Med leriga skor

FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Längtar till grönskan


Sommartorpet, midsommar 2011. Foto: Håkan Eklund.

Har satt sista handen vid korrekturläsning av Skärgård nr 2-2011 med temat "Konst och kultur", som nu åker till tryckeriet. Ett lite annorlunda nummer med konstnärsporträtt, skärgårdskonstnärer, presentation av BioFoto Finland fotografer och massor av bilder; skönt att ha materialet ur händerna.

Och nu längtar jag bara till sommaren ... ute är det plus 30 grader C, sol från blå himmel och tornseglarna drar skrikande fram mellan höghusen utanför kontorsfönstret. Kan den nordiska sommaren bli bättre än så.

Idag när jag skulle kolla vissa detaljer med några artikelskribenter fick jag tag i den ena ute på Lofoten och den andra ute i Kvarkens arkipelag. Det gör att man börjar känna en viss rastlöshet; ännu två veckor till semester ...

Postat 2011-06-29 14:35 | Läst 5709 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Hur många tänker drunkna ...


Ur blomsterrabbatten vid trappan, Hirvensalo, Åbo. 23 juni 2011. Foto: Håkan Eklund.

Att det är midsommarafton i morgon är nästan svårt att förstå; det är ju inte länge sen snön smälte ... känns det liksom. Men min relation till alla upphaussade helger (typ jul, nyår, påsk, Valborg, midsommar) har alltid varit dämpad och neutral.

Kul med helger, men inget att stressa över och absolut inget att ha överdrivna förväntningar  kring. Då blir de ju bara jobbiga, och det är väl inte meningen? Men så har jag (och fru A) inte heller gillat att fungera som flockdjur; vi föredrar att köra vårt eget "spel" i alla väder, att gå våra egna stigar,  oberoende av vad andra tycker och tänker.

Och att regn lovats till midsommar (just nu i skrivande stund nådde regnet Åbo ...) stör oss inte alls, då kan man ju mysa framför brasan i torpet med något läsvärt och ett gott vin. Till exempel.

Få se hur många som kommer att drunkna under helgen? Jag minns ännu radiorösten i ett "musikpratarprogram" inför midsommar för många år sen som i slutet på programmet högtidligt tog farväl av "alla ni femton som kommer att drunkna ...". Och visst. Efter den midsommaren låg drunkningsstatistiken i den storleksklassen.

I morse innan jag for till jobbet tog jag in några blommor ur rabatten, efter midsommar har de blommat ut. Kunde inte låta bli att gå nära med kameran.

Trevlig Midsommar alla FS-bloggare och -läsare!

Postat 2011-06-23 11:20 | Läst 5795 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Slavarbetarens historia


Eftertanke. Nagu gästhamn, juni 2011. Foto: Håkan Eklund.

Midnatten tillbringades (mentalt) i Stalins primitiva slavläger i Sibirien; jag måste bara läsa färdigt. Via Tage Söderströms bok "Med segelbåt till Sibirien" försökte jag leva mig in i förnedringen alla oskyldiga offer fick utstå, som denna ögonvittnesskildring dokumenterar.

Som 17-åring skickades han och kompisen (16 år)  för tre år till slavarbetslägren i Sibirien, bara för att de seglat för nära Porkalaudden ... Väl uppe i Sibirien blev pojkarna skickade till skilda läger (!!), de första åren också språkligt isolerade, sen började det gå att kommunicera. Tage fick under vintrarna slita (illa) som stenhuggare/vedklyvare/bergssprängare långt i norr där det ofta blev minus 50 C, hela tiden undernärd. Enda mat var en bit bröd och en tunn soppa. Under somrarna skickade han och "brigaden" till jordbruksområden i söder, där det var bättre förhållanden.

Med knapp nöd överlevde han och kompisen tre år av straffarbete, men sen när de blev frigivna - var de ändå inte fria! Det var ju inte meningen att sanningen om "Sovjetparadiset" skulle kunna exponeras i väst; det var ju meningen att de som jobbade i slavarbetslägren skulle dö i jobb, många gjorde det också  ...

De fick resa vart de ville, men inte närmare än 1000 km till den finska gränsen! I praktiken betydde det fyra år till i arbetsläger (kolchoser), dock med lön. Tyvärr kvitteras dessa fyra år bara med några ynkliga sidor i slutet av boken. Detta skulle ju ha varit lika intressant att få läsa om.

Först efter Stalins död lyckades de få visum tillbaka till friheten i Finland. Det som han och hans kompis Nils berättade (om de sista åren i Sovjet)  för min egen pappa under militärtiden i Dragsvik, Ekenäs (1953)  finns inte med i boken, kanske av hänsyn till de familjer de sen bildade ...

Tage Söderström var 25 år när han 1953 återvände. Han bosatte sig småningom i Stockholm (dit modern flyttat under kriget) och utbildade sig till ingenjör. Sedan 1993 är han pensionär, i Stockholm. Ett av många krigstida öden.

Postat 2011-06-22 14:00 | Läst 5964 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Oskyldigt dömda


Timmen innan midnatt, Pellinge skärgård, östra Finska viken. Juni 2011. Foto: Håkan Eklund.

Killarna var 16 och 17 år gamla när de i maj 1946 togs av ryssarna och dömdes till tre års straffarbete i Sibirien. Brottet? Ja, de hade med sin segelbåt kommit för nära Porkalaudden 30 km från Helsingfors, som Sovjetunionen tvångsarrenderade efter kriget, och där de etablerat en marinbas. Alla som kom för nära betraktades som spioner!

Tonårskillarnas avsikt var att under sommarlovet segla från Helsingfors till Stockholm, men det blev en betydligt längre seglats.

I boken "Med segelbåt till Sibirien" (Schildts 2005), som jag inte visst om och hittade i en bokhandel idag, berättar en av de två, Tage Söderström, hela historien. Och varför just detta intresserar mig särskilt mycket beror på att min pappa har berättat om dem, något som jag ännu minns sen 1960-talet ... När killarna äntligen hade lyckats ta sig tillbaka till Finland hamnade de att avtjäna värnplikten, och var med  i samma rekrytkompani som min pappa.

Jag minns ännu hur jag brukade titta på deras namnteckningar i pappas militärdagbok, där de också hade skrivit sina namn på ryska. Nu stormläser jag den intressanta boken, har redan avverkat halva, och de har överlevt sin första vinter. Skall bli intressant att se om det lilla jag minns från pappas berättelse hittas i boken, nämligen hur de kom ut ur landet efter Stalins död (5.3.1953).


Postat 2011-06-21 19:40 | Läst 6391 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Undan polisen


Ängskovall (Melampyrum pratense), Åbo flygfält 19.6.2011. Foto: Håkan Eklund.

Att gömma sig för polisen kan vara rätt kul, som igår. Det hade arrangerats en spektakulär flyguppvisning i två dagar vid flygfältet i Åbo, och jag var lite nyfiken. Jag körde ut till småvägar nära flygfältet för att upptäcka att polisen patrullerade och jagade iväg folk som uppenbart tittade gratis ...

Jag upptäckte en kulle (med kalhygge) i ändan av startbanan och tänkte att detta är ju som gjort för flygplansskådning. Halvvägs upp dök polisen upp, stannade nere på landsvägen och ropade i högtalarna att det är förbjudet att ta sig upp på kullen. Jag har makroobjektivet på, började helt sonika fotografera i grönskan  - och låtsades inte alls om polisen. De satte till och med de blå blinkljusen på (som är en allvarlig signal ...), men jag bara fortsatte att strunta i dem - just då tog jag denna bild av ängskovall. Jag visste ju att de inte skulle orka komma efter mig bland allt ris och bråte.

Sen körde de vidare och jag installerade mig bakom en sten, under ett kamoflagefärgat regnställ och bröt lite kvistar från sly som placeras som extra insynsskydd ...

Det blev en timme med kikare och halsbrytande akrobattrick med småplan av allehanda slag; piloter som verkligen behärskade flygandets konst. Under åren i Söderhavet tog jag flygcertifikat och vet hur det känns att flyga, men att sätta ett plan i spinn vågade jag aldrig. Dock fick jag känna hur det känns när flygläraren demonstrerade ...

Idag läser jag i tidningen att många besökare (20 000 betalade in sig) satt fast i timmar i bilkö (i hällregnet som kom) ute på leriga åkrar när de skulle hem. Det var det jag inte ville; just då var jag på gymmet (samtidigt med Mikko Koivu, som alla ishockeyfans känner ...).

Postat 2011-06-20 11:24 | Läst 6048 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 Nästa