju var som lite av en för tidig bröllopsresa. Det var den första långresa jag gjorde med min flickvän Ingrid. Hon hade varit på Sri Lanka tidigare och var inte helt ovan vid en miljö som Kashmir och Indien men vi fick en del utmaningar även i Kashmir. Samhället som utvecklats på Dal Lake vid Srinagar i form av husbåtar och på sjöns olika öar  är i bokstavlig mening ett hydrauliskt samhälle där en stor del av livet försiggår på vattnet och kringliggande öar. Livet på husbåt visade sig vara långtifrån så romantiskt som man kunde trott. Visst är båtarna fantastiska med sina inredningar a la tusen och en natt men redan första kvällen satt vi och drack te på båtens veranda när min blivande fru undrade om det var jag som luktade illa. Jag blev först rätt förnärmad innan vi kom på att det var sjön som luktade ren skit.

När vi sedan dagen därpå började nyttja faciliteterna insåg vi ju snart att vi måste flytta till ett riktigt hotell. Duschvattnet kom från en tank på båtens tak i form av ett gammalt oljefat. Det var i princip samma vatten som man tidigare spolat ur toaletten med. Det pumpades upp och där fick det stå och gotta till sig tills man tog sin dusch. Jag blev ju inte särskilt förvånad att vi blev dåliga i magen efter någon dag.

Kashmir har ju annars varit omstritt ända sedan britterna lämnade Indien 1947 och den blodiga kampen om arvet efter britterna har aldrig tagit slut. Det finns ingen fred än idag utan mer av ett väpnat vapenstillestånd. Flera krig har utkämpats med Pakistan om Kashmir och som om det inte vore nog så gick Kina in i norra Kashmir för att säkra bergspassen mellan Kina och Indien 1959, åren efter att Kina annekterat Tibet och mängder av flyktingar lämnat Tibet över dessa pass. Ett antal av dessa pass ligger på över 5000 meters höjd och är väldigt svårtillgängliga. Pakistan är Kinas vän i konflikterna med Indien och de har hjälpt Pakistan att bygga vägar i de höglänta delarna av Pakistanska Kashmir. Det mesta av gränsområdena är hårt bevakade och stängda för besökare. 

På 80- och 90-talet ökade dessutom konflikterna med radikaliserade islamister från Pakistan och Afghanistan. Vi ska inte glömma att pashtoner från Afghanistan alltid har vandrat mellan Afghanistan och sommarbetena i Himalayas höga dalar så dessa länder är kommunicerande kärl historiskt. Dessa islamister var en spin off från konflikterna i Afghanistan med ryssarna efter revolutionen och de sökte skydd i grannländerna när trycket ökade i Afghanistan. Sovjet gick ju in i Afghanistan vid årsskiftet 1978-79. Indien har nu nära en halv miljon man i Kashmir för att stabilisera området, som är ett av de mest militariserade i hela världen. Kashmirierna själva som till stor del är muslimer  har en naturlig koppling till Pakistan och 1947 hade de säkert hoppats många på en förening med Pakistan men det tog en ända med förskräckelse när den hinduiska statsledningen vände sig till Indien för hjälp. Istället blev de ockuperade av indierna och det är lite ironiskt att Kashmir utmärker sig som ett av de få ställen i världen där ett mer mörkhyat folk ockuperat ett land med mer ljushyade. Indien ses ju dessutom fortfarande som världens största demokrati och i dessa dagar kan det också ses som en förmildrande omständighet att de aktivt bekämpar islamistiska jihadister. Idag vill många kashmirier snarast ha sin frihet tillbaka än att vara en del av Pakistan men många ser även fördelarna med att vara en del av Indien ekonomiskt då den indiska ekonomin har en snabbare tillväxt än den pakistanska.

Trots situationen idag i Kashmir med en väpnad vapenvila och en ockupation där tre olika regionala och globala stormakter delat på landet, där det kanske dött upp emot 100 000 i striderna över åren och där gränserna i stort sett är stängda över allt och där ett hårt förtryck av oppositionen i indiska Kashmir pågått länge, så har jag sällan hört någon internationell opinion för ett fritt Kashmir på samma sätt som det ju finns en levande opinion för ett fritt Tibet. Ibland undrar jag om det beror på att man inte haft någon Dalai Lama som talat för Kashmir men man har faktiskt nyligen fått en röst i den prisade indiska författaren Arundhati Roy som skrev De små tingens gud. I år kom så efter en lång tystnad hennes nya bok Den yttersta lyckans ministerium och den andra delen av den handlar helt om den indiska säkerhetstjänstens och armens jakt på islamistiska terrorister i synnerhet och kashmirisk opposition i allmänhet. Hon besökte nyligen Skavlans talk show men han missade helt möjligheten att prata med henne om detta, vilket kan tyckas lite förvånande. Det hade han kanske gjort om han tagit sin research på större allvar.

En majoritet av kashmirierna vill förmodligen inte höra till någon stormakt utan vill helst att Kashmir ska bli fritt. Ett fritt Kashmir med ett Ladakh utan indisk militär ockupation kunde ju dessutom vara en verkligt bra affär för Indien om det vore möjligt. Det måste ju kosta enorma pengar att hålla nära en halv miljon soldater i ständig beredskap. Vi kan ju bara erinra oss resten av världssamfundet inte orkat med att hålla ens en femtedel av den truppkontingenten i Afghanistan. Alla skulle kunna tjäna på att släppa Kashmir som knappast kan vara värt de uppoffringarna ekonomiskt som gjorts om det inte vore för dess stora strategiska betydelse och den globala jakten på islamister efter 9-11 som ju Kashmir blivit en del av. Indierna skulle nog dessutom vara än mer välkomna som turister i ett fritt Kashmir än de är idag - och ni vet Lewinsson Wood, han som gått genom hela Himalaya, han och andra skulle slippa få problem nästa gång han vill passera gränsen mellan Pakistan och Indien. Men risken är ju faktiskt också att ett militärt svagt Kashmir istället infiltreras av talibaner, Al-Qiada och/eller IS-kämpar som behöver en plats att omgruppera. Det har ju faktiskt redan skett på ett antal andra platser i världen såsom i Pakistan och Sudan (där exv. bin-Laden och Zawahiri bodde ett tag innan de åkte till Afghanistan). Inte heller Egypten har ju klarat sig undan IS-krigare som hittat en fristad i Sinai.

Indien byggde på 60-talet vägen upp till det gamla kungriket Ladakhs huvudstad Leh, som har en idag unik buddhistisk lamaistisk kultur främst för att möta det kinesiska trycket i området. En positiv bieffekt för oss blev dock att även vi som turister kunde nå området på ett par dagar istället som för tidigare då det krävdes fyra till sex veckor i jakkaravaner. Men det vi nog inte riktigt var beredda på var den släng av höjdsjuka vi drabbades av. Ladakh är ju världens högst belägna permanent bebodda område och folk bor  på höjder mellan 3500 och upp mot 5000 meter. Nedan finns även en länk med bloggbakgrund portfolio-länk till min bildportfolio om Ladakh. Den är den naturliga fortsättningen på den här bloggen och den här portfolion. 

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Postat 2018-11-03 02:01 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh  - ett av världens centrum för buddistisk lamaism". Jag använder denna blogg för att ge en mer lättläst och välformaterad text än den man kan få i portfolion. Formateringen av texten inte är lika bra där. Istället länkar jag till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.

Portfoliobilder från 1978 (42 bilder)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Högt upp i den västliga utlöparen till Himalayas ligger Karakoram-massivet med sina 10 toppar över 7000 meter. Nedanför dessa ligger det gamla kungariket Ladakh, i vad som idag är en del av delstaten Jammu och Kashmir i Indien. Ladakh kallas ofta för månlandet eller The Moon Land av indierna och det är en passande beskrivning, för det är i princip en kall karg ogästvänlig stenöken vi till stora delar talar om. En annan benämning är "Lilla Tibet". Det syftar mer på den lamaistiska buddhistiska kulturen som Ladakh har gemensam med tibetanerna.

Det bebodda kärnlandet ligger i floden Indus dalgång högt där uppe i bergen där Indus har sina källor i Karakorams glaciärer. Efter floden ligger ett pärlband av buddistiska kloster från väster till öster:  Mulbek, Lamayuru, Temis gam, Rizong, Alchi, Likir, Fiang, Leh, Sabu, She, Thikse, Chemre, Shakti, Hemis, Stakna och Mathe. Det här området är det högst liggande permanent bebodda området i världen och ligger på en höjd av 3500 - 5000 meter. Så även vi fick en släng av höjdsjukan och var utslagna något dygn efter våra ansträngande besök till klostren Chemre, Shakti, Hemis och Thikse. Det underlättar att vara vid hyfsad kondition och ung ålder om man planerar att göra ett besök.

Ladakh ligger väldigt strategiskt och genom de höga bergspassen, varav ett antal är över 5000 meter höga, har det gått karavanvägar som förbundit Kina med Indien, Pakistan, Ryssland, Afghanistan och Persien genom århundradena. Ladakh var alltså väldigt tidigt en viktig handelsknut och omlastningsplats på den gamla Sidenvägen. Det s.k. Karakoram-passet är högst och det ligger idag i Kina.  I äldre tider när trafiken var igång mellan Ladakh och Kina så måste karavanerna från Kina passera hela tre pass på över 5000 meter innan man kom fram. Några år efter att Kina annekterade Tibet och många tibetaner flytt över bergspassen till Indien, så gick Kina in i norra Kashmir och säkrade de strategiskt viktiga bergspassen.

På grund av krigen mellan först Indien och Pakistan och sedan Indien och Kina så var Ladakh stängt för resande (1947-74). Men den svåra terrängen gjorde också resandet länge omöjligt i området annat än med välutrustade Jak-karavaner och då bara under de varmaste sex månaderna på året. Det berättas att resan på den tiden tog mellan fyra och sex veckor i sexton etapper och att tibetanerna ibland tog med sig kriminella och fångar som de ville bli av med till Ladakh. De kunde ju svårligen ta sig därifrån utan att slå följe med en karavan, så på så sätt behövdes inga fängelser. På egen hand var det ju svårt att klara en sådan resa. För övrigt var kriminaliteten rent generellt väldigt låg.

Det var just efter konflikterna med Kina på 50-talets slut och början på 60-talet som indierna började bygga den strategiskt viktiga vägen mellan Srinagar (sommarhuvudstaden i indiska Kashmir) och huvudstaden Leh i Ladakh. När vi åkte den då relativt nya vägen upp till Leh från Srinagar tog den 43 mil långa resan två hela dagar. Vägen som långa stycken skurits ut ur bergsidorna var vid denna tid helt rå och oasfalterad. Det var först oklart om vägen var farbar då i maj eftersom den behövde repareras och röjas från snö efter vintern. Vägen drabbas på sina ställen av laviner och snödrev som omöjliggör resandet. Det var en hisnande och mycket otäck väg att åka på när vi väl kom iväg, med trånga mötesplatser vid skarpa hårnålskurvor där vägräcken saknades och det bara var någon halvmeter mellan bussen och flodravinerna som ofta var kilometerdjupa. Här och där låg färska spår av nedrasade stenar på vägbanan och vraken efter bussar, tank- och lastbilar samt vägmaskiner nere i ravinerna vittnade om tidigare olyckor. På toppen av detta fick vi punktering på bussens högra bakhjul i slutet på resans första dag. Vi hade tur att det inte var höger framhjul för då vet jag inte hur det gått (se bilderna)!  Jag var dock glad åt varje stopp då jag fick lite extra tid att hämta mig från min eländiga åksjuka :-).

Vi som ändå kunnat resa till detta fantastiska Ladakh står i stor tacksamhetsskuld till alla de vägarbetare som genom fruktansvärda umbäranden och sina offrade liv gjort vägen möjlig. Det berättas att det dött i genomsnitt en vägarbetare per kilometer av vägen. Den är som sagt 43 mil lång. Den berömde svenske upptäcktsresanden Sven Hedin besökte Ladakh två gånger (under expeditionerna 1899-1902 och 1906-1908) och då var det Jak-expressen som gällde, vilket inte direkt gör den bedriften mindre. Idag har indiska militären byggt en flygplats i Leh.

Ladakh är en mycket säregen värld. Ungefär halva områdets befolkning är muslimsk (ungefär fram till den viktigaste muslimska tätorten Kargil) och den andra halvan är buddhistisk. I Kargil finns f.ö. ett krigsmonument från det senaste kriget mellan Indien och Pakistan, där några av de hårdaste striderna just stod kring denna tätort. Det buddhistiska inslaget ökar därefter markant och mycket abrupt när det första lilla klostret dyker upp i en ort som heter Mulbek. Klostret ligger vid en stor klippa och ur den har man skulpterat en stor Buddha direkt ur klippan. Vid Mulbek öppnar sig en mycket annorlunda och rent förtrollande värld - det är väldigt vackert och här i den västra delen av Indusdalen finns fortfarande en del grönt såsom aprikoslundar och mullbärsträd. Det första stora klostret man sedan stöter på är också det kanske vackraste - Lamayuru. Mot öster blir det sedan allt kargare.

Det är Indien som helt bestämmer vad som ska hända i och med Ladakh - då som nu. Leh och trafiken på den nya vägen präglades redan då 1978 starkt av den indiska armens närvaro. Men Ladakhs drottning hade åtminstone fått en plats i det indiska parlamentet Lok Sabha, som plåster på såret som den militära våldtäkten på landets huvudstad skapat. Ladakh var fattigt och underhållet av kloster och kungliga palats svårt eftersatt. Ladakhs kulturella guldålder sägs ha inträffat mellan 1533 och 1555 och det är bra länge sedan, så ska man ha råd att vårda sitt unika kulturarv, så behövs nog lite indiskt bistånd. Frågan är väl om det blir så mycket kvar till detta då Indien idag ser sig tvingat att ha en 400 till 500 000 man stark styrka på plats i Kashmir för att hålla den islamistiska oppositionen i schack. Kashmir är idag världens kanske mest militariserade område.

När det gäller faktauppgifter stöder jag mig på framförallt en källa:

The Moon land Ladakh, A travellers´guide från 1978 utgiven på Nest & Wings New Delhi

Det finns ytterligare en blogg om Kashmir med bakgrund och bilder från sommarhuvudstaden Srinagar, semesterorten Pahalgam och den lilla byn Guptu Ganga. Den når vi länken nedan:

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Postat 2018-10-29 01:17 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85". Jag har undvikit att lägga denna text i själva portfolion eftersom formateringen av texten inte är lika bra där och istället länka till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.

Portfoliobilder från 1976 (51 bilder)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Jag var i Öst-Afrika redan 1972 och hade velat åka till Uganda ända sedan Hemmingway skrev om Afrikas gröna berg och Winston Churchill pratat om Uganda som "The Pearl of Africa". 1986 på våren satt jag i Nairobi och läste i tidningen the Nation att Musewenis National Resistance Army (NRA) som tagit över makten i januari samma år och drivit ut Milton Obotes trupper, äntligen lyckats skapa lugn åtminstone i landets södra och mellersta delar och att gränserna nu var öppna. I norr runt Gulu var det fortsatt problem med Joseph Konys Guds Arme och vi avråddes att åka upp dit.

Att jag även kom att besöka Nakeseke som ligger mitt i den s.k. Luwero-triangeln där strider och utrensningar varit som värst berodde på att jag 1972 råkade se en propagandafilm som ISRAAID gjort när jag jobbade på ett hotell utanför Jerusalem som Israeliska staten brukade använda för konferenser. Jag åkte ensam men hittade en britt på tåget upp till gränsen vid Mbale som fått samma tankar som jag och det kändes bra med tanke på att jag hade den svenska journalisten Arne Lembergs öde och död 1979 under Amins sista år i färskt minne. Det fanns även en koppling till Amin och Israel vid denna tid som inte handlade om bistånd utan Israels önskan att destabilisera södra Sudan så att Jafaar Nemeiri i Sudan inte kunde hjälpa Egypten att försöka ta tillbaka Sinai-halvön som Egypten förlorade i Sexdagarskriget 1967. Israel hjälpte Amin till makten och utbildade sedan hans arme mot att han såg till att Israel kunde förse gerillan i södra Sudan med vapen. Av det skälet måste Obotes regering bort.

Uganda har en sällsynt gräslig och brutal historia av våld mellan olika etniska grupper (stammar) och deras ledare. Det har pågått med varierande intensitet ända sedan självständigheten och Milton Obotes första period mellan 1962-66, över Idi Amins bisarra skräckvälde mellan 1971-79 och när det tog slut kom Obote tillbaka i en andra period mellan 1980-85, som blev än blodigare än mer förödande än båda de tidigare. Efter det har den nuvarande presidenten styrt under fem perioder ända fram till idag.

Civilbefolkningen i både söder och norr har utsatts för rena folkmorden och under Obotes första period så drabbades främst Baganda-befolkningen i söder och väster. Mördandet under Amins period uppskattar juristkommissionen till minst 100 000 och andra källor har nämnt så höga siffror som 300 000. Många känner dock inte till att det var under Obotes andra period mellan 1980 och 1985 som Baganda-befolkningen drabbades allra värst, mycket värre än under Amin. Siffror finns på så mycket som 500 000 döda i strid men inte minst genom svält. Obote flyttade dessutom så många som 750 000 från den bördiga och folkrika s.k. Luweero-trianeln norr om Kampala där striderna mellan hans trupper och Musewenis National Resistance Army var som hårdast, till militärt övervakade flyktingläger. De som stannade kvar sågs som gerillasympatisörer och behandlades därefter. Även när jag besökte området på våren-försommaren 1986, så var Luweero-området kusligt tyst och människotomt och det trots att det tidigare varit ett väldigt tätbefolkat och bördigt jordbruksområde.

Människorna hade precis börja lita på freden och flytta tillbaka när jag var där 1986 och de var verkligt glada att äntligen våga släppa ut sina barn så de kunde leka utomhus. De var också mycket glada för att de nu våga sig ut på åkrarna. Innan svalt man för att man inte ens vågade gå ut. Men trots att Luweero-området normalt är väldigt bördigt så hade man det fortfarande väldigt fattigt då landet var fullständigt sönderslaget av årtionden av krig.

Infrastrukturen var i mycket dåligt skick och när jag kom fram till Mbale vid gränsen måste vi lämna tåget och ta buss istället trots att järnväg normalt kunde åkas ända bort till Kasese i landets västra delar. En tågolycka hade just skett då ett passagerartåg kört in i ett transporttåg fullastat med kaffe och många hade skadats och de urspårade vagnarna blockerade linjen. Skälet till olyckan sades vara att det inte fanns något signalsystem längre eftersom kopparledningarna stulits under krigen.

Under bussresan stoppades vi säkert 20 gånger under resan förbi Jinja till Kampala av NRA:s barnsoldater som ibland hade automatvapen som var lika långa som barnsoldaterna själva. Men att de var ärrade erfarna soldater med en historia, trots att de var barn, var lätt att se bl.a. på hur de lärt sig att bunta ihop upp till fyra magasin med gummiband för att snabbt kunna skjuta många och långa serier. Få kunde läsa för när de kollade i passet höll de det ofta upp och ner tills de kom med sidan med fotot.

Under min tid i Uganda sköt man varje natt men det var förmodligen mest för att upprätthålla samband mellan soldaterna, då de saknade komradio. Trots det så har jag sällan känt mig så trygg som i detta land med sina outsägligt vänliga människor (trots allt jag läst om vad de gjort mot varandra under årtionden av galenskap och krig). Inte ens i Kampala, som jag då upplevde som en lite lantlig idyll genom all sin grönska och alla sina djur på gator och torg (mycket flygande hundar i träden och boskap på gatorna också) kände jag en bråkdel av den spänning Nairobi alltid bjuder på ens på nätterna. Det var märkligt befriande mitt i allt. Arne Lemberg hade verkligen otur som inte fick se den sidan av Uganda också.

1986 hade våldet i stora delar just fått ett slut och man började försöka att återgå till en mer vanlig vardag. Men genom att man gjort sig av med hela den klass av affärsmän i form av 50-70 000 indier, så var landet väldigt handikappat när det gällde att få igång den internationella handeln igen.

Gränserna 1986 hade precis öppnats så att trafiken söderut från Kenya kunde komma igång. Landet var i stort behov av bistånd som de fick tidigt även från Sverige. Krigen i norr har dock blossat upp med jämna mellanrum och med dem kritiken av Musewenis regim och en del länder har tidvis varit starkt kritiska exv. Norge. Landet har lagat banden med både Israel och USA och man tar exv. emot afrikanska flyktingar som tagit sig till Israel mot hjälp med vapen och träning.

Det Museweni kunnat leverera trots allt har varit stabilitet och ett visst mått av ekonomiska framsteg och Museweni är nu inne på sin femte regeringsperiod. Men kriget har inte varit långt borta vare sig det gällt Kongo eller Sudan där man gått in ett antal gånger under åren i jakten på framförallt Konys Guds Arme (Lords Resistance Army) som destabiliserat både Kongo och södra Sudan.

Postat 2018-03-05 18:10 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 Nästa