Om farfars år i Oregon

Söker farfars spår  i Oregon, USA. Åbo 10.9.2017. Foto: Håkan Eklund.

Satt en timme med sonen Robert (som tillbringade sommaren i USA) och lärde honom något om den del av släkten som emigrerat till Amerika för ett sekel sedan.Det är inte lätt för den yngre generationen att hålla koll på en massa namn/släktskapsförhållanden.

Både farfar och morfar kom tillbaka, men båda hade två syskon som blev kvar - som idag format en stor släkt over there.

Jag vet det mesta om morfars sju år i Amerika mellan 1915 och 1923 (han var hem en gång under tiden), men jag vet just inget om farfars år i Oregon (1908-09). Farfar hann jag nämligen aldrig träffa, han dog hösten 1939 (i lunginflammation .... fanns inte antibiotika före kriget). Morfar hann jag prata mycket med.

Den enda skriftliga "kontakt" med farfar Johannes (11.4.1884 – 24.11.1939) är det resebrev som han lät publicera i emigranttidningen Finska Amerikanaren, där han beskriver hemresan från den stad som idag heter Coos Bay, som då hette Marshfield. Ett samhälle som i slutet av 1800-talet/början av 1900-talet hade den största finlandssvenska koncentrationen av invandrare på hela västkusten (ca 600 personer).

Vid folkräkningen 1900 fanns 2131 personer boende i Oregon som var födda i Finland, 1930 var de 5507 personer.

I boken ”Egen lyckas smed” (447s, 2004) av K-G. Olin hittas farfars namn i ”Namnlistan. Finlandssvenskar i Oregon” på sidan 234: Eklund, John, brevskrivare från Marshfield. (FA 23.7.1908). Den tidningstexten har jag inte sett (finns säkert på mikrofilm i något arkiv), men jag antar att där berättar farfar om resan från Finland till Amerika, som tyder på att han hade rest dit 1908.

Personligen vet jag just inget om farfars tid i Oregon, som tydligen bara blev ett år. Jag minns att pappa berättat att han jobbat i skogen, och att han suttit likvakt en natt hos en kamrat som omkommit i en arbetsolycka. Han hade då insett att detta skogshuggarliv (som var ett farligt slitgöra) inte är värt en sådan uppoffring, och beslöt att åka tillbaka hem till Pandrosbacken i Kimo (där jag idag bebor tomten, med vårt fritidshus).

Enligt resebrevet i FA lämnade han Marshfield, Orgon den 13.11. (1909) och anlände till Pandros den 8 december.

Resans olika etapper:
- med ångbåten Breakwater: Marshfield – Portland (13-14.11. 1909)
- med Northern Pacific-tåget: Portland – Chicago (15 – 17.11)
- med Grand Trunk-tåget: Chicago –  New York (17 – 20.11)
- med White Star Lines ångare Celtic: New York – Liverpool (20 – 27.11)
- med tåg: Liverpool – Hull (1.12)
- med ångbåten Arcturus: Liverpool – Köpenhemn – Helsingfors (1 – 6.12)
- med tåg: Helsingfors – Österbotten (7 – 8.12.1909)

FINSKA AMERIKANAREN

RESEBREF

Från Marshfield, Ore., till Finland.

Jag får nu be om rum i F.A. för några skildringsord angående min resa från den amerikanska västkusten till de tusen sjöars land. Efter att ha tagit ”good bye” af vänner och fränder i Marshfield och mottagit deras varma hälsningar till det kära fosterlandet, stego vi ombord på ångaren Breakwater, som lätt gled öfver Coos Bay. Vid mörkrets inbrott började vinden skarpt kasta Stilla Hafvets vågor mot den lilla farkosten, så den rullade af och an. På morgonen kommo vi till Astoria. Där stannade vi och besågo staden i några timmar. Sedan fortsattes resan framåt, förbi Columbias fiskarplatser, som ligga en här, en där. Vi kommo till Portland på kvällen. Följande dag den 15 nov. Kl. 9 f.m. lämnade jag nämnda plats med Northern Pacific-tåget. Medan tåget ångade upp efter den långa Columbiafloden, sågos många natursköna platser. Kl. 9 e.m. kommo vi till Spokane. Härifrån bar det iväg med train No. 4 igenom Montanas ödemarker. Deras farmarhus bestodo nästan af små kojor, en här, en där. Följande dag den 17 besågos North Dakotas outsägligt stora farmarslätter med sin bördiga jord; litet snö höljde marken. Framåt gick det bara med svindlande fart förbi Fargo till Minneapolis och St. Paul. Här fingo vi byta om tåg till Chicago, dit vi anlände kl. 5 e.m. Där måste undertecknad vänta till kl. 10.30 samma kväll, hvarefter resan åter fortsattes med Grand Trunk-tåget, som förde oss med rask fart genom Michigans södra del till världens största vattenfall Niagara.  Redan på långt afstånd hördes vattenmassornas förfärliga buller. Vi lämnade denna underbara plats och reste vidare till New York, dit vi kommo den 20 nov. Kl. 7.30 på morgonen.

Sammadag kl. 11 f.m. gingo vi ombord på White Star Lines ångare Celtic. Vädret var fin och alla voro glada och nöjda, då de skulle få återse sitt fosterland. Då och då skreko irländare sina toner. Den 24 mötte vi en af Amerika-linjens ångar, som passerade helt nära till oss. Samma dag sågs 2 andra ångare, de voro obekanta för skrifvaren. Ungdomen roade sig på bästa sätt. Båten gnodde sin vanliga gång tills på fredagen den 26, då e n häftig storm kom och upprörde Atlantens vågor i vildaste fart. Ovädret fortfor hela natten och följande dag på morgonen sågo vi en liten båt, som försvann då och då mellan vågorna. De hälsade honom good-bye med flaggan. Lördagen den 27 kommo vi till Irland efter att ha tillryggalagt färden öfver oceanen på 7 dygn och 13 timmar. Celtic gjorde första dagen 358 mil, andra dagen 380, tredje 375, fjärde 362, femte 387, sjätte 372, sjunde 380 och sista timmarna 194 mil. Det tog 15 timmar från Irland till Liverpool. Där stannade vi och besågo stadens sotiga byggnader i 3 dagar. På linjens hotell träffade vi många bekanta, som kommo hemifrån och skulle resa till U.S.A. Maten var bra där. Ena gången fingo vi kaffe och bröd, andra gången bröd och kaffe, således fingo vi byta om hvarje gång.

Den 1 december lämnade vi Liverpool med tåg och anlände efter 3 timmar till Hull, där vi stego ombord på Arcturus. Öfver Nordsjön hade vi vackert väder, men då vi kommo i Skageraek, blåste det upp en förfärlig storm, så de var omöjligt för båten att gå fram. Sålunda kommo vi först den 4 till Köpenhamn. Vi stannade här litet och besågo den danska hufvudstadsens affärer, hvarefter resan fortsattes öfver Östersjön, förbi Öland och Gottland. Den 6 dec. Sågs ön Dagö, samma dag kl. 4 e.m. kommo vi till Helsingfors. Där fick undertecknad se det gamla Sveaborg, Finlands starka lås och skydd för den vackra staden. Huru underligt det kändes i en mans tankar, då vi fingo se vårt fosterland en gång till i lifvet! Dagen efter lämnade vi staden med tåg till undertecknades hemort, dit jag kom den 8 dec. Och mottogs vänligt af de mina.

Många hälsningar till mr och mrs John Blom på East Side och J. Olsons familj.

Tecknar
John Eklund,
Kimo, Oravais, Finland

Medryckande naturlyrik

En håller utkik. Runsala, Åbo 10.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 253/365.

Kvalitativ naturlyrik är inte någon överflödsvara. En "ornitologisk lyriker" som jag gillar är Niklas Törnlund. Hans bok  "Allt beror på vingar. Dikter ur fågelskådarens år" (2003) är njutbar läsning, och igenkännande för en som känner och är intresserad av fåglar.

Det känns som att vara med honom i fält, allt är så levande. En fågelrapport som poesi.

Så här avslutar han dikten "Morgonlogg":

Nollåtta tjugofem: större än en stenfalk,
långvingad - en aftonfalk, ung!
Ingen försommarloj sländjägare.
Nu: kraftfull på långsträck.

Middagstid. Allt tyst utom måsarna.
Vi vadar genom mållor och ännu en rödstrupig far iväg: spuiiih!

På fältet tofsvipor, ljungpipare, enkelbeckasin.
Och gulärlans svavelblixt.

Dagens kulmen. Tid för vila,
fjäderputs och födosök.
Måsarna pratar i näbb på varandra.

Enstaka hökar river hål i fågelstiltjen:
krevader av snäppor, vipor fäktar upprört
med vinglapparna.

Döda östersjöbottnar
driver in mot stranden.

Inför det som komma skall

Fröna är spridda; allt är över. Åbo 9.9.2017. Foto: Håkan Eklund.  Nr 252/365.

Byn är riven

Ödehus i tömd by. Estland, juni 2017. Foto: Håkan Eklund.


Nu är byn riven,
människorna borta -
häggen där humlorna sjöng
har vissnat,
man kan nästan gråta
Jag står och ser
på den flaggande starholken
och kan inte undgå
att minnas -
Här fanns en grind
som lyste vit,
man hörde näckens spel
genom fönstret.
Rösterna en kväll dunkla
men samvaron ropade
med hög stämma -
Hur kan en by förintas
så att inte alla
minnen plånas ut -

Ur "Dagar i förvandling" (1973) av Helge Englund.

Tar oabrutet avsked

Möte inför avsked. Åbo 8.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 251/365.

Av en slump hittade jag en diktbok i min hylla som jag nog aldrig bläddrat i, känns det som. Det är Lars Gustafssons "Fåglarna" (1984).

Här några rader ur dikten "Fåglar som tar avsked"

Några fåglar tar oavbrutet avsked.
Vi ser det inte först.
De flyger så.
Men de är stela.
De hänger i luften,
som tennsoldaternas små stela
ansikten av malört
hänger strax före ett leende.
Och jorden rullar bort inunder dem,
och lever i sin gröna tid.

Ser på Wikipedia att Gustafsson (17.5.1936-2.4.2016) var en intressant och produktiv herreman:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Gustafsson