Hälsning från Florens! - Klostret San Marco.

Det här är en av Florens höjdpunkter: Dominikanerklostret San Marco. Klostret ligger mitt i staden nära konstakademin Accademia. Klostret är i sig en konstskatt, berömt för sina fresker målade av munkkonstnären Fra Angelico från 1400-talet. Det var också härifrån som den berömde reformatorn Savonarola verkade. Klostret vittnar om värden och en livsstil från en svunnen tid som gått förlorade men som egentligen borde ha framtiden för sig. 

Pelargång mot innergården. På vanligt vis för kloster finns pelarkollonader  i fyrkant runt en trädgård. Här kan man under varma dagar gå i svalkan och kontemplera livet och evigheten. Och låta tanken inspireras av fresker! 

Munkceller. En trevlig form av kollektivboende. 


Varje munk har tillgång till egen cell. Med en individuell fresk målad av Fra Angelico! Dessutom ett trevligt litet fönster som vetter in mot gården (syns ej i bild). 

Här är en större fresk i en cell modell lyx. Här brukade Cosimo av Medici vistas när han behövde finna andro och koppla av ifrån världens bekymmer. 

Munkarna framlevde sina upplysta liv enligt regeln ora et labora - bed och arbeta. Arbetet var av yppersta märke. Det här är biblioteket där de flitiga munkarna ägnade sin tid åt att framställa böcker. 

Munkarnas skrivdon. 

Munkarna var inte bara flitiga med pennan. De var också konstnärer som illustrerade sina verk. Här är pigmenten uppställda enligt konstens regler. 

Och här är slutresultatet! Tänk att få sjunga till Guds ära ur egna handritade böcker!

Klostret var också högkvarter för den berömde väckelsepredikanten Savonarola. På 1480-talet kom han till Florens där hans väckelse vann många anhängare. Savonarola vände sig mot lyxen och den tilltagande tygellösheten som följde i renässansens spår. Han kritiserade också den religiösa konstens urartning från ande och fromhet till hämningslös sensualism.  

Här är ett exempel på fresker i Palazzo Vecchio. Vad denna svulstiga nakenhet hade med evangeliet att göra var det en del som frågade sig, däribland Savonarola. Han och hans anhängare brukade vid påsken anordna så kallade fåfänglighetsbål där man såg till att bränna parfym, urartad konst och andra fåfängligheter. Tyvärr gick Savonarola för långt i sin kritik. När hans verksamhet började hota stadens affärer blev han själv bränd på bål. 

Undertecknad tillsammans med Savonarola. 

Fortsättning följer. 

Hälsning från Florens! - I domen: konstiga prioriteringar.

Efter besöket i kupolen gick jag vidare ner i själva domen. Det är en ganska stram interiör. Inte överlastad som många andra liknande kyrkor kan vara. Det gör att konstföremålen är få och man har tid att sätta sig in i dem. Här finns emellertid en märklighet som får en att undra över florentinarnas prioriterningar. 

Längs väggen syns tre porträtt. Det mindre längst bort är den berömda målningen på Dante. De stora målningarna i förgrunden föreställer två condottiärer. Legosoldater med andra ord. Skall verkligen legosoldater föräras större bilder än den störste poeten i Italiens historia och grundaren av det italienska skriftspråket?  
 

Den berömda bilden på Dante. Ett porträtt i blygsam skala. 

Den engelske legosoldaten John Hawkwood. Värdig en jättemålning. 

Hur ska man förklara detta förhållande? Varför var legosoldaterna så älskade? Jag kan tänka mig två förklaringar. Den ena är att krig alltid slår poesi. Någon grekisk författare (Plutarkos? Longinus?) avhandlade en gång frågan huruvida Atens berömmelse främst berodde på stadens krigiska bragder eller på dess litterära storhet. Han kom fram till att det var de krigiska bragderna som varit främst i att bringa staden ära. 

En närliggande förklaring är att condottiärerna var dåtidens kämpar vars roll i vår tid på mer civiliserat vis fylles av fotbollsspelarna. John Hawkwood var un grande campione som för Florens räkning besegrade Milano. På samma sätt köper städerna idag upp utländska artister och i konkurrensen mellan städerna blir dessa spelare de mest hyllade. Sådan är människan. 

Det råder för övrigt en trevlig atmosfär i domen. Folk strosar avspänt omkring i det stora rummet. När ljudnivån blir för hög hörs med jämna mellanrum en speakerröst:

- Shhh!...Shhh! Silenzio per favore! Silence please! 

Meddelar några bilder: 

Fortsättning följer. 

Hälsning från Florens! - På Kupolen.

Världen känner många kupoler. Köpcentrumet Kupolen i Borlänge är känt vida kring. La Coupole var en legendarisk restaurang i Lund för ett antal år sedan. Jag tänkte därför att jag skulle kila upp och titta på kupolen i Florens domkyrka. Den har några berömda fresker av renässansmålaren Brunelleschi. Man kan även gå upp på taket och skåda hela Florens med staden vid sina fötter. Det kändes därför på förhand som att Florens kupolvariant skulle kunna ta upp konkurrensen med de tidigare nämnda två. 

Sagt och gjort. Tyvärr visade det sig att en del andra hade kommit på samma tanke. Så här ser det ut i Florens. Staden måste håva in kopiöst med pengar på turisterna. Renässansmänniskorna hade knappast kunnat ana att deras verk skulle föda staden 500 år framåt i tiden! 

När man väl har lyckats ta sig igenom insläppet väntar det tunga. 435 steg upp till kupolen i en trådsmal trappa! Det var riktigt tungt. Börjar första varifrån Quasimodo fick sina aggressioner. 

Men det var väl värt besväret. Plötsligt uppenbarar sig Brunelleschis mästerverk! Att få gå så nära och nästan kunna ta på freskerna. Underbart.  

Detalj. De saligas boningar. 

Detalj. De fördömdas kval. 

Efter denna skönupplevelse var det med lätta fötter som man tog sig de sista 100 stegen upp på själva kupolen. Plötsligt låg hela Florens för ens fötter. 

Nu utbryter det stora fotokalaset. Alla vill ha sin bild med staden som fång. 

Och det ville även jag. Okej, en turistbild. Men det är inte jag som har tagit den. 

Summerat var kupolen en riktig höjdare. Florens kan helt klart konkurrera med tidigare nämnda städers varianter. 

Hälsning från Florens! -Varning för kopior.

Ett av världens mest kända konstverk är Michelangelos David. Denna staty anses allmänt vara höjden av fulländning. Inte alls överlastad och svulstig som en del romerska statyer kan vara utan snarare sinnebilden av grekisk måtta. David står staty utanför Florens gamla stadshus på Piazza della Signoria. 

Man är som sagt uppväxt med att räkna David som höjden av konstnärlig fulländning. Det var därför som jag häromdagen tyckte mig göra en hemsk upptäckt. Framifrån var allt gott och väl. Men bakifrån var allt inte lika fulländat. Bakdelen ser man ju inte så ofta. Men är inte ändalykten lite väl rund i formerna för att sitta på en man? 

Här ser man det tydligt. Davids bakdelar hyser klart kvinnliga drag. Jämför med statyn i nederdelen.  Hemska tanke! Skulle David trots allt inte utgöra höjden av fulländning? Man vill ju ogärna kritisera Michelangelo, men det här kändes inte bra. 

Det var då det slog mig. Statyn på piazzan är ju en kopia! Originalet står på Accademia. Felet skulle kunna ligga i själva kopieringen och inte hos originalet! 

Jag bestämde mig för att pröva min tes. Jag ville hänga på låset men klockan nio var det redan fullt med amerikaner utanför ingången. Det är den här typen av Woody Allen-amerikaner som gärna besöker Europa och som flockas till Paris, Barcelona, Florens, Venedig och Prag. 

Till slut kom jag dock in. Och där stod han. Höjden av konstnärlig fulländning. En jätte med beundrande åskådare kring sina fötter. 

Konsten blir inte mycket bättre än så här. Men nu gällde det. Hur såg det ut på baksidan? Jag gick runt och...

Ja! Fulländade proportioner! 

Min tro på konsten var upprättad. Så här i efterhand borde man ha förstått att Michelangelo inte skulle ha gjort ett sådant misstag. Återigen visade det sig att man ska hålla sig till originalet. Och helst undvika kopior.