Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Sten-Åke Sändh

Zen och konsten hur man tar småbildsrepro "to the max" med enkla medel

Den här fotobloggen ska verkligen handla - i ord och bild - om konsten att lyfta kvaliteten på mitt reprofoto några snäpp högre än jag tidigare mäktat med. Jag har länge brottats med hur jag på bästa sätt ska kunna minska de kvalitetsförluster som "repro" ofta ger i varierande omfattning om man slarvar med det praktiska genomförandet, med valet av metoder eller har suboptimal kvalitet på utrustning som stativ, ljuskällor, optik mer sällan kamera. Slarvet består inte sällan dessutom av suboptimal dammkontroll och suboptimala metoder för att rensa filmen från klisterrester från gamla diaramar eller andra föroreningar.

Jag har tidigare skrivit en blogg med titeln "Zen och konsten att laga en motorbåt", som var en liten blinkning till den smått galne professorn Robert M Pirsig. För er som inte tidigare vet, så är det mannen som en gång skrev den rätt osannolika boken "Zen och konsten att sköta en motorcykel", som inte bara inspirerat en hel ung generation över hela världen på -70 och 80-talen utan dessutom infogat vår strävan att förbättra världen och sakerna omkring oss genom ändamånsenligt filosofiskt tänkande och hängivet praktiskt arbete. I den förra bloggen kretsade mycket kring de av Pirsig definierade två huvudsakliga förhållningssätten till världen som han såg - det klassiska och det romantiska förhållningssättet. I den här bloggen kommer jag helt att fokusera på "kvalitetsbegreppet" som var Pirsigs tredje fokusbegrepp och dess praktiska tillämpning i mina försök att på bästa sätt digitalisera mina gamla diabilder.

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Zen+och+konsten+att+laga+en+motorb%C3%A5t

Bakgrund

Reprofotokvalitet handlar om en enda sak i botten - PERFEKTION. Jag har under flera år prövat många metoder och typ av utrustning som nästan alla haft det gemensamt att de inte givit riktigt de resultat jag velat se. Jag har prövat i tur och ordning: flatbäddsskanner, diaduplikator, ljusbord och vanligt trebensstativ och till sist ett riktigt reprostativ, kamera med makroobjektiv och till det "tethering" eller "direktfångst till dator" med RAW-konverteraren Capture One samt till sist något av det viktigaste: en radiostyrd blixt.

Flatbäddsskanner

Jag har en Epsonskanner och visst funkar det men det gick bort av flera skäl. Den programvaran kunde bara spara i TIFF och JPEG och jag vill helst ha RAW-filer till efterbehandlingen. Med skannern följde Digital ICE som skulle ta hand om damm m.m. men det var ju en plåga för det var galet ineffektivt.

Diaduplikator (Ohnar)

Den duplikatorn tycker jag inte höll då bildernas tekniska kvalitet blev för dålig. Var inte nöjd med skärpa och kontrast.

Ljusbord och trebensstativ

Hade stativet på golvet och ett ljusbord jag byggt själv redan på 80-talet. Ingen bra idé faktiskt. Med det korta skärpedjup som makroobjektiven ger vid repro så behövs ingenting för att oskärpa ska uppstå och grejen är ju att man går på samma golv stativet står på. Ljusbordet gav på tok för lite ljus för att vara något att ha.

Steg 1: - med kamera med makroobjektiv, reprostativ, radiostyrd blixt och direktfångst i dator med Capture One

Så här har jag kört något år nu och jag har varit hyfsat nöjd med det rent tekniskt. Jag köpte ett billigt men bra reprostativ (Kaiser RS 2XA) och jag skaffade först en LED-platta som belysning, men det visade sig snart att även den var för svag. Jag ville kunna ta bilderna på ISO 100 och kunna blända ner åtminstone till F11 eller ännu hellre 13 för att kunna motverka skärpedjupsinverkan på skärpan då filmen i filmhållaren aldrig är fullständigt plan trots att den sitter i en negativhållare.

Jag beslutade då att istället ställa min radiostyrda blixt på golvet under reprostativets platta som jag gjort ett hål i samt försett med en mjölkvit diffusorskiva. Det var betydligt bättre även om jag inte var helt nöjd då mitt mål var att få skärpan ända ner på kornet, helst över hela bilden. Jag insåg att blixten måste komma närmare filmen och att mitt Samyang 100mm makro inte var optimalt av två skäl - dels var det helt manuellt och dels kan det inte mäta sig med ev. Sonys 90mm/2,8 makro eller Sigmas nya Art 105mm/2,8.

Repro to the max

Jag tar nu ett förhoppningsvis sista steg för att komma helt dit jag vill. Först har jag skaffat ett Sony 90mm/2,8 makro som möjligen är det skarpaste objektiv Sony tillverkat. Jag hoppas att det ska göra det möjligt att komma ända ner till kornet med skärpan. Genom att bygga om själva reprobordet så att blixten kan ställas under den diffusorskiva negativhållaren kommer ligga på vid exponeringen, så hoppas jag även att jag ska kunna lyfta exponeringsljuset några snäpp så jag kan blända ner ännu mer trots att jag kör på ISO 100. Reprofoto av dia handlar ytterst om att försöka att inte tappa mer kvalitet i bilddynamik och skärpa än de gamla diabilderna redan gjort och mediat redan begränsat den till. De som sett mina historiska bilder har kanske sett att de fått en brunaktig lite varm ton och jag har valt detta steg eftersom en hel del av mina gamla Agfa CT 18- och CT 21-bilder ofta tappat hela eller delar av den gröna RGB-kanalen. Jag har inte kunnat motivera mig själv att lägga ner den tid på varje bild som det skulle krävas för att restaurera färgerna och balansera dessa perfekt i den mån det skulle varit möjligt.

Sidvy: Här ser ni min nya reprostativskonstruktion. Diffusorskivan är faktiskt den skiva som satt i min gamla LED-platta som jag skrotat. Jag undrade först var jag skulle få tag i något som kunde hålla upp diffusorplattan och funderade på om brädgården var rätt ställe, men det visade sig att jag hade fyra teleskopben som blivit över vid ett kommodbyte i mina badrum för ett år sedan. De låg en meter bort i mitt arbetsrum och var helt som gjorda för uppgiften! Notera NISSIN-comandern Air 1 som sitter monterad på kameran. Genom den kan man styra blixteffekten vid behov.

Frontvy: Justeringen och invägningen av systemet börjar med att man väger in själva stativplattan, så den är i våg. 

OBS!!! Kolla även efter plattan är invägd att den vertikala fyrkantiga stången som håller kameran på plats verkligen är perfekt vertikal och inte lutar åt något håll.

Den vita tejpen på den vertikala stången är praktisk om man demonterar kameran. Med den hittar jag enkelt tillbaka till arbetshöjden om kameran demonteras eller behöver justeras av något skäl.

Sedan fortsätter man med justering av diffusorplattan, så den också är i våg. Genom stativets konstruktion är det väldigt lätt att justera plattan i våg. Man lossar alla skruvar och justerar sedan teleskopbenans höjd så att plattan ligger helt i våg.

Notera det lilla vattenpasset i blixtskon. Det följde med stativet och stativtillverkaren Kaiser eller Cyberphoto hade säkert goda avsikter med det men det duger inte alls om man vill få kamera och objektiv verkligt i våg mot motiv och diffusorplattan. Tyvärr kan man vicka detta pass väl mycket i sidled i blixtfästet, för att man ska kunna lita på det i detta fall. Undvik lösningar som dessa även om de verkar praktiska. De ger dålig kontroll och onödigt dåliga resultat.

Gör så här istället: Kör ner objektivet försiktigt mot diffusorplattan. Stoppa in fyra tunna pappersremsor under objektivet i plattans alla fyra riktningar innan ni kör ner objektivet helt. Justera sedan in objektivet perfekt med schims av vanligt papper mellan kamera och kamerafästet eller lite tjockare fotopapper vid behov. Schimsen ska gå att dra med samma motstånd i alla fyra riktningarna.

En radiostyrd blixt är en betydligt bättre och smartare ljuskälla än exv. ett gammalt ljusbord eller för den delen en modern LD-platta. En sådan här blixt med styrenhet betalade jag ca 2 500 kr för. Den är förvånansvärt användbar i andra sammanhang också och jag älskar att den "zoomar" och automatiskt ändrar utlysningsvinkeln efter den brännvidd man ställt in i sitt zoom-objektiv eller den ens fasta objektiv har.

Närbild på den nya blixtlösningen 

När jag reprofotar rent praktiskt så brukar jag tejpa fast en linjal som jag kan stödja filmhållaren emot. På det sättet behöver jag inte tänka på vågläget eller att bry mig om att passa in bilden i x-led.  

Mitt gamla ljusbord jag byggde på 80-talet är fortfarande oumbärligt när man ska välja bilder att reprofota men bör aldrig användas som ljuskälla vid själva reprofotandet. Till det är den alldeles för svag för att ge bra resultat. Blixten ger bättre färgtemperatur också.

När man skrotar sina gamla diaramar och rengör bilderna från klister och gamla papprester (om man har exv. Agfas klisterramar) så rekommenderar jag "tekniskt ren bensin". Det är fantastiskt bra. Det är helt neutralt för filmen och är väldigt effektivt som rengöringsmedel för bilderna. Bäst går det om man har två bad i två små plastbyttor (helt som kan förses med lock). Först lägger man alla bilderna man ska fixa i ett "grovbad" där klister och gamla papprester från ramarna hamnar och sedan sköljer man snabbt i ett "slutbad" och blåser och torkar bilderna torra en i taget. Efter det är det bra att skydda dem mot onödigt damm i genomskinliga fickark av plast tills man fotograferar dem. Det är väldigt viktigt att vara försiktig med bensinen.

Man har verkligen igen om man är supernoga med dammet i detta steg för annars tar det bara onödigt lång tid att klona bort dammet vid efterbehandlingen i RAW-konverteraren.

Tethering till Capture One

Capture One är fantastiskt bra om man vill ha full koll och en effektiv hantering av datorfångsten av bilderna från kameran. Man kan mycket väl styra allt inifrån programmet inklusive bländarval, slutartid och ISO samt även att ta själva bilderna. Ibland har jag även en elektronisk utlösare, vilket kan vara väldigt praktiskt om man exv. justerat något och står upp. Glöm heller inte att testa "Focus Mask"-verktyget som hjälper oss att analysera hur skärpan ligger på bilden. Man upptäcker också med detta verktyg att skärpan ibland påverkas av blixtens effektinställningar och behöver justeras för bästa resultat. 

Slutord

Den rätt galne professor Pirsig som jag nämnde i inledningen såg ju kvalitetsbegreppet som helt centralt i sina försök att rent filosofiskt förstå världen. Han var helt övertygad om det goda i de mänskliga strävandena att förbättra saker - att sträva efter att höja kvaliteten - en kvalitet som han som filosof var övertygad gav riktning och gjorde världen lite bättre eller åtminstone diabilderna av den lite vackrare. Även jag har varit övertygad om att det fanns en förbättringspotential i det här fallet. Jag hoppas nu att jag ska bli mer nöjd med de resultat jag kommer få ut av de senaste förbättringarna jag gjort i mina reproprocesser och att jag slipper tappa onödig bildkvalitet i mina reproprocesser och i mina färdig reprofotade diabilder. Nu är det bara sätta igång!

Postat 2020-11-19 03:34 | Läst 397 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Del 3: Med "Sony Klick"-konfiguration och Photolab 4.0

I del tre av min bloggtrilogi kring Sony Click-konfigurationen vill jag visa skillnaderna mellan de olika brusreduceringsmetoderna HQ, Prime och den nya AI-drivna Deep Prime i RAW-konverteraren DxO Photolab 4, som sägs även ha en "deep learning"-dimension som möjligen även kan förbättra resultaten genom kontinuerlig djup inlärning. Jag har även testat prestanda och klockat de olika tre funktionerna.

Bakgrund

I min första blogg  om "Sony Klick"-konfigurering" berättade jag om hur jag konfigurerar min A7:a för maximal fotofrihet, minimalt missade bilder och maximalt fokus på fotomotiven:

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=I+Essaourias+fiskehamn+i+Marocko+med

(Jag visade i en tillhörande portfolio med ett 60-tal bilder jag länkat, hur resultaten kan bli. Dessa bilder var dock alla tagna i bra dagsljus.)

I min andra blogg: "Del 2: Med "Sony Klick"-konfiguration i usel belysning och med snabba motiv",  ville jag däremot visa hur resultatet mer realistiskt kan se ut, utan brusreducering i rätt dåligt ljus med ISO-tal kring 8-10 000, trots att min kamera Sony A7 III sägs ha en av marknadens bästa lågljus-FF-sensorer.  Ni fick även några tips kring hur man effektivt kunde åtgärda de rätt påtagliga brusproblem som trots allt fanns genom att processa bilderna i DxO Photolab 3 med "DxO Prime".

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Med+Sony+Klick-konfiguration+i+usel+belysning+och+med+snabba+motiv

DxO Photolab 4

Den alldeles nya Photolab 4 har alltså numera tre olika brusreduceringsfunktioner. Endast den enklaste "HQ" fungerar även för JPEG. "Prime" och "DeepPrime" fungerar bara med RAW. Nedan kan ni i tre förstoringar studera den kvalitet ni kan förvänta er av de olika funktionerna. Utgångsmotivet ser ni nedan och det är exporterat med DeepPrime och det är således så bra en sådan här bild tagen på ISO 8000 blir med den metoden och jag tycker faktiskt att det ser väldigt bra ut med tanke på hur utgångsbilden faktiskt ser ut. Bilden är processad med "Luminance"-reglaget satt på 40 av 100 och det är det värde systemet själv föreslår. Drar man det mycket högre så blir bildens detaljer väl utslätade.

Förstora gärna bilden och studera den i detalj.

Nedan kommer jag i tur och ordning visa en helt obehandlad bild som den ser ut från A7 III som alltså har en av marknadens absolut bästa sensorer när det gäller lågljus/hög ISO-egenskaper, HQ (High Quality) från version 3 och 4, Prime och Deep Prime detaljbilder från Photolab 4, som alla är förstorade i 100%

Detalj i 100 % förstoring av obehandlad bild, som den såg ut från A7 III på ISO 8 000

Förstora gärna bilden och studera den i detalj.

Som ni kan se är den obehandlade bilden starkt märkt av brus och den tekniska bildkvaliteten är så låg, att bilden inte är lämplig att använda som den är publikt.

HQ-exempel från Photolab 3

Förstora gärna bilden och studera den i detalj.

Det är så här bra en JPEG-bild som denna kan bli i Photolab 3 med HQ-processen.

HQ-exempel från Photolab 4

Förstora gärna bilden och studera den i detalj.

Som ni kan se så har HQ förbättrats klart i Photolab 4

Prime-exempel Photolab 4

Förstora gärna bilden och studera den i detalj.

Med en RAW som utgångsbild så får man även tillgång till den äldre versionen av Photolab 4 Prime och det gör ordentlig skillnad.

DeepPrime-exempel Photolab 4

Förstora gärna bilden och studera den i detalj.

DeepPrime lyfter kvalitetet ytterligare ett snäpp, även om förbättringen inte är lika dramatisk som den mellan HQ och Prime.

Slutsatser kring bildkvaliteten

Jag tycker det är klart att DeepPrime faktiskt ger ett snäpp bättre bildkvalitet än den äldre Prime-metoden. 

Det är också helt klart så att DxO Photolab 4 i alla olika processer är snäppet bättre än de i den äldre Photolab 3 och tar man en hel del bilder i dåligt ljus så är en uppgradering inte mycket att snacka om. Även HQ-funktionen är bättre i den nya 4:an än i 3:an.

Jag tycker DxO Photolab 4 är ett väldigt bra komplement till min A7 III, som trots att den har några år på nacken har en av marknadens bättre sensorer för lågljusfotografering. Dock är det ändå så, att när man tar bilder på ISO 8000 till 10 000 och däröver, så klarar inte ens en sensor som denna av att lämna ifrån sig bilder, som är särskilt användbara rakt ur kameran. Men med DeepPrime-processen i Photolab 4, så behöver man inte vara särskilt orolig för bruset idag, i bilder tagna i verkligt dåligt ljus. Det är faktiskt ett stort framsteg.

Det här är ett bra exempel på hur viktiga dagens RAW-konverterare är för den tekniska bildkvaliteten i färdig bild. Det spelar alltså ingen större roll idag vilken kamera man har och vilka fina objektiv man har till den, när man börjar komma upp i ISO-tal som dessa i verkligt dåligt ljus. Utan en riktigt bra konverterare med en riktigt bra brusreduceringsprocess eller ett fristående program med motsvarande funktioner, så kommer man ändå inte att nå ända fram bildkvalitetsmässigt. 

Särskilt tror jag att DeepPrime kan vara ett bra val för alla de som använder kameror med de mindre APS-C- och MFT-sensorerna. Dessa sensorer kämpar ju en ännu mer ojämn kamp mot bruset på höga ISO och i svagt ljus än de mycket större FF-sensorerna.

OBS! Tyvärr är det viktigt att meddela att Fujis sensorer icke är kompatibla vare sig med DxO:s sensortestmetoder eller Photolab 4. 

Maskinkrav och prestanda

Jag läste en del "reviews" och såg någon rätt usel video om de olika brusreduceringsmetoderna i Photolab 4 och jag har med den som en referens bara för att visa på olika exempel på processtider man kan förvänta sig med detta exempel och jämföra dessa med mina egna tester.

https://www.youtube.com/watch?v=R2xEsCLEd4E

Med Cohens tester så fick han följande tider för att processa en bild med de tre olika processerna:

HQ - 7 sek

Prime - 20 sek

DeepPrime - hela 60 sek

Jag klockade tre olika körningar och fick följande siffror

HQ - 12, 13 och 16 sek

Prime - 50, 48 och 52 sek

DeepPrime - 34, 31 och 33

Slutsatser kring prestanda och maskinkrav utifrån mina egna tester

Här ser vi en skillnad mellan mina siffror och Cohens i videon ovan. I hans fall var DeepPrime 3 ggr långsammare än Prime. I mitt fall var dock DeepPrime klart snabbare än Prime och gav också som ni sett ovan klart bäst resultat. Min maskin börjar bli lite gammal men den har åtminstone ett NVIDIA GeForce GTX960-kort med 2 GB som standard och det kan ju vara så att jag har ett bättre grafikkort än Cohen trots allt, även om det verkligen inte är "state of the art" idag.

Med dagens ännu bättre maskiner, så bör inte processningstiderna behöva avskräcka. Det är ju glädjande att det i mitt exempel visade sig att man kan få både state of the art kvalitet med DeepPrime och en klart kortare processningstid än jag haft tidigare ned Prime.

Hoppas detta kan vara till lite nytta inte bara för Sony-fotografer och jag tror att många kommer förstå nu om man inte gjort det tidigare att det finns mycket att vinna på att välja RAW-konverterare även utifrån kvaliteten på deras brusreduceringsfunktioner och kvaliteten på de färdiga bilder dessa kan bidra med att ge. I detta avseende kan det faktiskt vara en viss skillnad på RAW-konverterare och RAW-konverterare.

Postat 2020-10-23 02:52 | Läst 370 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Zen och konsten att laga en motorbåt

Inledning

Varför lagar man en gammal trasig motorbåt, när det finns nya att köpa?

Den här fotobloggen ska verkligen handla - i ord och bild - om konsten hur man sköter och lagar en trasig gammal motorbåt - både motor och plastbåt - när dessa gått sönder efter många års trogen tjänst. Den ska dock även handla om hur man rent filosofiskt kan närma sig en sådan uppgift med hjälp av både lite japansk  Zen, gammal grekisk filosofisk visdom och lite varsam guidning av den rätt galne professor Robert M Pirsig. För er som inte tidigare vet, så är det mannen som en gång skrev den rätt osannolika boken "Zen och konsten att sköta en motorcykel", som inte bara inspirerat en hel ung generation över hela världen på -70 och 80-talen utan dessutom inspirerat mig till benämningen av denna blogg. Mer om detta nedan efter bakgrunden.

Bakgrund

De flesta skulle nog skrotat en gammal plastbåt från slutet av 60-talet och en gammal mer än 40 år gammal tvåtakts Johnsson från 70-talet, för länge sedan, istället för att lägga både tid och pengar på att försöka reparera dem. Det skulle nog jag också gjort om jag inte råkat tycka att just denna typ av stabila, sjövärdiga, små, lättdrivna Crescent-båtar är något av det bästa i båtväg som någonsin konstruerats i vårt land.

Många gamla övergivna mossbelupna plastbåtar blir nästan som nya med hjälp av lite marinanpassat rengöringsmedel, lite rubbing för att avlägsna gelcote-ytornas oxidering och de kommer ofta att fullständigt blänka och stråla mot er av tacksamhet om ni lägger på lite vax och polerar dem lite innan sjösättningen. Nedan ser ni min båt i våras alldeles efter att jag vårrustat den. Den såg nästan ny ut då! - ett tag

Jag hade just kommit hem från Marocco och fiskehamnen Essaouria, där alla deras 100-tals små fiskebåtar var målade i denna härliga ljust koboltblå nyans, Essaouria Blue. Det är därför min båt ser ut som den gör.

… men varför har man överhuvudtaget en över 40 år gammal motorbåt i sommarposhiga Vaxholm?

Jo, det finns ett helt annat och betydligt tråkigare skäl till att välja att ha riktigt gamla plastbåtar också. Här har det nämligen stulits båtar, motorer, verktyg och vitvaror ur hus i många år, särskilt plåtbåtar ska det vara av märkena BUSTER eller ännu hellre ANYTEC. På vår lilla ö med något hundratal sommarstugor så har det försvunnit ett par båtar och eller motorer varje år de senaste åren. Det kommer öststatshantverkare i en strid ström till ön och de scoutar konstant åt sina kompisar som har "lite annan verksamhet igång också". Så för 5-6 år sedan sålde jag min sista lite finare och större båt och köpte en 4,3 meters HR med 20 Hk Evinrude från 80-talet, helt grön av alger, av en änka för 1500 spänn, som bara ville bli av med den. Det finns väl ingen idiot som stjäl en sådan gammal skitbåt tänkte jag - men det fanns det. Det är nämligen ingen större brist på sådana idioter i världen.

För två år sedan stals den när jag äntligen fixat den hyfsat fin och den har aldrig återfunnits. Jag tror inte att just den hamnat i Baltikum utan det är nog snarast så att tjuvarna haft den till att ta sig till andra båtar de varit intresserade av att stjäla.

Så det var inte min båt just den här ligan egentligen var ute efter, utan en stor fin ny walkaboutbåt som de stulit på andra sidan Torbyfjärden i Aspvik på Värmdö. Utanför Skogsö Södra tog deras tur slut när deras stulna motor dog och de övergav då båten direkt efter att ha knutit fast den i en tall ovanför en klippudde. Efter några timmar slogs den fina båten sönder och samman mot klipporna av finlandsbåtarnas hårda vågor och sjönk. Tjuvarna fick panik och måste bort från ön, så de försökte först stjäla verktyg i några bodar och två båtar på "Södra" utan att lyckas med annat än förstöra båtarnas elsystem.

Till slut gick de över till Skogsö Udde och stal först en jolle som de försökte ro, men de var så klantiga sjömän att de lyckades ro av ena åran. Jollen dumpade de i vassen innan de fick syn på min båt som var den enda som låg i hamnen då, på en måndag mitt i oktober. När jag kom ut dagen efter hängde bara aktertamparna kvar i sina kabinhakar i Y-bommarna och skvallrade om att den stulits av ett par riktigt usla sjöman. Istället för att bara haka av krokarna från bommarna som alla andra skulle gjort, så hade de gjort loss repen från båten och bara släppt dem i sjön. Det var uppenbarligen inte begåvningsreserven som varit på besök.

Två olika typer av människor

Nåväl, ni kommer nu tas genom en bildillustrerad beskrivning om hur en båträddningsoperation i Stockholms skärgård kan gå till, men först en liten filosofisk betraktelse om hur man kan se på sin förestående uppgift beroende på vilken världsåskådning man håller sig med.

1977 skrev Robert M. Pirsig denna kultbok som heter Zen och konsten att sköta en motorcykel och många av mina dåvarande studiekamrater och jag läste den med stort intresse, fast den handlade mycket mer om filosofi än konsten att sköta en motorcykel och dessutom var den allt annat än lättillgänglig. Jag har just läst om den nu i samband med att jag reparerade min båt vars akterspegel just spruckit i två 20 cm långa sprickor och behövde lagas. Därav titeln på denna blogg som är en liten blinkning mot Pirsig.

Grovt handlar den yttre ramen om författarens funderingar under en resa på motorcykel från Minneapolis över the Central- och Great Plains upp till bergen i Montana (där han tidigare varit verksam som professor i filosofi), tillsammans med hans 11 årige son och ett annat par på en BMW R60. Det ska också sägas att han helt krackelerat psykiskt och slutat sitt arbete som professor vid ett universitet efter att ha försökt förstå och smälta samman två helt oförenliga filosofiska världsåskådningar och begreppet "Kvalitet" som trots ambitiösa försök inte låtit sig definieras ens under inflytande från LSD. Ja för jag är rätt säker på att han gått på något "sinnesutvidgande" innan sin personliga härdsmälta. 

Själv förstår man att han kör en gammal Harley Davidsson, som rasslar isär med jämna mellanrum, som gamla HD-motorcyklar och gamla amerikanska bilar brukade göra när jag var ung. Jag har en vän som brukade kalla de senare för "två ton skrot". Detta HD-elände ställs mot resekamraterna Sylvias och Johns BMW R60, som bara går och går, utan behov av handpåläggning. Sylvia och John har valt sin motorcykel med omsorg, då de är vad Pirsig kallar "massmänniskor", som likt de flesta sådana hatar att befatta sig med tekniska prylar som inte fungerar. De är konsumenter helt enkelt, som lever med tekniken utan att egentligen ha att göra med den på djupet eller förstå den. Pirsigs alter ego däremot älskar att meka med sin skraltiga HD som faller isär i sina beståndsdelar med jämna mellanrum och det skapar irritation hos hans två resekamrater, som inte kan förstå att någon vettig människa vill lägga tid på sådant. De tycker att teknik bara ska fungera, som deras tyska BMW R60. De föredrar, som de romantiker de är, att njuta i fulla drag av de vackra naturscenerierna under resan istället. 

Två typer av världsåskådning

Det boken egentligen handlar om är två helt olika sätt att se på världen, två helt oförenliga världsåskådningar:  den klassiska inställningen vs den romantiska och de tuschar även de två helt olika människotyper vi även hittar bland exv. fotografer. Där hittar vi de som är helt besatta av kameratekniken och som vill förstå allt om själva tekniken och så har vi de som aldrig talar om att ta bilder utan som föredrar att tala om att de "skapar" bilderna. När de analyserar bilder (de tittar aldrig på bilder som andra) pratar de alltid om "Bilden" med stort "B" och avskyr precis som Sylvia och John allt vad tekniksnack heter - i detta fall kameratekniksnack.

Den den romantiska inställningen till klassikern och vise versa

Romantikerna tycker den klassiska inställningen är oändligt trist och grå, teknisk, fantasilös, ful och fullständigt oinspirerande. Den ägnar sig åt ett beklämmande empiriskt mätande och vägande där begrepp ska definieras och analyseras för att saker ska kunna bevisas och FÖRSTÅS. Allt är empiri som ska testas och verifieras i fullständig oändlighet. Romantikern ser tekniken som rena dödskraften som bara förstör vår vackra fantastiska planet. Han är dessutom helt oförstående inför att saker ska förstås, för en romantiker har ju fullt upp med att UPPLEVA själva livet, världen och konsten istället. Det är ingen överdrift att påstå att romantikern ser ner på klassikerns brist på känsla för KULTUREN. Han kan inte förstå att klassikern som annars är så besatt av att försöka förstå allt inte alls verkar förstå kulturen. Romantikern undrar, (men uttalar det aldrig för sånt gör icke en kultiverad romantiker), om inte förklaringen till deras enorma skillnader i världsuppfattning egentligen beror på att klassikern har en onormalt stor andel neanderthalgener i sitt DNA.

Klassikern å andra sidan ser romantikern som en ytlig, substanslös, nyckig fjolla, lika opålitlig som en fjäril som fladdrar planlöst från blomma till blomma till synes helt utan riktning i livet. Klassikern ser romantikern som en rent parasitisk börda för samhället och inte sällan föraktar han romantikerns ryggradslösa hållning till livet gränslöst. Han tycker mest att romantikern går omkring planlöst i livet och bara tar upp syre till ingen som helst nytta. Han retar sig gränslöst på att den uppblåste besserwisserns von oben attityd och att denne aldrig kan låta bli att slänga sina nedlåtande sarkasmer om klassikerns teknikintresse omkring sig. Men det som ändå är värst, är att romantikern bara snackar och snackar och aldrig gör något. Rent evolutionärt så kan klassikern inte för sitt liv begripa, att alla dessa romantiker som förpestar världen med sin kulturella snobbism, överhuvudtaget undgått att hamna på evolutionens sophög. Rimligen borde de ha sorterats bort för länge sedan genom det "naturliga urvalet."  Klassikern undrar fortfarande hur fan det egentligen gick till när den där söndercurlade mesens förfäder lyckades överleva mötet med neanderthalarna.

Det är här Zen kommer in i bilden

Det finns i princip ingenstans där dessa uppfattningar går ihop och det gör inte en klassiker eller romantiker heller för den delen. De skär sig som olja och vatten och de går inte att blanda utan problem. Om ni händelsevis vill ha en middagsbjudning eller bjuda på fest, så är det ingen bra idé att sätta människor med en klassisk världsuppfattning bredvid en romantiker. De kommer inte att kunna tala med varann och det leder i värsta fall till osämja och att folk lämnar festen i förtid. Men Zen som det kallas i Japan eller Chan som det heter i det pragmatiska Kina är vägen mot en sorts förening av den romantiska anden och den pragmatiska klassiska materian. Det var möjligen här Pirsig tog sig vatten över huvudet och överbelastade sin överörliga hjärna med för mycket LSD när han jobbade med lösningen.

Motorn

Min nuvarande båt var ett halvvrak när jag köpte den - men den var billig

Jag köpte den från en äldre man på Norra Lagnö som hade åkt klart och snart skulle "dra in årorna", som man säger här i Waxholm. Den hade verkligen sett sina bästa dagar. Motorn exv. gick bara två sekunder innan den tvärdog, så det såg ju inte särskilt lovande ut då säljarens ombud kom bogserandes med båten över Torsbyfjärden.

Jag har emellertid levt i skärgården sedan 1961 med gamla båtmotorer och båtar och är utbildad flygtekniker, så jag har aldrig varit rädd för motorproblem och särskilt inte som jag nu hade stöd i både den upplyste Buddhas ande, Pirsigs geni och hans väl genomtänkta arbetsmetoder :-). Det är tydligen också bara gamla 70-åriga gubbar som jag, som numera vet att en drygt 40 år gammal tvåtakts 20 hästars Johnsson är rena ungdomen egentligen, med tanke på hur få gångtimmar dessa gamla motorer faktiskt brukar ha gått under alla dessa år. En sådan motor som ofta bara går några 10-tals timmar på en säsong har många goda år kvar att ge vid både 30 och 40 års ålder, om man bara ger den aldrig så lite kärlek och skyddar den mot korrosion. Sådana här gamla motorer ser alltid värre ut än de är! Att kasta dem i förtid är verkligen ofta en grav form av kapitalförstöring och ett utslag av svåra fördomar om sakers natur och en djup okunnighet.  Jämför gärna hur många timmar en bil går på ett år! 

Några råd från av Pierzigs "Zen och konsten att sköta en motorcykel" som jag läser inför arbetet

"Den gode mekanikern följer aldrig en instruktion från början till slut utan han fattar beslut medan han arbetar". Hmm, för mig låter det som alla slappa fotonördar på Fotosidan som tror att man alltid kan klara sig ifrån att läsa instruktioner och sätta sig in i saker genom att killgissa istället för att skaffa sig kunskap!

"Han är i harmoni med maskinen. Materialet och handarbetet samspelar till en lösning", vilket Pirsig menar är "en form av skapande" och här är det ju nästan som man tror att han är på väg att lyckas att förena både materia och ande och den klassiska och den romantiska världsuppfattningen genom att praktiskt tillämpa kvalitetsbegreppet, som är helt centralt för Pirsig. Hur många bildcentrerade fotografer ser sig inte som konstnärer som "skapar", när en mekaniker som jag tar bilder eller lagar en båt.

Jag tar mig an motorn med tillförsikt och viss entusiasm

Jag hade redan skaffat en renoveringssats till växelhuset på Internet och sånt finns fortfarande att få utan problem till dessa gamla motorer.  Jag började med att skrota av all lös färg och korrosion så att jag inte skulle få problem med sånt senare.

Växelhuset 

Jag tappade ur växelhusoljan, så att växelhuset inte skulle frysa sönder under vintern om det skulle vara fullt med vatten och det var det. Oljan var alldeles vit som den blir då. När jag såg detta insåg jag att det var lika bra att gå direkt på att demontera hela växelhuset och skruva bort det från motorriggen. 

Nästa steg var att skruva isär växelhuset. Precis som förväntat var det i verkligt toppskick rent mekaniskt men packboxar och tätringar måste bytas liksom kylvattenpumpens gummiimpeller. Sagt och gjort gick jag lika metodiskt till väga som Pirsig inspirerat mig att göra. Jag bytte impeller, packboxar och tätningar i växelhuset och skruvade tillbaka det på riggen.

Motorns problem med tjuvstopp

Här är Pierzig till storhjälp. Han har ställt upp en vetenskaplig metod som hjälper en att närma sig problemen. Den har sex punkter:

1. Definition av problemet

2. Hypotes om orsaker

3. experiment utifrån hypoteserna

4. Förutsägelser om resultat

5. Observerade empiriska resultat

6. Slutsatser

Med hjälp av den kom jag fram till att det inte rörde sig om något tändningsproblem för motorn startade bevisligen. Däremot dog den direkt och det pekade på det andra huvudspåret: Motorn fick inte tillräckligt med bränsle.

Jag började från tanken som jag tömde. Sedan silade jag bort skräpet jag fann i tanken från bensinen. 

Jag kollade bensinslangen som faktiskt hade sina brister. Jag bytte ut de slangdetaljer som hade torrsprickor och satte ett filter på bränsleslangen så inget skräp längre kunde ta sig in i motorn. Tyvärr hjälpte inte detta nämnvärt.

Jag skruvade bort förgasaren och gjorde ren denna. Flottören justerades och återmonterades och till sist skruvades förgasaren på plats igen. Förgasaren spolades ren med hjälp av pumpblåsan på bensinslangen och den demonterade bottenpluggen i flottörhuset. Efter att bottenpluggen återmonterades testade jag igen men utan större framgång. 

Jag gick då tillbaka till Pirsig sfilosofiska diskussion om  "fastkördheten" och diskussionen om att "aldrig ge upp". För Pirsig gav aldrig upp hur knivigt det än kunde vara. Han talade även om "Gumption" i betydelsen "andlig bensin" eller mänsklig drivkraft, men även det lät ju mest som ett annat ord för LSD men LSD kunde ju inte jag se som en framkomlig väg efter att ha sett en gravt LSD-påverkad yngling ur stans lokala "LSD Flying Team" hoppa från Klarabergsviadukten ner på taken över Postens peronger på Stockholm Ban i ett allvarligt försök att flyga, då när det begav sig på det förvirrade 70-talet. Som genom ett under träffade han skarven mellan två av takplåtar och föll rakt ner framför postpersonalen på det transportband där postsäckarna som skulle lastas på posttåget till Ånge, kom i en lång rad. Någon vänlig medmänniska fick honom av transportbandet och tog hand om den olyckliga själen och hjälpte honom ut. 

Jag gick senare även tillbaka till Pirsigs mycket schematiska genomgångar av maskinens alla system och delsystem samt deras ömsesidiga beroenden och det var då jag kom till "insikt" och kunde lösa upp "fastkördheten" som han brukade skriva om.

Bränslepumpen

Genom att improvisera som Pirsig inpirerat mig att göra och följa bränsleflödet bakåt från förgasaren mot tanken istället, så kom jag äntligen till problemets kärna - bränslepumpen. Jag skruvade isär denna och fann mycket riktigt att pumpmembranet, som påverkas och drivs av tryckförändringarna i motorns vevhus, var stelt, uttöjt åt ett håll och lite sprucket. Pumpen kunde således inte göra sitt jobb att förse motorn med bränsle. "Problem solved"

Jag beställde ett nytt membran som kom några dagar senare. Jag gjorde ett nytt försök efter att pumpen monterats på plats och nu gick motorn verkligen igång och verkade gå stabilt, jämnt och fint precis som den borde. Jag avslutade med att spruta in olja i cylindrarna och dra runt svänghjulet för hand innan jag lade den till vila i garaget för vintern och kommande säsong. 

Båten

Olyckan som nästan höll på att ske

Skrovet såg egentligen väldigt fint ut vid en ytlig betraktelse när jag rustat båten första säsongen och det blev lätt nästan som nytt igen efter vaxningen men det var en bedräglig syn. Den plywoodskiva som finns inplastad i akterspegeln på de flesta båtar av denna typ var till stora delar rutten och starkt försvagad. Den var rena försåtsmineringen för sjösäkerheten, vilket jag senare rätt smärtsamt skulle bli varse ett par säsonger senare.

En eftermiddag för en månad sedan skulle jag åka och hämta mina två små barnbarn, fem och sju år gamla och min son som bor en distansminut eller fem minuter bort över Solöfjärden på Rindö. När jag åkte mitt på fjärden tyckte jag att det började spruta in väldigt mycket vatten i motorbrunnen, vilket berodde på att motorn knäckt akterspegeln och hade åkt in mot denna, vilket ledde till att vatten klättrade via riggen in i motorbrunnen. Jag fattade då inte riktigt vidden av vad som faktiskt hänt, förrän jag hämtat dem och vi var på väg tillbaka igen. Då såg jag plötsligt att det fanns en 20 centimeter lång spricka på varje sida om motorn och att akterspegeln hade flyttat sig 2 cm bakåt i överkant och höll på att slitas loss. Jag tog då tag i gashandtaget, fällde ner detta och drog av gasen helt, istället för att fortsatt hålla i ratt och reglage. Jag var uppriktigt rädd för att motorn skulle slitas loss från båten om jag fortsatte med full fart. Vi kröp sedan tillbaka till Skogsö i fem knop.

Då insåg jag att jag nog var tvungen att läsa Pirzigs skrifter mer kritiskt och med vissa reservationer, för att kunna klara problemen. Särskilt den delen där han går in på sanskritbegreppet "tat tvam asi".

I förtydligandet skriver Pirsig "Allt man är och varseblir är ett. Illusionen att subjekt och objekt är åtskilda avlägsnas bäst genom att all fysisk, psykisk och känslomässig verksamhet elimineras".

Jag minns att jag tänkte hur fan det skulle lösa problemet. Sprickorna i akterspegeln var fan ingen illusion! Akterspegel var fan inte ett längre heller! Den höll på att gå i åtminstone tre bitar.

..... och jag undrade verkligen om det var ett särskilt konstruktivt råd att upphöra med "all verksamhet" och ta sig an en Zen-meditation för att komma på banan. Här måste man väl ändå börja kavla upp ärmarna, ta fram kapskivan för att skära bort de trasiga delarna av akterspegeln, ta fram varmluftpistolen för att torka ur vattnet i akterspegeln och ta fram en slipmaskin för att slipa rent de delar som fortfarande var hyfsat friska, så att man sedan kunde förstärka dessa med nya förstärkningar, glasfibermatta och plast eller hur? 

En ny akterspegel behövde komma på plats och det krävde både koncentration, precision och fantasi, som Pirsig så riktigt påpekat att man måste ha, om man ska lyckas som mekaniker och reparatör. Här är det nästan så reparatören närmar sig den romantiska typens "skapande", vilket egentligen inte borde vara möjligt enligt Pirsigs tidigare skrivningar - i alla fall inte utan Zen. Här dög dessutom inte en helt plan och stenstyv formplywoodskiva heller, eftersom akterspegeln var  lite konvex sett från båtens centrumlinje. Men en helt plan, vattentålig, stenstyv formplywoodskiva är faktiskt bara det vi hade, så med mobilisering av fantasin som varje god reparatör måste ha för att lyckas, så "rillas" skivan ut åt kanterna med tre spår på varje sida, så att den kan böjas mjukt efter båtens form och skruvas fast. Det blev faktiskt riktigt bra om jag får säga det själv!

Den nya plywoodskivan i akterspegeln plastades fast med glasfiberväv i 450 grams kvalitet indränkt med rikliga mängder polyesterplast i flera lager - ett riktigt jäkla skitjobb. Om jag inte haft en femliters dunk med aceton så vete sjutton om jag någonsin blivit av med plasten jag fått på både händer och underarmar. Även om man har arbetshandskar så upptäcker man rätt snart att man ibland måste dit med bara fingrarna för att få till det. Glasfibern gör inte alltid som man förväntar sig och man kan bli tokig av alla luftbubblor som poppar upp hela tiden. Nåväl, efter det är det dags att montera den nya motorbrunnens dränering och täta förstärkningarna för motorfästena. 

Förstärkningarna sedda från insidan av motorbrunnen nedan.

Slutligen målas lagningarna och förstärkningarna i båtens motorbrunn och på akterspegelns yttersida med topcoat i Essaouria Blue, helt i enlighet med Pirsigs tidigare uppmaning om att försöka göra båten "bättte", precis som Pirsig hade gjort med sin egen motorcykel där uppe bland bergen i Montana. Det är ju just den strävan att göra saker "bra" och helst lite "bättre" än tidigare, som ger riktning i livet och som fyller det odefinierbara begreppet "Kvalitet" med verklig mening och som genom det bidrar till att göra hela världen till en bättre, vackrare och mer harmonisk plats, där inga spänningar längre finns mellan den klassiska och det romantiska världsuppfattningen eller mellan ande och materia och begreppet "Kvalitet" .

Förstärkningarna i motorbrunnen slipas och målas och det är nästan så man luras att tro att de  alltid suttit där. De har helt enkelt i buddhistisk anda blivit ett med resten av båten.

Så där, nu är det bara en extra strykning av akterspegeln som fattas, så är båten klar för sjösättning igen.

Jobbet klart och vi har fått en båt med en starkare akterspegel än den någonsin haft. Båten som egentligen är klassad för max 20 Hk tror jag ledigt skulle kunna bära en 40 Hk motor efter det här. Om man fortsätter att ge sin gamla båt både omsorg och kärlek åtminstone varje vår, så tror jag inget hindrar att den skulle kunna bli både 75 och 100 år gammal.

... eller som Pirsig själv skriver:

"Håll den i trim och ge den en genomgång då och då och den varar lika länge som man själv eller sannolikt längre."

Pirsig slutar sin bok i någon form av harmoni trots alla inneboende motsättningar mellan både ande och materia och trots ett fullständigt odefinierbart kvalitetsbegrepp, genom att konstatera att begreppet "teknik" kommer från grekiskans "techne" som helt märkligt nog lär betyda "konst". Har ni hört på maken?! Grekerna menade Pirsig, skilde alltså överhuvudtaget inte på tillverkning (teknik) och konst, utan såg det som ett och odelbart. För dem var teknik och konst ett och samma begrepp. Jag tror inte det skulle tas emot särskilt väl om man skrev det i något forum på Fotosidan, för där skiljer folk absolut på sak och sak. Där kan man inte komma lite slappt och påstå att tekniktrådarna skulle vara något uttryck för "konst" och "skapande". Risken är nog överhängande då att man blir rapporterad till moderatorn och utesluten om man framhärdar i den uppfattningen i den konflikt som skulle uppstå då.

Pirsig konstaterade också att "även duktiga mekaniker är konstnärer på sitt sätt" och det kan jag instämma helhjärtat i, då jag som ung träffade en som verkligen levde upp till den beskrivningen. Han hette Bernt Danielsson och hade lärt sig yrket från grunden på Scania Vabis i Södertälje. Vi jobbade en hel del tillsammans på Svecia Silkscreen Maskiner i Eriksbergsbergs industriområde i Botkyrka där vi byggde silkscreentryckpressar på 70-talet. Jag jobbade där till och från när jag inte var ute och reste. Bernt lärde mig mycket av det jag kan om maskinbyggnad, mått, toleranser och passningar och det han inte kunde göra med verktygsmaskiner och verkstadsverktyg fanns inte.

Såna människor som Bernt finns inte längre i Sverige. Han var verkstadsgolvets Zlatan men blev aldrig riktigt belönad och uppskattad fullt ut för sina unika kunskaper och sin tillämpning av dessa. Ofta gjorde han smartare, billigare och bättre lösningar och konstruktioner än de ingenjörer som egentligen var anställda för att göra just dessa och det var väl det som var en del av problemet. Det gick ju oftast även både snabbare och effektivare, än när ingenjörerna var inblandade. Bernt som var en orolig själ orkade sällan vänta på att någon senfärdig ingenjör skulle komma till skott. Så han gjorde jobbet själv istället. När han var klar kom ingenjörerna ner till maskinen han jobbade med och tog polaroidbilder av vad han skapat på egen hand, för att i efterhand föra in det på ritningarna. Hierarkiska organisationer kan sällan hantera rörliga intellekt som Bernts eller Pirsigs och personer som arbetade som maskinmontörer på den tiden förväntades överhuvudtaget inte att ha mer rörliga och kreativa intellekt än vare sig ingenjörer eller företagsledningar.

Men även Bernt hade ordentliga praktiska och intellektuella problem ibland som han brottades med innan han till sist lyckades (för det gjorde han nästan alltid eftersom han aldrig gav upp och det är en sak jag faktiskt har lärt mig av honom), men i de sällsynta fall då han faktiskt inte lyckades, brukade han stilla gå in i sig själv en stund. När det hände brukade han bara säga lite lakoniskt: "Ere underligt att man super?", innan han satte sig på sin stol och hällde upp lite kaffe ur sin slitna avskavda gamla termos. Det var nog det närmaste Bernt kom meditation och Zen, trots allt han skapade.

Postat 2020-09-30 03:54 | Läst 494 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Del 2: Med "Sony Klick"-konfiguration i usel belysning och med snabba motiv

Jag har i en tidigare blogg "I Essaourias fiskehamn i Marocko med "Sony Klick" " pekat på att turen kan man inte göra något åt - däremot kan man förbättra sin timing avsevärt med rätt konfiguration i sin A7:a.  I denna blogg, vill jag visa en bildserie, som jag tycker rätt klart visar var vi står idag med de bästa FF-sensorerna i lågljus.

Bakgrund

I min första blogg  om "Sony Klick"-konfigurering" berättade jag om hur jag konfigurerar min A7:a för maximal fotofrihet, minimalt missade bilder och maximalt fokus på fotomotiven:

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=I+Essaourias+fiskehamn+i+Marocko+med

Jag visade i en tillhörande portfolio med ett 60-tal bilder jag länkat, hur resultaten kan bli. Dessa bilder var dock alla tagna i bra dagsljus.

I denna blogg vill jag däremot visa hur resultatet mer realistiskt kan se ut, utan brusreducering i rätt dåligt ljus med ISO-tal kring 8-10 000, trots att kameran sägs ha en av marknadens bästa lågljus-FF-sensorer.  Ni får även några tips kring hur man effektivt kan åtgärda de klart manifesta brusproblem ni kan se i mina första två exempelbilder nedan. Många av de "tester" jag tidigare läst av min egen A7 III:s prestanda har varit alldeles för smickrande, ofta helt enkelt därför att testarna väldigt ofta tar bilderna i bra dagsljus. Det finns en hel del exempel på samma misstag även på Fotosidan.  Sånt är fullständigt meningslöst, för det är sällan man ser några vidare brusproblem då. Här har ni ett sådant gjort av Ken Rockwell som visar vad jag menar (även om hans ISO 10 000 bild är tagen på natten, så är den starkt upplyst):

https://www.kenrockwell.com/sony/a7-iii.htm

Nedan kan ni istället se hur det faktiskt kan se ut under mer krävande  ljusförhållanden. Denna dag hade jag varit ute och tagit en del mörkerbilder på Sagoberättarnas Torg  i Marrakesh eller Jemma el Fna som det heter lokalt, när vi sedan hamnade på en s.k. riad. Jag och en av mina resekompisar hade kollat upp Riad Dar-es-Salaam tidigare på dagen inför vår middag men hade ingen aning om vad som väntade i form av underhållning. I samband med middagen gavs en sprakande dansshow i mycket högt tempo och tidvis mycket mörka förhållanden. Inte blev förutsättningarna bättre av att jag bara hade ett rätt ljussvagt Sony 24-105mm/4 G med mig heller (dock hade även objektivet bildstabilisering). Jag hade inte tänkt ta några bilder överhuvudtaget under middagen, så allt hände väldigt snabbt och fullständigt improviserat när det ändå blev så, men lyckligtvis är det ju just sådant som "Sony Klick"-konfigurationen är så bra på :-). 

Genom att utnyttja den nya smarta, flexibla och hierarkiska Real Time AF samt den mycket äldre men likaledes smarta ISO Auto Minimum Shutter Speed, som tidigare beskrivits ingående i föregående blogg, så upptäckte jag av en slump att jag även kunde gå rakt in i en mörk riad i Marrakesh utan att överhuvudtaget tänka på min kamerakonfiguration där heller. Kameran sökte i det längsta parera ljuset så att slutartiden hölls vid 1/brännvidden. Det lyckas den inte riktigt med och då skruvade den upp ISO-talet så högt den kunde  till en början (d.v.s. det max jag satt i Auto ISO). När den så slog i taket vid ISO 8000 så prioriterde kameran exponeringen istället. Därför ligger en del av bilderna nedan på en slutartid på mellan 1/20 och 1/80 trots att inzoomad brännvidd ligger på ca 100mm.

Det är ytterst sensorn i min A7 III, en av marknadens absolut bästa lågljussensorer ännu 2020, som egentligen sätter gränserna för vad som kan uppnås i bildkvalitet vid lågljusfotografering tillsammans med en av marknadens bästa brusreduceringsverktyg "Prime" i DxO Photolab. Vad "Prime" kan göra med brusiga lågljusbilder är inget annat än fantastiskt. I kamerorna kommer vi nog aldrig få se något liknande eftersom kamerorna måste prioritera skrivhastighet och inte bildkvalitet och tung brusreducering direkt i kamerorna. Det har batterierna helt enkelt inte kapacitet för. Jag tror alla som ser dessa bilder inser att även en kamera som A7 III, som är dokumenterat bra i svagt ljus, inte alls räcker till egentligen. Även bilderna ur den behöver köras genom Photolab Prime eller något liknande, för att nå sin fulla potential. Jag är egentligen inte så förvånad över att det tydligen finns fotografer som köpt DxO Photolab enbart för att få tillgång till "Prime"

Några exempelbilder

Denna bild är tagen med en slutartid på 1/20 sekund och efterbehandlad i DxO Photolab men inte brusreducerad och om ni förstorar den ser ni bruset rätt tydligt. Förstora gärna!

I en delförstoring syns bruset än tydligare. Förstora gärna!

Samma motiv men efterbehandlat i DxO Photolab och brusreducerat med Photolab Prime. Förstora gärna!

Delförstoring av bilden som är brusreducerad med Photolab Prime. Förstora gärna!

Jag tycker själv att bara dessa fyra bilder visar väldigt tydligt vilken oerhört viktig roll DxO Photolab Prime spelar i processen från tagen bild till användbar färdig bild.  Dessa bilderna från A7 III tycker jag inte alls håller utan avancerad brushantering. Prime är brushanteringens "state of the art" idag i dagens RAW-konverterare och det skiljer verkligen agnarna från vetet. Vare sig Lightroom eller Capture One kan i detta avseende mäta sig med den bildkvalitet man kan få i lågljusbilder med DxO Photolab på höga ISO, om man efterbehandlar denna typ av bilder med Prime.

Nedan ser ni en liten serie tagen på en helt fantastisk dansös som i ett rasande tempo genomför en dans som jag inte kunde skilja från Flamenco med mina bristande kunskaper om dansstilar. Trots mycket dåliga ljusförhållanden och mycket rörelse i motivet så lyckas kameran ändå skapa hyfsat skarpa bilder på kvinnans huvud och kropp. Jag är inte så förmäten att jag tar åt mig det mesta av äran för att det blev hyfsat användbara bilder, utan den måste jag till största delen lägga på kameran och inte minst DxO Prime.

Det jag dock kan ta åt mig lite av äran för är min insikt att jag inte hade fixat detta något vidare utan den konfiguration jag konfigurerat kameran med. Den lät mig faktiskt även i detta sammanhang med rätt krävande ljusförhållanden och snabbrörliga motiv, helt koncentrera mig på motiven och min komponering. Med Prime är jag numera aldrig orolig för att jag inte skulle kunna hantera de mest krävande ljussituationer med min A7 III även utan blixt. Jag har även upptäckt att jag med hjälp av kamerans automatik och inte minst då den hierarkiska AF-funktionen sällan missar skärpan i några motiv och genom det slipper jag spraya vilt bara för att få någon enstaka bild i fokus. På riaden tog jag inte mer än kanske 15 bilder och väldigt få dubbletter och de flesta blev faktiskt användbara.

Bild tagen med 1/80 sekund, efterbehandlad i DxO Photolab med Photolab Prime

Bild tagen med 1/60 sekund, efterbehandlad i DxO Photolab med Photolab Prime

Bild tagen med 1/30 sekund, efterbehandlad i DxO Photolab med Photolab Prime och det här är ju ett gränsfall där bara ansiktet är hyfsat. Här hade det behövts en snabbare slutartid.

Skulle jag tagit bilderna idag hade jag nog skruvat upp Max Auto ISO till 10 000 och kanske t.o.m. 12 800 för att riktigt testa vad gränsen börjar gå för "Prime" och få något steg bättre slutartider. Om jag skulle ta efterbehandlingen ett steg till så skulle jag nog maska den övre delen av bilden och göra den helt svart för att få bort de störande ljuskällorna.

I övrigt kan jag konstatera att "Sony Klick"-konfigurationen funkar rätt fint även i mer krävande ljusförhållanden om man kombinerar den med DxO "Prime" och det skadar ju heller inte att ha lite ljusstarkare objektiv än en f4-zoom, även om det faktiskt kan gå till nöds det med.

Postat 2020-09-08 00:47 | Läst 512 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Till Rindöhamn - med nya SL-pendelbåten

9Den 17:e augusti startade ett två år långt experiment i SL:s regi som jag tror många i Vaxholm längtat efter. Nu kan man äntligen pendla frekvent mellan Rindöhamns Grenadjärbrygga (som varit färdig i nära tre år redan men fram till nu saknat mer frekvent trafik) och Stockholm. Till skillnad från övrig Vaxholmstrafik så gäller SL-taxa på pendelbåtarna till Stockholm

Turister och bofasta kan nu åka mellan Vaxholm och Rindöhamn åtta ggr per dag just nu med gällande turlista, vilket är ett stort lyft då det tidigare bara gått någon enstaka båt på helgerna. Efter bara en vecka ser vi nu hur folk från Stockholm, Lidingö och Nacka redan börjar hitta ut ända till Rindö

Jag har skickat med ett 10-tal mobiltagna bilder nedan, som visar hur det ser ut idag. 

Jag och gamla Rindö

Jag har bott många år på Skogsö, som är den enda ön av de sex som ingår i Vaxholms Stad som saknar permanent boende. Den ligger på bara fem minuters avstånd från Rindöhamn med båt. Jag tror att de flesta på Skogsö inte hyst några varmare känslor för Rindö under många år. Det kan ju bero på att militärens närvaro som upphörde först 2005, länge gjorde stora delar av ön otillgänglig för privatpersoner men även öns topografi på sydsidan gjorde den näst intill otillgänglig efter en stor del av strandsträckan. Militärens nattliga skjutövningar hördes väl över vattnet och störde mer än en nattsömn.

Vi gillade heller inte att militären avlyste stora delar av de vatten som tidigare var öppna för strömmingsfiske, efter att de misstänkte att en främmande ubåt tagit sig in på Solöfjärden. Några av områdets bästa strömmingsfiskeplatser fanns tidigare vid grundfladen ner mot Oxdjupet och de blev otillgängliga när de lade ner sensorslingor både där och kring Stinas Grund ute i Solöfjärden. Vid Stinas Grund spinnfiskade vi gädda och på midsomrarna spände vi upp tält där och partade föräldrafritt. Nu finns bara en massa skarvar där som skiter ner allt.

Oscar Fredriksborg och Nya Rindö Hamn

De senaste åren har det gamla kasernområdet vid Oscar Fredriksborg omvandlats till väldigt fina bostadsrättslägenheter av det statliga Vasallen som gjort ett väldigt fint jobb med hela området. Samtidigt passade man på att döpa om området till Rindö Hamn. Speciellt har man utnyttjat de gamla välbyggda kasernernas tre och en halv meter i takhöjd när man byggt en del ganska magnifika bostadsrätter. Marinens gamla hamn har även den rustats upp och omvandlats till en rätt exklusiv småbåtshamn. Flera välbesökta restauranger finns redan i området och många matglada kommer hit sjövägen. 

Ni som kommer i egen båt - glöm inte "sjökorten". Många ovana åker på de gamla fördämningarna som försvaret lämnat efter sig och aldrig städat bort mellan många av öarna runt Vaxholm. Fördämningarna är inte flaggade på något sätt fysiskt utan bara  i sjökorten och ligger lömskt 3-4-5 dm under vattenytan på många ställen. För något år sedan räknade en boende på Rindös norra sida över 40 grundstötningar mot den fördämning som ligger mellan Rindö - Pukholmen - Skarpö, vilket rapporterades i lokalpressen och då var inte säsongen slut än. En av dessa var en av mina grannar som var ny i dessa farvatten.

En liten hemlighet - "Grottorna" - missa inte bilderna på dessa nedan!

Under många decennier låg värnpliktiga på regementet på Rindö. Idag kan vi fortfarande se de bastanta lämningar de skapat med all sten de staplat till vind- och insynsskydd, efter en stor del av den sydöstra stranden ända ner mot Oxdjupet. "Grottorna" som de kallas av lokalbefolkningen är ett litet friluftsparadis för alla de som bor här och de som kommer på besök. Hittills har lyckligtvis varken politiker eller byggföretag fått för sig att reglera den spontana aktivitet som utvecklats under många år i området.

Grenadjärbryggan med utsikt mot Solöfjärden och Värmdö. Bryggan som varit färdig i nära tre år har nu äntligen fullt ut tagits i bruk av SL:s Stockholmspendel som går upp till åtta gånger per dag åtminstone när sommartidtabell gäller. Många ser det som ett stort lyft för Vaxholmstrafiken. SL-taxa gäller. Här en grupp turister som tagit en dagtur från Nacka Strand till Rindö

Rindöhamns inre del. Här finns såväl en väl tilltagen sjösättningsramp längst in i hamnen för motorbåtar samt en kanotbrygga för de som vill ut och paddla. Flera av föreningarna har egna kajaker som medlemmarna kan låna.

I hamnen har det fyllts på med allt exklusivare båtar de senaste åren. Det är samma utveckling som vi sett inne i Vaxholms Västerhamn de senaste fem åren. Hamnen är helt full nu och det pågår även en rätt omfattande båtcharterverksamhet i hamnen.

Hamnen med en del av de mer exklusiva båtarna. I bakgrunden har man börjat bygga en ny etapp med helt nya hus nere i hamnen

 

Restaurang Batteriet nere i hamnen mot Oxdjupet är välbesökt soliga sommardagar. Det kan vara svårt att få gästplats vid lunchtid. Det lokala näringslivet innefattar även ett ostmakeri, ett bryggeri med restaurang (Oxen och Djupet) och mer blir det säkert när befolkningsunderlaget ökar och kan bära mer service

Fastighetsbolaget Vasallen har byggt om de gamla kasernerna till populära och rätt magnifika, ljusa och luftiga bostadsrätter som fullt ut utnyttjar takhöjden på hela 3,5 meter. Många har en fantastisk utsikt över Oxdjupet, Rindö Hamn och Solöfjärden 

Vi har slagit oss ner i en av Rindös "grottor" som en gång byggdes av de många värnpliktiga som låg på dåvarande KA1 och AMF1. Här har någon gjort ett däck och ställt ner några gamla stolar. Ingen äger grottorna även om en del säkert ser dem som mer privata än andra. I bakgrunden en av Rindöhamns officiella kommunalt byggda badbryggor med Solöfjärden och Värmdö i bakgrunden.

En "grotta" som utrustats av någon med grill

En välutrustad "grotta" med både grill och trädgårdsmöbler vänd mot Solöfjärden

De här "squattningarna" eller vad man ska kalla dem tar sig väldigt olika uttryck. En del är väldigt simpla men det finns även mer ambitiösa byggen som den lilla "veranda" man byggt i bakgrunden.

En "grotta" med ett hyfsat ambitiöst "däck". I bakgrunden från vänster Getholmen, Tynningö, Ramsö och Björnholmen längst till höger som förr också tillhörde försvaret

Den här "grottan" tillhör väl de mer ambitiösa. Här finns både ett däck med bra vindskydd och flera bekväma solstolar. I bakgrunden Solöfjärden och Björnholmen

Det mest komfortabla är nog ändå denna fina sittgunga. Här finns plats för två, så här hamnar en del nykära ibland. Av hänsyn till dessa och kärleken tänker jag inte avslöja var den finns :-)

Postat 2020-08-21 02:23 | Läst 540 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa