Fotomaran

Meddelar några bilder från Fotomaran som gick av stapeln häromsistens. 

Det var en lördag i augusti. Som så många gånger förr gick fotografer runt på stan. De bar på sina kameror, sina ryggsäckar, sina nummerlappar. På jakt efter motiv och odödlig ära. Men det här året var annorlunda. Corona-vidskepelsen hade ställt in alla arrangemang. Kulturfestivalen inställd. På något vis hade ändå Emil och kollegor lyckats blidka tillståndsmyndigherna. Europas enda marathon i år gick av stapeln. 

På grund av de yttre omständigheterna hade maran kortats i år. Den normala gången är en fullmara med tjugofyra teman på tjugofyra timmar. Plus en halvmara med tolv teman på tolv timmar. Nu hade man kortat till tolv teman på åtta timmar. En sorts halvmara. Eller tredjedels mara om man ser på tiden. Själv har jag kört både helmaran och halvmaran. Helmaran är som en hel springmara på fyra mil. Ett flåbuseri utan like. Mest för folk som känner att de vill bevisa något. Själv känner man att man inte har något att bevisa. Halvmaran passar bra. 

Reglerna är att man bara får ha en kamera. Däremot får man byta objektiv och ha vilken kringutrustning man vill. Det är jpeg rätt ut från kameran som gäller. Många kollegor är av den gamla stammen. Så som fotoentusiasterna var förr. Med ryggsäckar och stativ. De kommer från hela landet och entusiasmen är som förr. Själv bestämmer jag mig för att köra lätt i år. En Nikon Z50 med det lilla kitobjektivet. Den tunga utrustningen får stanna hemma. (Det är samma här. Man har inget att bevisa. I utrustningsväg har man haft prylar för proffsen. En D810. En 24-70 f2.8, En 70-200 f2.8. Men när man blir äldre lägger man alltmer av med denna fåfänga. 

Maran börjar vid Hötorgsskraporna. Deltagarna släpps in i grupper om femtio för att få nummer och marschorder. De sex första teman delas ut:

Skandinavisk
Den goda staden
2020
Turistfälla
Fotofest
Enkelhet

Entusiasmen finns hos kollegorna. Det skruvas på stativen, kollas att filterna är på plats, pulas med vattenflaskor. Själv känner jag en viss leda. Inte mycket folk på stan. Stan är död. Myndigheterna tar död på den med sin uppblåsta pandemi. Det är varmt, varmt. Termometern pekar mot trettio. I vanliga fall hade det varit perfekt, men i år? Framför allt att stan är så död. Hur hitta motiv? Det kommer bli segt. 

Skandinavisk.

Första tema: skandinavisk. Jag lunkar Drottninggatan fram och tar mig in i Gamla Stan. Kanske man kan få syn på några norska turister. Två veckors karantän för att besöka Sverige. Men de borde väl ha råd? De brukar hänga på Gyldene Freden. Skåla och tjimma, dricka bort sina oljemiljoner. Stället är stängt. Klockan är tio så det är givet. Går till Stortorget. På bänkarna sitter några spanska turister. Men de duger inte. 

Till slut hamnar jag vid slottet. Karl Johan står staty där. Norges befriare. Han stod tidigare vid Slussen men flyttades till Slottet när Slussen började byggas om. Han stod och skräpade vid Livrustkammaren, som en undanställd antikvitet. Kommer ihåg att det kändes lite ovärdigt. Men nu har Bernadottarna ställt anfadern på en jättelik sockel vid Slottsbacken. Han dominerar fullständigt. Skymmer sikten mellan Slottet och Tessinska palatset. På sockeln har man ristat in några pampiga epitet: "Brödrafolkens fader". Snälla Bernadotter: fransmannen lyckades visserligen utverka Norge vid Wienkongressen en gång. Och visst står Norges befriare från dansken staty på Karl Johann. Men brödrafolkens fader? Känns lite övermaga. Särskilt efter att det ena brödrafolket begärde skilsmässa för hundra år sen. Ändå, som temamotiv platsar fransmannen. Helt klart skandinavisk! 

Den goda staden.

Nästa tema är lätt. Den goda staden. Det kan bara betyda en sak. Brända tomten. Stockholms mysigaste plats. Med trevliga klängväxter som sträcker sig från fasad till fasad och överbryggar gatan. Som en naturens egen portal in mot Gamla Stans slingrande gränder. När jag kommer dit är en hel del folk där. Kaffegäster som njuter av stunden. Medtävlande kollegor som också har fattat ställets möjligheter. Och se, några skottar är där. Vet inte om det var äkta skottar eller om det var skottar wannabees. Men de gick omkring med kilt i sommarvärmen. Helt oblyga bytte de om och luftade klasarna. Det är en fördel som kvinnor har: på sommaren kan man gå runt i klänning och kjol medan vi män på sin höjd får krypa in i ett par shorts. Men skottarna har fattat galoppen. 

2020.

Nästa motiv är 2020. Och man fattar hur arrangörerna har tänkt. Det är meningen att man ska gå runt och plåta folk med masker. Eller plåta Håll avståndet-markeringar i marken. För mig är dock 2020 förknippat med Guldbron. Det var så mäktigt när den seglade in på sitt jättelika fartyg. Ända från Kina. Vilken resa! Och nu är den på plats och den kommer att förgylla tillvaron för stockholmarna i många årtionden och sätta staden på kartan. 

Turistfälla.

Motivet är givet. Stå och hänga på Västerlånggatan vid någon turistbutik och söka få nåt. Vi var väl en sådär tio-tjugo deltagare som stod där på gatan och tänkte samma sak. Till turisternas förvåning. Vad är på gång? De kunde inte veta att det var de som var produkten. I slutändan fastnade jag för den här bilden i stället. Lundgrens Fiskredskap. En gammal butik med doft av Anderssonskans Kalle. Den ligger på en tvärgata till Västerlånggatan, mitt emot Riksdagsbiblioteket. Det är väl egentligen ingen turistfälla. Snarare en butik för locals. Entusiaster som på gammalt vis vill köpa sig ett drag och fiska i Stockholms strömmar. 

...men även turister skulle väl kunna passa på? "Fiska gratis mitt i stan! Fish for free in the middle of the city! Fische frei im Stadtmitte! Рыбачьте бесплатно в центре города!" Se där en framtida turistfälla! 

Fotofest.

Det har nu gått några timmar i den trettiogradiga hettan. Det är varmt, varmt. Nästa tema är fotofest. Det är nära halvtid och nya teman väntar på Scandinavian Photo. Jag drar in mot Vasagatan och här är det riktigt stendött. Stan dör. Skaffar nya teman utanför Scandinavian Photo. Men man kan inte gå in i butiken och softa, dricka kaffe och allmänt njuta av en liten vila med de medtävlande kollegorna. Man får stå där ute och knäppa butiksfönstret, messa bilden till Marans funktionärer och så få nya teman i retur. 

Men jag har inte fullgjort de första sex teman än. Fotofest? Man är i krokarna av Stadshuset. Det är lördag. Det måste finnas bröllopspar där. Temat borde vara lättfångat. Och mycket riktigt. Det är bara att välja och vraka. På baksidan lyckas jag fånga den här bilden. Fotograferna ser likadana ut. Har aldrig sett det förut. Nytt koncept? 

Enkelhet.

Det har nu gått fyra timmar och jag har inte ens kommit halvvägs. Det är fortfarande trettio grader, har knappt druckit något. Det är som när man springer den stora maran. Första varvet bärs man fram av publiken. Man springer i en mänskovåg som bär fram en utan ansträngning. Men när man klarat Västerbron och rundat Stadion inser man att det är halva sträckan kvar. Och det blir genast tungt. Resten av maran blir ett långt lidande. Benen stumnar alltmer för varje meter. Det är en kamp mot klockan: kommer benen att hålla? Och nu får jag samma känsla. Varför hålla på? Man har ju inget att bevisa. Nej, det här var inte roligt. V75 börjar snart, jag drar hem, sätter på fläkten, knåpar ihop ett system, korkar upp, njuter en lördag i hemmets lugna vrå...

Jag stiger av. Fullföljer inte. Beger mig hemåt. Tar båten från Stadshuskajen till Riddarholmskajen. Den fina pendelbåten som satts in när man bygger om broarna. Från båten lyckas jag ändå fånga ett sista tema. Riddarhusholmen har i hettan förvandlats till en ministrand. Folk ligger och solbadar, tar sig även ett dopp. Delvis som följd av hettan, delvis som följd av coronan, delvis som följd av det minskade sinnet för dekor och ordning. Och varför inte? Känns lite oortodoxt, men där är i alla fall bättre än när folk ligger och solbadar på kyrkogårdarna. 

Dessa teman missades: 

Foten
Nytt normal
Mina drömmars stad
Titta
Hållbarhet
Mitt deltagarnummer

Maran blev en halv halvmara för min del. En kvartsmara. Att stiga av känns så här i efterhand som en besvikelse. Visst, man har inget att bevisa. Men att fullfölja ger ändå en känsla av att åstadkomma något. Men det slår mig nu: inget är över. Det är inte för sent! Man kan plåta dessa teman i efterhand. Det är det fina med att plåta. Man kan göra det när man vill. Sex fina teman att gå ut och fånga. Sprid ut dem över året. Ett nytt tema varje lördag. Så kommer man ändå i mål, om än senare än tänkt. Slow Marathon, ett nytt koncept. Greppa kameran, ut och plåta! 

Stockholm Triathlon 2013 - ladies

Stockholm Triathlon damernas igår. Till och Från var där och bevakade. Längs Gamla Stans gränder pustar sig vältränade damer fram. De simmar, de cyklar, de springer. 

När jag kom dit var tjejerna redan uppe på cyklarna. Full fart fram! 

En sån här dag är särskilt lämplig att studera den kvinnliga torson under fysisk ansträngning. 

Fartstudie. 

De rutinerade skjutjärnen fanns på plats. 

Kollega grämer sig över missad bild. 

Kärleken spirar bland publiken. 

Apropå publiken, hur var den? Jo, som vanligt hade man glömt att ta med sig kepsarna. Det blev därför mycket att hålla armen-handen som solskydd. Amerikanarna har inte alls det här problemet med sina kepstraditioner. 

Nicole Kidman på plats! 

Efter cykling blir det löpning. Hewitt från Nya Zeeland rastar kollegorna med markslukande aktion. 

Målgång. Lisa i mål. Ingen vinst i år. 

Jobbigt att plåta Triathlon. Värker i hela kroppen. Till och Från gav sig därför hemåt och satte på kamomillté och tog ett välförtjänt bad medan bilderna framkallades..

Lysningen

Hade egentligen tänkt ta det lugnt med plåtandet idag. Men på morgonkvisten fick jag bud om en intressant grej. Madde och Chris hade lysning inför bröllopet idag! Det var för bra för att låta gå en förbi. Jag dammade av värstingtelet och gav mig iväg. 

Jag var nere vid Slottsbacken en kvart innan elva. Kollegorna var redan på plats och bevakade. Jag fruktat att jag var sent ute men det här såg lovande ut!  

Det var dock lite märkligt. Ingen riktig aktivitet. Inga avspärrningar. Turister fraterniserar med livvakterna. Vi journalister står och pillar med utrustningen och väntar. Några strödda eftersläntrare dyker upp. Klockan slår elva. Det är nu det skall börja. Vad är det som händer? 

Uppenbarligen har kungahuset än en gång dragit mig och kollegorna vid näsan! Senast hände det vid Nobelfesten. Ryktet började gå att gästerna hade gått in i kyrkan från en särskild ingång i Slottet. På bilden en besviken kollega som vandrar hemåt med tunga steg. Undertecknad förlorade dock inte hoppet. Gudstjänsten tar väl en timme: varför inte hänga omkring och bida sin tid? Kanske något dyker upp när lysningen är slut? Jag satte mig vid boulebanan och väntade.  

Och vad är det då som händer? Spelmän på färd! 

Att spela är nödvändigt. Att leva är inte nödvändigt. Anrika spelmansgillen har ett big meet i Gamla Stan. Fioler, dragspel, nyckelharpor, folkdräkter, standar. I långa rader rullar de förbi Slottsbacken med sikte på Stortorget. Det här är pingst! 

Jäntors blig! 

Åldermannen skrider fram med värdiga steg. Man blir glad. Trots allt finns det fortfarande människor som älskar Sverige. 

En timme hade gått så undertecknad drog mig mot Slottet igen. Vid ingången till kungaborgen hade lite människor samlats. Besökare från fjärran samsas om utrymmet med lokala inbyggare. 

Kollegan från TT sätter upp sitt gear. Nu verkar det bli åka av! 

Och nu kommer de! Först ut är talmannen Per Westerberg. Jag gillar honom. Han är lite lantlig i sitt sätt men utstrålar ändå en viss värdighet. Precis som en talman skall vara. 

Tyvärr händer sedan inte mycket mer. Huvudskaran har antagligen gått in samma väg de kom in, genom Slottet. Av gästerna som kommer ut är det knappt någon man känner igen.  Som dessa. Några av Chris vänner? 

Stilig donna. 

Där är inbyggaren igen. 

Vad ska man säga? Det duger inte att låta kungahuset lura en varje gång på det här sättet. Det måste ske en förändring. Till och Från måste se till att skaffa sig ackreditering till bröllopet. Det är om knappt en månad så det är ingen tid att förlora. Hur gå till väga? Hmm, jag behöver en plan...

Valborg på Riddarholmen

Igår när jag gick genom Gamla Stan på kvällskvisten möttes jag av en härlig syn: 

Ett långt, långt fackeltåg drog genom gränderna. -Vad är på gång?, frågade jag. -Följ med! Vi drar till Riddarholmen. Det är Valborg och på förfädernas vis vill vi elda för att kylan och mörkret må vika för våren! 

Och när det märkliga tåget drar fram ansluter sig turisterna förtjust. Då får man förklara att det här är en uråldrig tradition, att så här har vi gjort alltsedan hednatid. 

Vi är många, vi är starka. Kylan och mörkret vike! 

På holmen eldas det och nu känner man det säkert: våren kommer! 

Valborg och sedan är man ledig på första maj. Och  om en vecka är det Kristi himmelsfärd. Mer ledighet åt folket! 

Snöröjningseländet

Inte många torde ha undgått att snöröjningen i Stockholms Stad just nu har det lite jobbigt. Det är inte bara SJ. Det är som om vi i Sverige överhuvudtaget inte klarar av det här med snö längre. Vi är numera ett folk av PR-konsulter så det kanske inte är så konstigt. 

Det som jag inte begriper är varför man har fått för sig att snön ska ligga kvar i skitiga högar överallt på stan. Här ses en vacker hög på Järntorget. Lockar denna hög turister? Hemma på gatan där jag bor har man slängt upp en stor hög mitt i gatan! Den har legat där nu i två veckor. Sopbilen kommer inte fram så det har inte blivit någon sophämtning på ett tag. 

När kunskapen om snöröjning har gått förlorad måste vi söka den där den fortfarande finnes. Vi måste söka oss österut. Till Finland - eller ännu hellre: Moskva. Ryssarna kan det här med snöröjning. De militaristiska traditionerna kommer här till sin rätt. I länken nedan rapporteras om hur snöröjningen i Moskva går till. Gatukontoret i Moskva har till sitt förfogande 30 000 man och 15 000 snöplogar. Bästa av allt: man använder sig av 46 stationära snösmältningsanläggningar och 146 mobila! Detta är en lösning jag skulle vilja se i Stockholm. ta bort snön från gatorna och smält ned den i reningsverk. På så vis renar man gatorna från partiklar. Detta måste väl vara en vinst för miljön? 

Om vi räknar med att Moskva är tio gånger större än Stockholm skulle det för vårt vidkommande handla om att staden skulle ha 3 000 man och 1 500 snöplogar, 5 stationära och 15 mobila reningsverk till sitt förfogande för snöröjning. Ett bra sätt att låta våra kommunalskatter jobba på. 

http://www.telegraph.co.uk/sponsored/russianow/features/7361536/Moscow-spends-500m-roubles-a-year-on-battling-snow.html 

PS. Har just sålt några bilder till tidningen Tonsättaren. Bilderna hittade man på min blogg här på Fotosidan. Vem sade att medlemskapet inte är lönsamt!? I morgon går jag och köper mig en blixt. DS.