On est champion!

Befinner mig i Bordeaux. I går gick som bekant en viss final i fotboll, som fransmännen vann. Bordelaisarna gick man ur huse för att heja på de sina. Det var en bra dag att vara ute med en kamera. 

Lugnet före stormen. Somliga laddar upp framför Le Miroir, vattenspegeln som blivit Bordeauxs signum. (Hur skriver man Bordeaux i genitiv? Känns krångligt). 

Supportrarna samlas vid Le Brixtol. Pubar med skärmar är i dag det enda som gäller. 

Matchen börjar. Då: ett skyfall väller in över staden! Det har inte regnat på några veckor. Just då, vid exakt fel klockslag, vräker regnet ned. Det går inte se på matchen. Man tvingas söka skydd mot regnet. Halva första halvleken går förlorad. 

Då: Frankrike tar ledningen! Publiken trotsar regnet. 

Sedan blir det klang och jubel. Griezmann sätter straffen! 2-1! 

Mbappe gör mål! 4-1! 

C'est fini! On est Champion! 

Allons enfants! 

Nu börjar det. glada fransmän går man ur huse, marscherar till det glada segerropet: On est champion! 

Fordon som passerar muddras av den segerrusiga massan. 

Plötsligt: Bordeauxs ultras dyker upp! 

ON EST CHAMPION!

Les miserables. Gripande scener när samhällets olycksbarn tar sig upp på barrikaderna för att slåss mot samhällets orättvisor. 

Nej, det är inte barrikaderna. Upp på fontänerna! Bröd och skådespel. Det slår mig: fotbollen ingår i överhetens plan. Fotbollen är folkets opium. Kommer denna generation att ta upp kampen, kommer den att slåss mot orättvisorna, nu när Frankrike har fått en andra stjärna på fotbollströjan? Kommer man att slåss för höjda studiebidrag? Ivar-Lo hade rätt: jag tvivlar på idrotten.