Happy birthday!

Egentligen är det inte klokt. Vi har levt tillsammans i 28 år, de bästa åren i mitt liv. Och hur hon stått ut med alla mina tokigheter, krokigheter och tvära kast förstår jag rakt inte. Särskilt inte hennes milda fördragsamhet med mitt ständigt återkommande och tvångsmässiga behov av kamerabyten. "Du tar ju ändå alltid samma bilder", brukar hon säga.

Hur som helst så fyller Ulrika, min fru, år idag. Av alla bilder jag tagit av henne  tänker jag att den här nog är den jag gillar mest. Fotograferad i Antibes i Sydfrankrike härom året. Fuji X100S, om jag inte minns fel, vart nu den tog vägen...

I alla fall - Happy Birthday!

Att fortfarande få finnas till

I fredags var jag på en väns begravning i Säbrå kyrka utanför Härnösand. Kerstin blev 69 år. 

Natten mot lördag sov jag över i vårt torp på Hemsön, en ö som delar Ångermanälvens utflöde mot havet. Hade svårt att somna, låg och tittade på fullmånens vandring över gardinen och tänkte på hur kort livet ändå är. Kerstin och jag var barndomskamrater och följde varandra genom uppväxten och tonåren, lyssnade på samma musik, läste samma böcker och klädde oss i samma gamla amerikanska arméjackor som vi skickade efter från Impo på Gamla Brogatan i Stockholm. "Mods" sa man om oss på den tiden..

På lördagmorgon gick jag upp tidigt, samtidigt som morgonljuset speglade sig i den oansenliga ängens miljoner daggdroppar. Insåg snabbt att det var omöjligt att räkna de många små blå blommorna i diket. Dom som jag inte ens kan namnet på.
Lyssnade istället en stund till tystnaden.
Tänkte en sekund på hur allt ändå återvänder, i det stora som i det lilla.

Stod där i en stunds förundran att fortfarande få finnas till.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

./.

En dikt för Kerstin

Begravningarna kommer tätare och tätare.

Kerstin blev 69 år. Kerstin som jag lekte med i småskolan, hon som var den tuffa tjejen som lärde mig röka cigaretter i 15-årsåldern och som var smart nog att ta sig genom gymnasiet med strålande betyg.

Vi växte upp nästan som grannar, förlorade oss i Beatles, Hollies, Kinks och Hendrix  under  60-talet. Kerstin var den som också höll ihop oss, ordnade klassträffarna och jag minns hur vi kunde sitta uppe på nätterna och diskutera livsfrågorna.

Nu är allt det där över. Kerstin dog hastigt. Vi träffades sista gången i augusti och lovade varandra att vi skulle ses nu i sommar.

Så blir det inte, och om ett par dagar är det begravning i samma kyrka i Ångermanland där vi konfirmerades fast vi inte trodde ett dugg på vad prästen predikade.

Om något så är begravningar en iskall påminnelse om hur kort livet är. Minnen av någon man höll av och gillade som plötsligt bara är borta. Snäpp! så är det över.

Begravningar är också så tafatta, det är så mycket man vill säga men inte riktigt klarar av.

Det är drygt 40 mil dit upp till begravningen i den vackra landsortkyrkan, det blir fem timmar utefter E-4:n med kaffet vid ratten.

Jag lovar mig själv att läsa en dikt av Bruno K Öijer utantill.

Jag vet att Kerstin skulle gillat den.

" sommarängen

reste sig framför dig

med skjortärmar av dimma

och fångade bollen du kastat

varje natt i sängen

sprang sagofigurer fram

och tog på ditt hjärta

men det som hände långt senare

var bara orättvist och går inte att förstå

jag slutar aldrig att tänka på dig

hur du var tvungen

att släppa tillvarons hand

och att den måste

ha gett dig något till avsked

en enkel blomstjälk

ett par regnstänk kanske

eller en rad från någon du tyckte mycket

om

vad du än fick med dig

hoppas jag du kan ta fram det ibland

utan att bli ledsen

utan att längta tillbaka hit "

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se