På vift i Italien: Ravenna i fädernas spår

Jag åker ifrån Urbino med en känsla av triumf. Att ha upptäckt hertigens ek på det viset var mer än jag i min vildaste fantasi hade kunnat räknat med. Efter en sådan upptäckt känner man att resten av resan blir semester. Man har uträttat det man skall, man har inte längre något att bevisa, man kan ta det lugnt och bevista landskapet. Ta dan som den kommer. Jag satte mig i Alfan och drog iväg från Urbino. Målet var inställt på Ravenna, en stad känd för sina mosaiker, en stad på FN:s världsarvslista, en kuststad i landskapet Romagna. 

Någon kanske undrar över landskapsnamnet Romagna. Landskapet Rom - tillhörde inte hela Italien Rom? Landskapet har emellertid inte fått sitt namn efter Rom vid Tibern - utan från Nya Rom, Konstantinopel vid Bosporen. Efter sin omvändelse till kristendomen i början av trehundratalet flyttade kejsar Konstantin romarrikets huvudstad till den nybyggda staden Konstantinopel, byggd vid det gamla fiskeläget Bysans. På fyra- och femhundratalen drabbades Italien sedan av barbarinvasioner från germanska stammar, främst langobarder och goter. "Romagna" var den delen av Italien som fortsatte att tillhöra Romarriket, styrt från Konstantinopel. Människorna i Konstantinopel såg sig själva som romare och de kallade sitt land för Romania, av vilket det italienska Romagna var en del. Det är också samma ord som i det nuvarande landet Rumänien. Så någon kanske undrar: var inte Konstantinopel huvudstad för det bysantinska riket? Människorna där var väl inte romare utan bysantinare? Begreppet "bysantinska riket" är emellertid något som tillkom senare, ett verk av frankerna. På sjuhundratalet hade påven i Rom problem med langobarderna, som styrde det mesta av Italien. Han slöt därför förbund med frankerna, som redan under 400-talet konverterat till katolicismen. Frankerna besegrade langobarderna och år 800 krönte påven frankernas kung Karl (den store) till romersk kejsare. Påven gav den romerska manteln åt Karl. Men trots att han hade krönts till kejsare insåg Karl att han bara var en billig uppkomling. Den riktige kejsaren fanns i Konstantinopel. Så därför började frankerna använda namnet "grekiska riket" för människorna i Konstantinopel, för att kunna lägga beslag på romarnamnet för egen del. På sextonhundratalet uppfanns sedan namnet bysantinska riket. Och på den vägen är det. Det är därför som vi i väst än i dag har fått för oss att det bysantinska riket var något slags exotiskt orientaliskt rike, som inte hade något med de gamla romarna att göra. 

Med den här historiska inledningen kommer vi in på det som var huvudsyftet med mitt besök i Ravenna. Nämligen att vandra i fädernas fotspår. Staden Ravenna har haft betydelse för den svenska historien. Det var här som götakungen Tjodrik den store (latiniserad Theodericus) hade sin huvudstad. Jag har tidigare berättat lite om det här. I slutet av fyrahundratalet erövrade goterhövdingen Tjodrik Italien. Han gjorde Ravenna till sin huvudstad. För att emellertid inte framstå som en uppkomling bad han den romerska senatorn Cassiodorus att skriva goternas historia. Cassiodorus skrev då att enligt goternas egna stamsägner hade de utvandrat ifrån ön Scandza i norr "liksom från ett folkens moderssköte och människosläktets verkstad". Cassiodorus förlägger emellertid utvandringen till långt före Kristi födelse och påstår att goterna var med och slogs vid slaget vid Troja på trojanernas sida. Att på det här viset förbättra sitt folks härstamning var inget nytt: romarna själva hade genom Vergilius hävdat att de i själva verket härstammade -inte från Romulus och Remus - utan från den trojanske prinsen Aeneas. Vid den här tiden gällde att om ett folk skulle vara någonting att räkna med skulle man ha varit med vid Troja. Och att goter och romare genom Aeneas slagits på samma sida gjorde romare och goter till bundsförvanter! Cassiodorus gotiska historiska letade sig sedan genom greken Jordanes förmedling till Skandinavien. När svenska präster tusen år senare lärde sig läsa och skriva stötte de på historien om goternas skandinaviska härstamning. Rom såg man som folkens moder och lärarinna: genom Rom hade man lärt sig läsa och skriva - men nu visade sig att Skandinavien minsann hade ett ärofullt förflutet! En gång i tiden hade man besegrat självaste Rom! Cassiodorus götiska historia ledde sedan till att Johannes Magnus, Sveriges siste katolske ärkebiskop, skrev boken Alla Svea och Göta konungars Historia, i vilken han radar upp alla svenska konungar allt ifrån Magog Jafetson, Noe sonson. Och den konungalängden är alltjämt Sveriges officiella konungalängd. Det är den som gör att vår nuvarande konung Carl är nummer sexton i ordningen med det namnet. Och enligt denna konungalängd var Tjodrik Sveriges trettionionde utrikes regerande konung. (Konungalängden gör skillnad mellan utrikes och inrikes regerande konungar efter den gotiska utvandringen genom konungen Berik). 

Så ni förstår, kära läsare, varför Ravenna har varit en viktig plats för Sveriges historia. Göticismen lade den andliga grundvalen för stormaktstiden: det var den som gav fäderna mod att dra ut och slå världen med häpnad, precis som de gotiska förfäderna en gång hade gjort. Sveriges Rikes lag från 1734, vår alltjämt gällande lagbok, inleds med de mäktiga orden: "Sverige är ifrån hedenhös ett fritt rike: dess inbyggare svear och götar. Ej finns göta namn i flera länder fastståndande utan i Svea Rike allena, förty att av dem utspriddes göta namn i annor land". Även om Cassiodorus broderade ut med Troja, torde den historiska kärnan vara riktig, nämligen att goterna härstammade från Skandinavien. Det här är ingenting som längre lärs ut i vår politiskt korrekta skola. Till min glädje finner jag att det är något som lärs ut i Italien! Tjodrik har sitt mausoleum i Ravenna, och i dess butik köper jag en bok om honom skriven för yngre. Och där uppger man med stolthet goternas skandinaviska härstamning: 

Enligt italienarna utvandrade goterna förvisso från Sverige: från Gotland och från Götaland. Precis som det står skrivet i den svenska lagen: "Ej finns göta namn i flera länder fastståndande utan i Svea Rike allena, förty att av dem utspriddes göta namn i annor land"... Vår kultur och vårt skolväsende befinner sig i händerna på kulturmarxistiska förskingrare. Så man får inte lära sig något av det ovan i skolan eller i kulturprogram. Så därför måste man gå över ån efter vatten och gå till italienarna för att inhämta kunskapen. (I ärlighetens namn finns dock en lång tradition att dissa det götiska arvet. Glädjedödaren Olaus Petri dissade det götiska arvet redan på femtonhundratalet i sin svenska krönika.) Som tur är är emellertid inte allt förlorat. Vid förra sekelskiftet fanns män som värnade minnet om fädernas bragder. På artonhundratalet återfanns Rökstenen, en runsten med världens längsta runinskrift i byn Rök i Östergötland. På den nämns Tjodrik vid namn och där finns också en hänvisning till en staty av Tjodrik som Karl den store stal från Ravenna och flyttade till sin huvudstad Aachen: 

Historiens vingslag! Det här är för mig väldigt givande när man kan knyta an orter så långt bort i tid och rum med varandra. lilla Rök på östgötaslätten och Ravenna, världsarvsstaden vid adriatiska havet. Apropå världsarv, det är dags för lite bilder. Ravenna är uppsatt på FN:s världsarvslista och det är tack vare sina unika mosaiker. De allra främsta finns i den gamla katedralen San Vitale. 

Divine...beauty! San Vitale tillhör de platser som gör en förstummad. Interiören är helt enastående. 

Längst fram i absiden en mosaik på kejsaren Justinianus med entourage. Justinianus var en kraftfull gestalt som återerövrade Italien för romarrikets räkning efter Tjodriks död. Förutom det fick han en hel del annat gjort. Skrev ned den romerska lagen, byggde Hagia Sofia, krossade fiender. Han gjorde upp med läktarvåldet i Konstantinopel, som på den tiden var betydligt värre än det är i dag. 

Mittemot en mosaik på kejsarinnan Theodora med entourage. En kraftfull gestalt som regerade romarriket tillsammans med sin make. (Vilka mosaiker!) Tillsammans framstår Justinianus och Theodora som ett lysande par i historien. 

Katedralen byggd i östromersk stil med höga rundade valv. Mosaiker på Jesus och apostlarna, till höger på Isaks offer. På motsvarande sidan prästen Melchisedeks offer. Mosaikerna med sina motiv, med Jesus, kejsaren och kejsarinnan, apostlarna och de gammaltestamentliga motiven ger en känsla av varaktighet och tyngd. Mosaiker är fantastiska. De äger en större kraft och varaktighet än vanliga målningar. 

Lyckligtvis är det tillåtet att plåta och många tar tillfället i akt. 

San Vitale är helt enkelt fantastisk. Platsen på världsarvslistan är välförtjänt. Förutom San Vitale finns ett par katedraler och två baptisterier (de ortodoxas och arianernas) med fina mosaiker. Jag bestämmer mig för att gå till kyrkan Apollinare nuovo som enligt guiden är värd ett besök. 

Apollinare är byggd som en klassisk basilika. Den kristna kyrkan har väsentligen tre typer av kyrkobyggnader. Den östromerska katedraltypen som i San Vitale med rundade valv förmedlar en känsla av Guds immanens och närhet. Den västliga gotiska katedraltypen med spetsade former som sträcker sig upp i himlen förmedlar snarare känslan av Guds transcendens och höghet. Den äldsta typen av kyrka är basilikan som Apollinare. Basilikor var ursprungligen offentliga byggnader för affärer och förhandlingar i romarriket. När kristendomen blev erkänd under trehundratalet valde man att anamma dessa byggnader som kyrkorum snarare än de tempelbyggnader som användes för gudariter. Basilikorna har en pragmatisk och ofta trevlig atmosfär i mänsklig storlek. På bilden fina mosaiker, men en mer modern interiör i absiden. 

När jag vandrar i kyrkan stöter jag på något intressant: En skylt som förtäljer att "Konungen Tjodrik byggde från grunden denna kyrka i vår herres Jesu Kristi namn". Kyrkan byggd av Tjodrik den store, Sveriges trettionionde utrikes konung! Det är sånt här som gör en glad. Och det kommer mer. Bredvid skylten finns en mosaik: 

En bild på en konungslig person. Ovan skrivet namnet Iustinian. Kejsare Justinianus? Ja, det verkar ju så. Men bredvid bilden finns en text: Namnet Iustinian tillagt något århundrade efter bilden på personen skapades. Somliga tror därför att bilden föreställer Tjodrik den store! Naturligtvis! Varför lägga till namnet hundra år senare, om det var Justinianus från början? Bilden är inte heller så lik den på Justinianus i San Vitale. Jämför själva. Justinianus är svartmuskig, med orientaliska ögonbryn (han var en jugge från Skopje). Personen ovan är blondhårig, med grop i hakan - och jag tycker att han har det där götautseendet. Han liknar faktiskt en göteborgare. Liknar han inte Patrik Sjöberg? Det finns ett speciellt göteborgsutseende: Tänk på Patrik Sjöberg, Kajsa Bergqvist, Carl-Einar Häckner. De har alla den där göteborgslooken, lite hästansikte över dem. Och samma uttryck har mannen på bilden ovan! Det kan väl knappast råda någon tvekan. Mina damer och herrar, ovan ser vi förmodligen en bild på Sveriges trettionionde utrikes regerande konung, Tjodrik den store, Theodoricus Magnus! 

Det här var verkligen upplyftande. Att tro att jag skulle få se en bild på Tjodrik var absolut inget jag hade räknat med! Jag vandrar vidare. Jag bestämmer mig för att besöka arianernas dopkapell. Det ligger alldeles i närheten. Även detta kapell innehåller fantastiska mosaiker. Motivet känns dock lite märkligt. I rund ring runtom apostlarna i prydliga togor.  Som kontrast en helnaken Jesus med snorre och allt, som döps av Johannes döparen, med en halvnaken vitskäggig åldring vid sidan. Det är väl inte?...nej, guiden upplyser att motivet skall vara en flodgud som symboliserar floden Jordanes. Är det Näcken? Motivet skall vara hedniskt och inte hädiskt. Lite lätt skandal väcker det dock. 

Tjodrik och goterna var arianer. Silverbibeln på Carolina Rediviva är en ariansk bibel, som sägs härstamma från Tjodriks hov (och därmed rätteligen återbördad till goternas hemland som krigsbyte från Prag av de våra år 1648). Någon kanske undrar: vem var arianerna? Arianerna var anhängare till villoläraren Arius från Alexandria, som i början av trehundratalet lärde ut att Jesus inte var av samma väsen, inte var Gud som Fadern. Hela poängen med kristendomen är att Jesus är Gud - så hur kunde denna lära sprida sig och bli så populär? Förklaringen är att läran uppstod precis när kristendomen höll på att bli statsreligion i samband med Konstantins omvändelse. Arianismen uppstod i skarven mellan den förkonstantinska och konstantinska eran. Vid Konstantins omvändelse beräknas omkring tio procent av romarrikets befolkning ha varit kristna. I och med att kristendomen blev statsreligion blev det attraktivt för många av den nittio procenten att anamma religionen. Det fanns därför en lockelse att göra religionen mer acceptabel för de många icke-kristna. Och då var det ett problem att Fadern och Sonen var av samma väsen. Under antiken fanns en vanligt omhuldad gudalära, bland stoikerna exempelvis,  enligt vilken Gud, den orörlige röraren, var icke-skapad och evig, medan mytologins gudar sågs som skapade supervarelser. Att framställa Jesus som en skapad supergud var något som skulle göra kristendomen lättare att förstå för dåtidens människor. Så under trehundratalet tog arianismen över i stort set hela romarriket och det tog över hundra år att kämpa ned villfarelsen. Goterna anammade också arianismen och det blev den som så småningom blev deras fall. Det var den som gjorde att Justinianus efter Tjodriks död bestämde sig för att krossa goternas välde i Italien. De arianska kyrkorna, såsom Apollinare Nuovo, gjordes om till ortodoxa kyrkor med ortodoxa motiv. Och i den processen gjordes förmodligen Tjodriks bild ovan om till Justinianus genom tilläg av namnet. 

Det är lite ironiskt att den katolska kyrkan idag står för en omvänd process - men nu är det tvärtom  arianerna som segrar. Den katolska kyrkan befinner sig idag i en kris, och av samma orsak som under det arianska kätteriet, men "i den andra ändan" av det konstantinska tidevarvet. Nittonhundratalet innebar en övergång från den konstantinska till den postkonstantinska eran. Religionen förlorade alltmer sitt grepp om själarna, vetenskapens landvinningar och det ökade välståndet gjorde att allt fler människor inte kände något behov av Gud eller kyrkan. Så vad göra? Måste inte kyrkan anpassa sig? Måste inte religionen omformuleras för att passa den moderna människan? På sextiotalet blev den arianska lockelsen övermäktig. I det s k andra vatikankonciliet triumferade nyarianismen och har allt sedan dess suttit i högsätet. Från att under nästan tvåtusen år ha varit en organisation som sett som sin uppgift att frälsa själar och stå emot världen och dess prins, ser man sedan sextiotalet det som sin uppgift att verka för en jordisk förbättring tillsammans med alla goda krafter. För att uttrycka den nya läran gjorde man om mässan. Tidigare stod prästen vänd mot Gud och han utförde heliga offerhandlingar, på latin. I mässan rådde en sakral, utomjordisk atmosfär. Idag står prästen vänd mot folket och pratar med dem på folkspråk, medan mässan ses som en måltid och firande av gemenskap. I mässan råder en familjär, inomvärdslig atmosfär. Alla kyrkor (som byggts före sextiotalet) vittnar om denna inkongruens. I fonden syns det gamla altaret, för det mesta ett underskönt marmoraltare, byggt för den gamla läran. Man brukar häpna vid åsynen av det sköna, som får en att vilja lyfta tankarna mot himlen att kontemplera eviga ting. Sikten skyms emellertid nästan alltid av det nya altaret, den nyarianska styggelsen, ofta ett banalt träbord. I kyrkan Apollinare Nuovo på bilden ovan ser vi exempel på detta. Här ser dock det "nya" altaret gammalt ut, och står bland några pelare som också verkar gamla. Pelarna kan vara till en baldakin som ofta fanns över gamla altaren (jämför exempelvis Bellinis baldakin över huvudaltaret i Peterskyrkan). Utan själva baldakinen ser dock altaret märkligt ut, det påminner om något från en frimurarloge. Så här har de nyarianska modernisterna varit skickliga. Under sken av att vilja återställa kyrkan till ursprunget introducerar man samtidigt den nya läran! I Apollinare Nuovo ryms således hela kyrkohistorien: byggd av arianer, för att sedan konverteras av ortodoxa, för att nu ha blivit återkonverterad av nyarianer. 

Det återstod att besöka Tjodriks mausoleum. Det ligger i utkanten av staden i en park som också kallas Tjodriks park. Det är en vacker pjäs, som åldrats med värdighet. Men stället är tomt. Där finns ingen utsmyckning, ingen kult. Byggnaden är tom. 

Inuti möts man av en tom sarkofag. Som ett jättelikt badkar. Var har de fört kroppen? Efter så många år, ett och ett halvt årtusende, är det ingen som vet. Kanske det kunde vara en lämplig uppgift för en kommande resa? Att hitta rätt på Tjodriks ben..På förhand en tuff utmaning - men man brukar ju växa med uppgiften...

En sista reflektion. När man ser det tomma monumentet inser man att arianismen var ett misstag. Arianismen var det som ledde till goternas undergång. Om Tjodrik hade varit ortodox hade han i dag vördats som ett helgon och hans gravmonument hade varit en vallfärdsort för människor världen kring. Arianismen var det som ledde till att goterna förlorade sitt välde över Italien. Efter Tjodriks död ansåg sig Justinianus mogen att vrida Italien ur händerna från arianerna och återbörda landet till den rätta läran. Vad hade hänt om Tjodrik hade konverterat till den ortodoxa läran? Tänk om...

Om Tjodrik hade varit rättroende hade Justinianus med största sannolikhet aldrig anfallit Italien. Kriget mellan goterna och romarna var mycket hårt och utspelade sig under flera år, varvid Italien föröddes. Om  våra utrikes konungar hade hållit sitt välde i Italien hade Karl den stores rike inte blivit till. Om inte det första tysk-romerska riket uppstått hade inte heller det andra riket kommit till, och ej heller det tredje. Inga världskrig, Europas självmord hade inte blivit av. Om goterna hade hållit Italien hade Östrom aldrig skiljts från Västrom. Kyrkan hade inte splittrats mellan Ortodoxa och Katoliker. Och islam hade då aldrig kunnat ta över Medelhavet, Konstantinopel hade än idag varit Konstantinopel. Som på fädernas tid hade vi idag kunnat gästa Miklagård och känt oss som hemma. Utan Karl den store inget EU. Tänk om...

På vift i Italien: Santa Maria delle Grazie

Mantua avklarad. Dags att dra vidare. Det var söndag och därför var det lämpligt att ägna sig åt lite kyrkoskådning. Några kilometer från  Mantua ligger den lilla staden Curtatone. Där finns en alldeles speciell kyla, Santa Maria delle Grazie. 

Namnet betyder Heliga Maria av Nådegåvorna. Kyrkan byggdes på fjortonhundratalet av släkten Gonzaga, i tacksamhet för att Maria hade hjälpt till att avhjälpa pesten. 

Kyrkan är alltså byggd i tacksamhet för en erhållen nådegåva och det är det som ger kyrkan dess karaktär. Interiören liknar inga vanliga kyrkor. I stället för de vanliga statyerna och bilderna på helgon domineras kyrkorummet av så kallade votivstatyer. Det är statyer som föreställer människor som i olika skeenden i svår nöd bett till jungfru Maria och sedan blivit hjälpta. Statyerna utgörr en blandning av alla sorts människor från alla klasser och yrkesgrupper: furstar, bönder, kvinnor, män, unga och gamla. Intill statyerna finns en liten text som förklarar de aktuella händelserna. 

En del statyer är rätt dråpliga. Här är några människor som legat på schavotten, haft repet om halsen - men sedan mirakulöst blivit räddade till livet genom Gudsmoderns ingripande! 

I kyrkan finns underbara votivbilder målade av människor som blivit hjälpta. En kvinna har legat till sängs. En bonde har fastnat under ett hjul. Ett barn har trillat ner i en brunn. Då har de bett till Maria och fått hjälp. Bilderna har alla bokstäverna P.G.R inskrivna - per grazia ricevuta, för erhållen nåd. Det är riktigt rörande. Folkfromheten när den är som bäst. Den här typen av bilder förekommer överallt i den katolska världen. Har själv sett liknande bilder i Mexiko, där man kan se bilder på en hel familj på knä bedjandes till Jungfrun Maria av Guadalupe i vänstra hörnet av bilden, framför en brinnande traktor eller annan olycka. Por gracia recebida. Tyvärr har vi i Sverige tack vare glädjedödaren Luthers försorg gått miste om dessa bilder. 

Andra har valt att i tacksamhet göra en brodyr med motivet P.G.R. 

Andra har donerat ortopediska redskap till kyrkan. Efter Marias bistånd behövs de inte längre! 

Kyrkan har genom åren varit en vallfartsort för folk som kommit vida kring för att råda bot på sina olyckor. Fyrdubbla biktbås för att klara folket. 

En trevlig upplevelse. Efter att ha kört därifrån upptäcker jag något försmädligt. Krokodilen! Kyrkan har en krokodil hängande i taket. Mig veterligen är det den enda kyrkan i världen med en krokodil. Och jag glömde att plåta den! Så det här får bli en hemuppgift till läsaren. Googla på Santa Maria delle Grazie och coccodrillo, så får ni se. 

På vift i Italien: Mantua

Befinner mig just nu på vift i Italien. Närmare bestämt i Mantua. Hade egentligen behövt spara pengar. Men jag kunde inte hålla mig. I slutet av november började det rycka i tarmen. Inget att göra: surfade in på flygbolagens hemsidor, tog fram kreditkortet och beställde en resa. Så för tredje året i rad rapporterar Till och Från från Italien under nyår. 

Normalt brukar jag välja en stad och stanna där. Brukar gilla att ta in på ett hotell med relativt enkel standard, men med helt centralt läge. På så vis kan man gå omkring och inte bekymra sig över kommunikationer. Den här gången tänkte jag emellertid hyra en bil och istället åka runt. Nackdelen av att stanna på en plats är att man blir bunden och Italien äger så många fina mindre städer som är värt ett besök. Sagt och gjort. Jag landade på Malpensa, Milanos flygplats i går kväll. Där hade jag hyrt en Alfa Romeo Mito. Slängde mig i den och satte iväg på autostradan, A4 mot Venedig. Efter två timmars färd var jag framme i Mantua och checkade in klockan halv två på natten. 

Mantua är en stad på runt femtiotusen innevånare. Den ligger i Lombardiet, på gränsen  till Verona. Staden ligger vackert belägen på en udde som vetter mot tre sjöar/flodarmar. En typisk norditaliensk renässansstad: stadskärnan blev år 2008 uppsatt på FN:s världsarvslista (å andra sidan: nästan alla gamla italienska städer står på den listan!). Staden är lite speciell genom sina många palats. Nästan alla norditalienska städer har fått sin prägel genom något furstehus som vid någon tidpunkt dominerat staden: Medici i Florens, Sforza i Milano, D'Este i Ferrara, Scala i Verona. Detta förhållande gäller särskilt i Mantua, där släkten Gonzaga härskade i hela fyrahundra år: från mitten av trettonhundratalet och fram till sjuttonhundratalet och längre än något annat furstehus. Den långa kontinuiteten av härskare från samma släkt har gjort att det i Mantua finns väldigt många palats, uppförda av släkten Gonzaga. Och denna släkt räknas som en av renässansens mest frikostiga konstmecenater. Så det är inte så konstigt att staden blivit uppsatt på världsarvslistan. Och det är inte heller att förvåna att semestern därför inleddes med palatsskådning: 

Turen inleddes med Palazzo Ducale, det gamla palatset mitt i gamla staden. På bilden ett porträtt av Isabella D'Este, en av den italienska renässansens mest berömda kvinnogestalter. Isabella var gift med hertigen av Mantua, Francesco Gonzaga, i slutet av fjortonhundratalet. Isabella verkar ha varit extremt duglig. Hon gynnade konsterna och styrde staden i makens frånvaro. Hon inrättade en litterär salong som blev förebilden för alla senare sådana salonger. Hon umgicks i stora världen på männens vis. Det sägs att när hon styrde staden gjorde hon det så bra att Mantuaborna föredrog hennes styre framför makens! Det här med välutbildade, starka kvinnor påstår kännarna var något nytt som kom med renässansen. Furstarna i norra Italien gav ofta sina döttrar samma uppfostran som sina söner. Och Isabella verkar ha varit  en av de främsta.

Isabella i närbild. Vilken utstrålning! Vilken man kan motstå en sådan kvinnas vilja? En liten besvikelse gav besöket i hertigpalatset. Den mest berömda delen av hertigpalatset, Brudparets sal, som Isabella inrett med fresker och som inte sägs stå konkurrenterna i Florens och i Rom efter var dock tyvärr stängt - på grund av jordbävning! Snacka om force majeur. 

Bredvid hertigpalatset finns ett hus: Casa di Rigoletto. Verdis opera utspelar sig vid Gonzagas hov i Mantua där Rigoletto är hovnarr. Så lokala näringsidkare kom på att utmärka ett hus och påstå att detta var huset där Rigoletto bodde. Ungefär som Veronas näringsidkare anser sig ah hittat Julias hus. Rigolettos hus är dock väldigt stort: är det verkligen troligt att en hovnarr har ett helt hus för sig själv, på bästa platsen mitt emot hertigpalatset vid stadens huvudtorg? Luktar turistfälla lång väg. 

Man har i alla fall satt upp en staty på Rigoletto i husets trädgård. Känns inte ansiktet bekant? Är det inte...Sten Broman? Visst är det det! Eller ännu bättre: Sten Broman i Robert Gustafssons tolkning. 

Apropå litterära monument: skalden Vergilius är också född i staden. Det har inte undgått kommungubbarna, som beslutade sig för att sätt upp ett monument till den store sonens ära. Det är förvisso förståeligt. Vergilius har spelat en viktigt roll i historien i och med han kan ses som Romartankens fader. Vergilius är känd för att ha skrivit romarnas nationalepos Aeniden och det är i detta verk som han formulerade romartanken: att Rom av ödet fått i uppdrag att härska över världen. När romarna en gång hade erövrat Grekland hänfördes de av grekernas kultur: romarna insåg att relativt grekerna var de själva uppkomlingar och barbarer. Så de sökte efterlikna de besegrade grekernas konster. Grekerna hade Iliaden - vad hade romarna? Vergilius skrev verket Aeniden för att också romarna skulle ha sin Iliad. Romarna hade tidigare räknat sin härstamning från tvillingarna Romulus och Remus som diades av en varginna. Men denna primitiva amsaga fick nu ge vika för en ädlare härstamning: Vergilius fann i sitt verk att Rom i själva verket hade grundats av den trojanske prinsen Aeneas, som efter Trojas fall hade flytt staden för att i stället grunda Rom. På vägen dit får han emellertid höra romarnas kall:

Andra (d. v. s. grekerna) må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred – det skall bli din konst – och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar

Och dessa ord blev sedan den andliga grundvalen för Romarriket: det var ödet och gudarnas vilja att Rom skulle styra över världen. Romarnas konst var statskonsten. Med dessa ord i ryggen fortsatte romarna att lägga världen under sina fötter. Så det är därför fullt förståeligt att kommungubbarna kring förra sekelskiftet yvades över stadens stora son. Men motiverar det monumentets storlek? Nej, Mantua, nej! Enligt min mening är monumentet groteskt. Vilken skald vill stå staty på detta vis? Tyvärr verkar renässansens anda av balans och sinne för proportioner ha flytt från maktens boningar i staden efter att familjen Gonzaga lämnade över nycklarna. Kommunpampar, någon? 

Efter att ha bevakat palatsen i centrum begav jag mig ut till Mantuas huvudattraktion, nämligen palatset Te. Detta palats ligger utanför den gamla stadskärnan i vad som då var landet. Palatset byggdes i början av femtonhundratalet som ett lusthus åt hertigen Gonzaga, som gav uppdraget åt Mantuas mest berömde konstnär, Giulio Romano, att både rita palatset och smycka det. Så palatset är byggt från scratch: Symmetriskt och enligt plan. Varje rum är sedan fyllt med fresker och stuckaturer, med motiv från den antika mytologin och historien. Palatset ger ett helgjutet intryck just genom det ursprungliga i intentionen och mängden av utsmyckningar. 

Här är en genialisk takfresk. Humorfylld smygerotik av bästa märke! 

I ett rum har man gjort en intressant innovation: man har lagt speglar i golvet. Eftersom taket består av en underbar fresk är det här en riktigt bra idé. Man går och tittar ner och häpnas över allt det sköna som finns där ovan. Tyvärr visar det sig at spegelytan är krossad överallt. Vad har hänt? Kan besökarna inte uppföra sig? Stampar folk hejvilt när de går på ytan? Har man haft danstillställningar i salen? 

Fenomenet får emellertid sin förklaring. Italien är som bekant ett land där damerna gillar att klä upp sig. Många föredrar stilen dressed to kill, vilket ofta innebär höga klackar, ofta till och med stilettklackar. Så tyvärr funkar inte spegelgolvet med tanke på de italienska damerna. Sorry Mantua, bra idé men fel land. 

Många salar, underskön prakt. Och sedan, längst in i hörnet. Palatsets höjdpunkt. Ett av världens underverk. Sala dei Giganti! Jättarnas sal. Denna sal är helt enkelt fantastisk. Salen har en rundad form, den liknar en grotta mer än en sal. Och hela salen täckt av fresker på gudar och på jättar, som störtar samman pelare på ett dramatiskt vis, med en fantastisk närvaro. Helt enkelt världsklass. Tyvärr gick det inte att ta några bilder: Vakten lämnade inte rummet för en sekund och jag vågade inte utmana ödet. Vågade inte ens köra min vanliga specialare: att oförhappandes "råka" komma åt avtryckaren. Så jag ger det som hemläxa: googla på Sala dei Giganti, häpnas och beundra. 

Och så blev det kväll den första dagen. Är det något man gillar med Italien så är det för övrigt gatulivet. På kvällen går gammal som ung ut på stan för att ta sig en passegiatta. Och så gör man även i Mantova. 

Jean-Paul Gaultier i stan

Den franske kreatören Jean-Paul Gaultier har haft en utställning på Arkitektur- och designmuséet. Undertecknad har varit lyckligt ovetande, men genom ett stalltips fick jag reda på att det var sista dan idag. I grevens tid! Naturligtvis var man tvungen att åka dit och bevaka. Jag är i grunden inte så intresserad av mode. Men två saker lockade. Dels fanns det utsikter till att plåta kreationer i sköna färger. Dels drar haute couture till sig snygga tjejer, och dem gillar jag att plåta. Jag skulle inte bli besviken. 

Jean-Paul Gaultier tillhör tillsammans med Plastic Bertrand och Johnny Halliday en typ av fransmän som inte riktigt är fransmän - men på ett franskt vis. Jean-Paul kan väl bäst beskrivas som en sorts blanding mellan fransman och punkare. Jag kom till muséet vid tvåtiden. Då ringlade köerna långa. Det tog en timme att komma in! Bäst för Jean-Paul att han levererar. När man kommer in är det dock inget snack. Upplevelsen är värd varje väntan: 

Direkt förförs man av Jean-Pauls fantastiska kreationer. C'est magnifique! 

Det här är haute couture! 

Spetsbrösten är jag dock lite tveksam till. Bröst ska vara stora, runda. 

Oh, la la! Jean-Paul utmanar. 

De skotska mohikanerna. Det var med dem som Jean-Paul slog igenom. Två vilda folkslag i skön blandning. 

Plötsligt är man förflyttad till trakterna kring Place Pigalle. Det är den franska dekadansen i sin mest välskurna form. Det är kabaréer, sjömän, alla sorts konstiga varelser...

Naturens orättvisa. 

Man förstår varför många drömmer att bli modefotografer. Stilen, skönheten, sexigheten, formerna, färgerna, glamouren. Modevärlden är helt enkelt oemotståndlig. Varför har man inte kommit på det innan? Till och Från måste sadla om till modeblogg. Milano nästa! 

Äventyr i Rom: Jakten på Johannes Magnus ben. Trastevere. Aventinen.

Ni som följt Till och Fråns resereportage vet att jag inte gillar att ligga på latsidan. Visst är det kul att turista ibland - men man vill ju samtidigt göra nytta. Så idag var det dags att på allvar ta itu med det som jag såg som hela resans mål och mening: jakten att hitta Johannes Magnus grav.

Vem var Johannes Magnus? Johannes Magnus levde i början av femtonhundratalet. Han var Sveriges siste katolske ärkebiskop och broder till den mer kände Olaus Magnus. Landsförvisad från fädernesjorden ägnade sig Johannes åt att skriva verket Svea och Göta konungars historia. I denna räknar Johannes upp alla svenska konungar, sträckande sig ända bort till Magog Jafetson, gubben Noaks sonson! Enligt min mening är Johannes Magnus alltför lite känd i vårt land. Hade det varit i ett annat land hade han omnämnts i termer som fosterlandets fader och nationens själ. Men istället är han närmast okänd. 

Det fina med Johannes konungalängd är att den är Sveriges officiella konungalängd. Ta vår nuvarande konung, Carl Gustav. Han räknas officiellt som konung nummer sexton med det namnet. Det innebär att det måste finnas femton konungar Carl före honom. Gustav Vasas son Carl räknade sig som den nionde. Varför gjorde han det? Jo, därför att han hade läst Johannes Magnus konungakrönika. Enligt denna levde den förste konungen Carl år 2257 efter världens skapelse, d v s år 1504 före Kristi födelse. Sedan följde ytterligare sju Carlar, ända fram till Gustav Vasas son. 

Vän av ordning frågar: Hur kommer det sig att alla kunde köpa Johannes Magnus historia? Det är emellertid inte så konstigt som det verkar. Tvärtemot vad man kan tro hittade inte Johannes Magnus på allting själv. Det var snarare så att han fyllde på lite luckor här och var. Grunden hade redan lagts av antikens författare, som vittnat om Sveriges fortida storhet. Hör här: 

År 500 hade ostrogoterna under Theoderik den store invaderat Italien. Mån om att inte framstå som uppkomling beordrade Theoderik den romerska senatorn Cassiodorus att skriva goternas historia. Cassiodorus gick till verket genom att blanda goternas egna sägner med uppgifter från antikens historiker. Enligt goternas egna sägner hade goterna utvandrat från ön Scandza i norr liksom från ett "folkens modersköte och en människosläktets verkstad". Man hade sedan slagit sig ned vid floden Visla där man bodde under några generationer, för att sedan vandra vidare österut/söderut. Sedan gör emellertid Cassiodorus en säregen avvikelse. Han sammanblandar goterna med "geterna", ett antikt folk i Mindre Asien som tampades med de gamla grekerna. Efter utvandringen från Skandinavien berättar således Cassiodorus hur goterna vandrade söderut för att hamna vid Troja, där man slogs mot grekerna på trojanernas sida. (Vid den här tiden gällde att ett folk för att vara någonting att räkna med skulle ha varit med vid Troja. Romarna själva hade genom Vergilius kommit på att Rom egentligen grundades av den trojanske prinsen Aeneas.) Goterna var med och fajtades mot perserna och mot Egyptens faraoner. I sinom tid intog man sedan Rom.

Så goterna var alls icke några primitiva uppkomlingar. De var tvärtom ett folk med anor. Men det blir bättre: goterna for också till Spanien där de härskade under något århundrade. De spanska kungarna har alltid varit stolta över att de härstammar från goterna (på spanska finns ett talesätt: hacerse de los godos, d v s att yvas över sin härstamning, som att man stammade från goterna). Så när den spanske ärkebiskopen och kyrkoläraren Isidorus av Sevilla på 600-talet skrev de spanska kungarnas historia anslöt han sig till den cassiodorianska historieskrivningen. Isidorus utövade ett enormt inflytande på den tidens lärda tänkande, förmedlat genom katolska kyrkan. Goternas historia bättrades sedan på ytterligare av andra med att man härledde deras härstamning till Magog, Noe sonson. Gubben Noak hade tre söner: Sem, Ham och Jafet. Jafet fick en son Magog, som vandrade norrut. Han blev enligt några antika skribenter goternas stamfader. 

När sedan några svenska präster mer än ett halvt årtusende senare lärde sig att läsa och skriva stötte de på vad antikens vise hade skrivit om goterna och deras skandinaviska härstamning. - Men vad är nu det här? tänkte man. - Har vi varit så här stora en gång i tiden? Fajtats med trojanerna mot grekerna? Slagits mot perserna? Det är lätt att förstå att landsmännen började yvas. Svenskarna var alls icke några fattiga kusiner från landet. Man var ett av världens mest anrika folk! Så när Johannes Magnus satt i landsflykt i Rom och längtade hem fanns redan grundstrukturen för hans krönika färdig hos antika författare. Allt han behövde göra var att så att säga fylla i lite luckor här och var. Johannes Magnus kartlade därför samtliga svenska konungar från Magog Jafetson ända fram till Gustav Vasa. Han dog år 1544 och begravdes i Peterskyrkan. 

Tio år senare gav brodern Olaus Magnus ut Johannes Magnus krönika i Rom. Den letade sig snart till Sverige där den snabbt blev populär bland Gustav Vasas söner. Det lutheranska mörkret hade lagt sig över landet och konungarna bekände sig till den nya läran - men Johannes Magnus krönika hade man inget emot. I enlighet med Johannes Magnus konungalängd tog sig Erik numret fjorton, hertig Carl numret nio. Och på den vägen är det. Johannes Magnus konungalängd är alltsedan dess Sveriges officiella konungalängd, som gör vårt konungahus till världens äldsta! Krönikan lade den andliga grundvalen för den svenska stormaktstiden: när Gustav Adolf landsteg i Tyskland såg han sig som en ny Berik, den gotiska kungen som hade landstigit vid floden Visla med tre skepp för att utföra mäktiga ting och slå världen med häpnad. Det är svårt att tänka sig Breitenfeld, svårt att tänka sig Narva utan Johannes Magnus och hans krönika. 

Så ni förstår, kära landsmän, varför det är så viktigt att vi återfinner Johannes Magnus grav. Alltför länge har vi låtit denne landsman ligga glömd och förgäten i främmande land. Vi behöver inte benen. Men vi behöver veta var de ligger. Med den inställningen gav jag mig av mot Peterskyrkan på morgonen den femte dagen av min Romresa. 

Detta var måndagen annandag påsk. Merparten av turister och romfarare var i färd med att ta sig hemåt. Så det var ganska lugnt i Peterskyrkan. Jag hade inget speciellt att gå på för att hitta graven. Men en sak visste jag: under kyrkan låg "i grotti", grottorna. En underjordisk yta där många berömdheter ligger begravna. På förhand kändes det som att här var stället att leta. När jag hade vandrat uppe i kyrkan tidigare hade jag inte sett spåret av Johannes Magnus, och det kändes som att han inte riktigt platsade uppe i kyrkan (på grund av italienarnas okunnighet, snarare än bristande meriter). Jag frågade en vakt: " I grotti, dove sono?" Han pekade mot sankt Andreas staty: "Ecco, signore!". Vid statyn ringlade sig en kö. Ingången till grottorna! Hjärtat bultade till: jakten hade börjat. (Läsarfråga: Hur ser man att statyn föreställer Andreas?). 

Nere i grottorna rådde en andaktsfull stämning. Det var inte mycket folk så det gick att vandra bland gravarna utan att behöva stångas. Precis när man kommer ned har man utsikt  över den s k Confessio, d v s  stället där Petrus reliker bevaras. Dessa ligger precis under huvudaltaret i kyrkan, i ett skrin som skymtar i bilden ovan. Inga ben i världshistorien har någonsin utövat en sådan makt: på dem grundar påvedömet sina anspråk. Det är dessa ben som gör påven till Petri efterträdare och innehavare av nycklarna till himmelrikets portar. Confessio syftar på Petrus bekännelse. På Jesus fråga om vem lärjungarna trodde att han var svarade Petrus: "Du är Kristus, den levande gudens son." Varpå Jesus förklarade: "Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min kyrka och helvetets portar skall icke kunna motstå den. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen." Petrus var den förste påven och när han dog gick nycklarna i arv till efterträdaren, och har gjort så intill vår tid. Confessio utgör därför en av kristendomens viktigaste platser.  

Jag vandrade vidare bland gravarna. Varje ny sten och varje sarkofag var fylld med spänning: är det månne här han ligger? Men nej, det var ytterligare någon påve, ytterligare någon firad kardinal. Någon Johannes Magnus sågs inte till. Jag frågade en vakt: "Scusi, Giovanno Magno, il ultimo archivescovo cattolico svedese, dov'e? Men han visste inte. Men han pekade på drottning Kristinas grav, kunde inte den vara någonting? Visst, drottning Kristina ligger begravd i Peterskyrkan. Hennes gravvård ligger i någon slags mellangång mittemot en prinsessa från Malta. Det verkade vara de enda två kvinnorna begravda i grottorna - man verkar ha tyckt det lämpligt att fruntimmerna får ligga tillsammans och hålla varandra sällskap. 

Corpus Christinae Alexandrae gothorum svecorum vandalorumque reginae. Kroppen av Kristina Alexandra: Sveriges, Götes och Vendes drottning. En landsmaninnas kvarlevor i Peterskyrkan. Men var fanns resterna av mannen som skrivit Gothorum sveonumque historia? Av honom fanns inga spår. 

Bredvid Kristinas grav fanns emellertid ett intressant utrymme. En tom gravplats. Men den var stor och prestigefylld. På väggen en gammal stenrelief: den vittnar om ålder och företräde. Så varför är detta utrymme ledigt precis bredvid Kristina? Då slår det mig: tänk om det här är Johannes Magnus grav? Ty det förefaller väl rimligt att när man en gång lade Kristina ville man lägga henne bredvid sin berömde landsman? Svea och Göta drottning lades bredvid Svea och Göta konungars store krönikör - vad kan vara mer passande och logiskt? Men med tidens gång har man glömt bort vem den celebra gravgästen var. Kanske vid ombyggnaden av Peterskyrkan på 1600-talet att gravgästens namn föll bort? 

Teorin kändes inte helt tillfredställande. Men den var det bästa jag kunde åstadkomma. Upprymd gick jag upp ur grottorna. Har man hittat...? Mig veterligen känner ingen i Sverige till var Johannes Magnus ligger, så det här kunde bli något stort. Speciellt när graven ligger så pass synligt och tillgängligt! 

Det dröjde dock inte länge förrän jag fick förkasta min teori. Samma dag på kvällen när jag utforskade grottorna på internet fick jag reda på vem som hade legat på den tomma gravplatsen. Inte Johannes Magnus - men väl  Johannes Paulus! Den förre påven hade legat där från 2005 då han dog till år 2011 då han saligförklarades. Redan efter påvens död började rapporter om mirakler strömma in: människor som bett till den förre påven och mirakulöst tillfrisknat. Så år 2011 saligförklarades han och flyttades då upp i själva kyrkan där han nu ligger vid den helige Sebastians altare.

(Ett sidospår: att Johannes Paulus i slutet av 2000-talet låg bredvid drottning Kristina skulle kunna hjälpa till att förklara varför just Polen och Sverige hade en så pass god ekonomisk utveckling under denna period. Medan alla länder krisade var det bara Polen som hade positiv tillväxt i EU. Förutom Polen var Sverige det land som gjorde bäst ifrån sig. Efter förra påvens död bad polackerna som tokiga till honom för hjälp. Välsignelserna spillde sedan över på Sverige via Kristina.)

Tyvärr måste jag meddela läsaren att jakten på Johannes Magnus kvarlevor visade sig vara ännu mer misslyckad än jag trodde när jag gick ut från Peterskyrkan. Väl hemkommen till Sverige tog jag fram Kurt Johannessons bok Gotisk renässans. Och vad ser jag? Johannesson för fram uppgiften att Johannes Magnus är begraven vid den heliga Veronikas altare! 

Veronikas kapell ligger i grottorna bara några meter från  Confessio och Petrus reliker. På bilden ovan syns huvudaltaret med Berninis baldakin. Under altaret Confessio och Petri reliker. Till vänster i bild ses en staty av den heliga Veronika. Hon håller upp duken med vilken hon torkade Jesu ansikte på dennes väg till Golgata. Det är en av kristenhetens heligaste reliker och fragment sägs bevarade i Peterskyrkan. Under statyn ligger Veronikas kapell, i självaste grottorna. Det är här som Johannes Magnus enligt Johannesson skall ligga. På en av kristenhetens heligaste platser! Så nära jag hade kommit. Men jag hade inte läst på. Nere i grottorna hade jag inte sett av Veronikas kapell, ingången måste ha varit avstängd för besökande. Ändå, jag tvingas erkänna att jag inte hade gjort min hemläxa. När man ger sig ut på såna här företag måste man vara förberedd. Jag borde ha gjort efterforskningar innan var Johannes Magnus kunde tänkas ligga. Konsulterat Johannesson, Johan Nordström. Hur som helst var resultatet av ansträngningarna inte helt fruktlöst. Vi vet nu var han ligger. Jag upplåter härmed åt någon fosterlandssinnad läsare och landsman att ta vid och söka upp Johannes Magnus grav när han eller hon är i Rom! 

Efter Petruskyrkan tänkte jag bege mig till Trastevere, den vittberömda statsdelen på samma sida om Tibern som Vatikanen. Trastevere betyder just på andra sidan Tibern, det vill säga på anda sidan från gamla Rom sett. Stadsdelen är en gammal arbetarstadsdel som numera har blivit chick (känns mönstret igen?). Här finns underbara gränder och tvätt som hänger ute på tork mellan husen. Allt det som man förknippar med Italien från gamla filmer. Man kan riktigt se och höra Anna Magnani stå och skrika ur ett fönster. Enligt min reseguide skall Trastevere ha blivit filmskådisarnas favorittillhåll. Medan tidigare stjärnor som Fellini, Lollobrigida och Mastroianni höll till och glassade på Via Veneto håller dagens moderna italienska skådisar till i Trastevere (proggare som Nanni Moretti). Det är med andra ord samma utveckling som hos oss. Hipstersarna och proggarna tar över. 

Trastevere tillhör Roms äldsta stadsdelar. Centrum i Trastevere är torget Piazza Santa Maria in Trastevere. Här ligger den gamla basilikan Santa Maria in Trastevere. Kyrkan har anor från trehundratalet och sägs vara Roms äldsta Mariakyrka. Vid ingången finns gamla gravstenar från denna tid. Stenar ristade med enkla bokstäver på latin från kristendomens barndom. Återigen, det är sådant här som gör att man känner att Rom är Rom. Den otroliga  kontinuiteten som knappast finns någon annanstans. Det förgångna finns med i varje gathörn och gör historien närvarande på ett sätt som gör att man känner samhörighet med de människor som levde på den tiden för så länge sedan. Som infödd romare måste det vara en härlig känsla att känna denna samhörighet med förfäderna. Att vara inbäddad i den egna historien och leva tillsammans med de själar som gått före en. En livsstil som ger trygghet och rikedom och som gör att det materiella blir mindre viktigt. 

Kyrkan är riktigt trevlig. Den är en typisk gammal basilika från antiken. Det speciella med de äkta basilikorna är att de har fönster utmed mittskeppet där ljus kan strömma in. Det gör dem ljusa och inte så stora och därför också hemtrevliga. 

I kyrkan finns ett bönekapell. I kapellet ryska/bysantinska ikoner. Det här är något man ser i italienska kyrkor såväl som hos oss. Kyrkorna är muséer med otrolig konst och otroliga fresker från renässansen och framåt. Men i de delar av kyrkorna som är avskilda för seriös religiös verksamhet finner man de östliga bilderna. Vad beror det på? Jag tillåter mig här en personlig reflektion. 

Den vedertagna konsthistoriska doktrinen är att renässansen innebar ett genombrott för måleriet. Under de mörka åren under medeltiden hade konstfärdigheten från antiken fallit i glömska. Med renässansen upptäcktes centralperspektivet som gjorde det möjligt att framställa tredimensionella bilder, vilket lade grunden för det naturalistiska måleri som sedan fann sin höjdpunkt vid förra sekelskiftet. Denna uppfattning är emellertid ensidig. Om nu det moderna västerländska måleriet är överlägset det gamla österländska, varför är det då så att detta äldre måleri plockas fram vid andaktsstunder? Denna konst verkar äga en mystisk kvalitet, en inneboende förmåga att lyfta upp hjärta och sinne till Gud. Det är också det som är meningen med denna konst. Religiös konst är funktionell: dess syfte är just att hjälpa människoanden att lyfta från jordelivet in i himmelriket och få den att kontemplera eviga ting. Därför är den österländska konsten medvetet icke-naturalistisk. Den är realistisk i den meningen att den är begriplig, men samtidigt medvetet icke-realistisk i vissa delar - just för att markera skillnad mellan himmelriket och jordelivet. Sålunda är exempelvis människor i den bysantinska konsten tvådimensionella och starkt stiliserade. Bakgrunder framställs ofta i så kallat omvänt perspektiv, d v s perspektivet för någon som så att säga står inuti tavlan och tittar ut mot åskådaren - allt detta bidrar till ikonernas mystiska kvalitet. Det finns en hel teologi utvecklad kring ikonmåleriet vilken framställdes vid det sjunde kyrkomötet i Nicea år 787 - då kyrkan slutgiltigt vann segern över bildstormarna. 

Men om således det naturalistiska renässansmåleriet inte var ett framsteg ur religiöst hänseende utan snarare ett avsteg från den religiösa konsten och ett steg nedåt för andelivet, går det då att säga att den var ett misstag? Enligt min mening är detta inte heller möjligt. Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja vara utan Sixtinska kapellet och Rafaels stanzer? Vem skulle vilja ha ogjort allt det härliga som finns i Florens och Venedig, och alla senare mästerverk - Michelangelo, Rafael, Rembrandt, Vermeer, Repin, Zorn? Nej, det är inte möjligt. Världen hade varit betydligt tråkigare om den endast bestod av ikoner. Problemet tror jag går tillbaka till kejsar Konstantins omvändelse på trehundratalet. Konstantins omvändelse innebar att kristendomen gjordes till statsreligion. Detta var något helt oväntat som ingen kristen då hade räknat med: man hade räknat med att bli förföljd och få hålla till i katakomberna intill tidens ände. Till skillnad från judendom och islam är kristendomen dock ingen teokrati. Ända från Jesus och Paulus tid fanns en uppfattning att kyrkan inte hade några maktanspråk på jordelivet (giv kejsaren vad kejsaren tillhör, mitt rike är icke av denna världen...). I jordelivet var det meningen att religiöst och sekulärt skall samsas bredvid varandra intill tidens ände. Denna ursprungliga kristna hållning vändes överända i och med Konstantin. Det var därför nödvändigt att återupptäcka den naturalistiska konsten under renässansen. Då kyrkan var den makt som beställde all konst föll det sig så att denna nya konst slog igenom i kyrkliga sammanhang. Men den hör egentligen inte hemma där utan ute i världen. Så nu kan den konstnärliga arbetsdelningen från antiken återupptas där det mer andliga bysantinska måleriet åter dominerar i kyrkorummen. 

Efter Trastevere beslutade jag mig för att gå vidare till Aventinen. En av Roms legendariska sju kullar som ligger vid inloppet till Rom från Tiberns mynning sett. Enligt serien Rome var det här som spannmålslagren fanns under antiken, vilket gjorde kullen till plats för dåtidens maffiaorganisationer. I serien finns det en berömd plats där Pullo gör upp med sina rivaler om makten över spannmålshandeln. Målet var att hitta denna plats. 

Det var emellertid ganska sent på eftermiddagen och jag hade knatat ganska länge. Trötthet och brist på tid gjorde att sökandet blev lite halvhjärtat. Det visade sig också svårt då kullen numera verkar bestå av trädgårdsliknande tomter och boställen. Så här kammade jag noll. Jag skulle dock inte gå lottlös från besöket. Av en händelse råkade jag nämligen stöta på något bättre: 

Nämligen Alexis gudsmannens kyrka! Alexis var en romare som levde på trehundratalet. Som många andra helgon föddes han i ett välbeställt hem men beslöt sig för att försaka allt och följa Kristus. Hans kyrka är en ganska oansenlig byggnad som påminner om en gammal romersk gård. På  bilden ovan syns ingången till kyrkan där. Längst in skymtar altaret där gudsmannens reliker glöder. Det här är allmänt ett tips för den som ger sig ut på kyrkoskådning. Kyrkor är normalt byggda till något visst helgons ära och då brukar det alltid finnas reliker av helgonet inbakade i altaret. Så det är mot altaret man skall rikta sin vördnad. 

Alexis är prototypen för Guds heliga dårar. Heliga dårar är människor som avsäger sig världens visdom för att med okonventionellt leverne få människor att inse jordelivets alla fåfängligheter och villospår och så få människor att rikta sinnet mot det nödvändiga, mot Gud. Alexis var den förste av denna sort (men se även exempelvis Diogenes under antiken). De heliga dårarna vördades som helgon och särskilt framträdande har dårkulten varit i Ryssland. Den mest kände dåren är fömodligen den salige Vasilij efter vilken Vasilijkatedralen på Röda torget är helgad. Vasilij brukade gå naken iklädd kedjor mitt i vintern och skälla ut Ivan den förskräcklige. Dårkulten antog epidemiska proportioner under sextonhundratalet varför ryska kyrkan fick gå in och strama upp den. Än idag vördas dock många dårar: den mest aktiva kulten har förmodligen Xenia av Sankt Petersburg som idag räknas till Rysslands största helgon. 

Så det var därför ett verkligt nöje att oförhappandes stöta på Alexis gudsmannens hem och kvarlevor. Kyrkan är helt oansenlig, inte många besökare hittar hit. Det är nästan som att kyrkan är glömd och försakad. - Eller är det månne gudsmannen som spelar människorna ett spratt?