Ett telefonsamtal och gamla mamma

Njursjuksköterskan ringde idag för att ge svar på proverna. Det är en årlig rutin jag genomgår som levande njurdonator, först blodprover därefter en genomgång med sköterska/läkare för att få koll på hur den kvarvarande njuren mår.

Det är naturligtvis en omsorg jag uppskattar även om jag misstänker att jag nog bara är en siffra i en longitudinell forskning om njurdonatorers överlevnad.

-Det ser inte helt bra ut, var det första hon sa. Dina njurvärden har försämrats de senaste två åren.

Och helt plötsligt slog det mig. Min kvarvarande livstid kan nog inte längre räknas i tvåsiffriga tal…

En bild flög genom skallen.

Den sista jag tog av min gamla mamma.

Hon levde ett långt liv, ett spännande 89-årigt liv på många sätt. Hon var aktiv i miljörörelsen, såg till att det byggdes ett kooperativt vindkraftverk uppe vid Höga Kusten och var alltid mån om sina tre söner och sina barnbarn.

Men de sista två åren gick hon in i dimman.

Jag gjorde en liten tavla till henne med hennes tre söner och våra respektive barn.

Vi brukade sitta stilla och hon fick peka och tala om vilka som var vilka och våra namn.

Till en början gick det bra.

Efter en tid allt sämre.

Till slut mindes hon inte.

Annat än namnen på sina egna föräldrar som hon var övertygad fanns på avdelningen bredvid trots att de avled på 60-talet.

Så, denna regniga tisdag tänker jag att vad som än sker med min njurstatus vill jag under inga som helst omständigheter hamna i min mors avskedläge.

Hellre ensiffriga årtal kvar än tvåsiffriga…

syntax 2026-05-12 11:53

Ja - det är något att stilla be om...
Döden är ingenting, det är bara som att snäppa av knappen. Vi kommer inte att märka den. Vad vi däremot kommer att märka i allra högsta grad, är alla otrevligheter som kan inträffa dessförinnan.
Jag fyllde ju 82 nyligen, så det är aktuella grejer att fundera på.
Hoppas att vi har lite tur Per-Erik.
Bilden på din mamma är magnifik!

Svar från per-erik åström 2026-05-12 12:05

Tack Peter. Vi tar ett år i taget.
/per-erik

Erik Madsen 2026-05-12 12:46

Hej per-erik.
Det var dåliga nyheter att få.
Jag håller helt med dig om dina sista kommentarer. Jag fyller 83 i sommar och funderar allvarligt på att registrera att jag inte vill bli återupplivad ifall jag får hjärtstopp. När man fyller över 80 år och hjärtat slutar slå, då måste livet vara menat att stanna.
Det kan – och gör det, jag vet inte hur många procent, som överlever, men fler med olika konsekvenser. Och vissa (många) lever bra. Problemet är att om jag ramlar omkull på gatan och så kallade "Hjärtlöpare" kommer, måste de försöka återuppliva. Om det finns ambulans och ambulanssjukvårdare måste en försöka återuppliva, medan den andra kollar de register som de har tillgång till. Om personen är registrerad att han/hon inte vill ha återupplivning, då måste de sluta. Detsamma gäller sjukhus.
Det är en sorglig sak att börja tänka på, men det är inte helt irrelevant.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: Jag undrar om man kan få en etikett på sina kläder där det står "Vil inte återupplivas".

Svar från per-erik åström 2026-05-12 12:59

Tack Erik för dina kloka kommentarer. Etiketten på kläderna är både fyndig och tankeväckande.
/per-erik

mombasa 2026-05-13 20:06

Väldigt fin bild som jag tolkar och liknar vid en sån där ram med siffror man kunde flytta så att siffrorna efter en stunds pyssel hamnade i rätt följd. En leksak för längesedan.
När även jämnåriga får diagnosen, eller i ett förstadium, omgivningen misstänker att det inte står helt rätt till. Hen är inte bara lite allmänt "glömmen". Det klickar inte riktigt i samtal, i umgänget. Det är oroande. Eller att grannar på ön efter en lång vinter återkommer med demens i bagaget.
Jag är böjd att hålla med Peter H med tillägget att först är man inte (jättelänge) sen är man en liten stund och sen är man inte igen. Bortsett från att vara ett minne vilket kan vara vackert så. Ja, hoppla nu blev det livsåskådning, hör det hemma på en fotoblogg? :-)
Ha det gott
/Gunnar S

Svar från per-erik åström 2026-05-14 10:49

Tack Gunnar. Jag känner igen det du skriver om även bland mina bekanta.
/per-erik

Carina H. Jacobsson 2026-05-15 16:48

Ditt blogginlägg läste jag samma dag du lade ut...jag kunde inte kommentera då för det berörde mig långt in i själen...jag har jobbat med äldre människor både på hem och i hemmiljö och jag bara älskade det. Din historia är både vacker och skrämmande, man blir påmind om det enda man är säker på...att en gång dör man. Bilden är helt fantastisk. Tack för att du delar med dig. (idag var jag mogen att bemöta detta djupa inlägg)
/Carina

Svar från per-erik åström 2026-05-15 17:06

Tack själv Carina för en varm kommentar.
/per-erik