Dag för dag

Mina bilder och tankar för dagen

Times are a changing. Igen.

Norrmalmstorg i Stockholm i lördags. Jimmie Åkesson avslutade SD:s EU-valskampanj med att försöka hålla tal inför ett par tusen frånvända ryggar.

Jag var där med min familj. Min dotter, min fru och den ena av mina söner (den äldste sonen bor i Jordanien). Vi gick dit för att markera mot den rasistiska politik som Sverigedemokraterna står för. Trots att vi i min familj långt ifrån alltid är överens om politiska spörsmål. Vi är nog som Sverige är mest. Både lite höger, lite vänster och  mittemellan.

Men när det handlar om Sverigedemokraternas politik är vi fullständigt eniga.

Vi vill inte ha ett land präglat av intolerans, dumhet och fördomar.

Därför gick vi tillsammans till Norrmalmstorg.

Det ska sägas att känslorna svallade. Polisen gjorde flera ingripanden. Om detta kan man tycka och tänka, men särskilt omhändertagande är det inte när två poliser sätter knäna i ryggen på en liggande person.

Idag måndag, efter EU-valet, ritas den politiska kartan om i Europa.

Ultrahögern firar triumfer. I Frankrike fick Front National 25% av rösterna och kräver nyval. Det öppet rasistiska och homofoba partiet kommer att tåga in i EU-parlamentet med fler delegater än vad Sverige totalt skickar till Bryssel. Sverigedemokraterna skickar två.

Det politiska landskapet är förändrat.

Det är på många sätt ett illavarslande tillstånd ute i Europa. 

I min ungdom kom Vietnamkriget att bli den politiska och kulturella vattendelaren. För eller emot kriget blev ett moraliskt ställningstagande och det vred om skallen på de flesta av oss.

För mig kom det att förändra livets fortsatta riktning.

Kampen för mänskliga rättigheter, för flyktingarnas rätt till asyl, för HBTQ-personers rätt att leva sina liv som dom vill och för feminismen är det som engagerar de unga idag.

Detta är också vad mina ungar ofta talar om. 

När jag nu ser på bilderna av mina barn från i lördags känner jag därför stor värme, stolthet och glädje över att få vara deras pappa.

Kampen går vidare, som vi sa.

The times are a changing. Igen.

Vi ses i nästa gathörn.

PS. Bilderna är tagna med min nya lilla Ricoh GR. Underbart effektiv liten kamera. DS

Postat 2014-05-26 11:16 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Vad man minns…. 3

Thailand fruktade länge en HIV/AIDS-katastrof. Och det fanns anledning till oro. Dels beroende på den ständigt ökande turistströmmen, dels på en utbredd inhemsk prostitution.

Det började redan under Vietnamnkriget då tusentals amerikanska soldater på permis invaderade PatPong i Bankok och kuststäderna i jakt på "avkoppling". Sen kom massturismen från jordens alla hörn och långt ifrån allt var oskyldig familjeturism. 

Man kan tycka och tänka mycket om detta, men oavsett moraluppfattning så har Thailand ändå klarat sig hyfsat jämfört med flera drabbade afrikanska länder. Mycket tack vare ett intensivt upplysningsarbete, myndighetskampanjer  och en vid spridning och subventioner av främst kondomer till befolkningen.

Jag reste med dåvarande svenska AIDS-delegationen för att samla fakta om de kampanjer som thailändska staten initierade på 90-talet

Men hur mycket ansträngningar som gjordes nådde inte upplysningen alltid alla. 

Bilden tog jag utanför en bordell i Chiang Mai i norra Thailand. Hon på bilden - som var en han, brukade jobba ett par kvällar i veckan för att dryga ut hushållskassan. Kunderna var mest thailändare. Turisterna ryggar alltid inför transsexuella, som hon sa.

En särskild taxi-chaufför brukade också alltid dyka upp vid hotellet. Vi snackade ofta med varandra om ditt och datt, om hur han jobbade dag och natt för att bekosta sonens universitetsstudier och om drömmen om en bättre framtid. En kväll drack vi öl.

Han skämdes inte för att berätta att han då och då brukade besöka den lokala bordellen. För att koppla av, som han sa.

- Men är du inte rädd för att bli HIV-smittad?, undrade jag.

Han tänkte efter en stund.

- No, no… I always visit the same place and the same girl

- Men hon kan ju ha hur många andra kunder som helst förutom dig, sa jag.

- Maybe so… but you know... she is my special lady….

Sen tog vi en öl till och talade inte mer om saken.

Postat 2014-05-04 23:30 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vad man minns… 2

Eritrea i mitten av 90-talet

Söndag förmiddag på torget i Asmara. Kaffe, behaglig värme och Bob Marley strömmande ur högtalarna.

Kriget med Etiopien var äntligen över och det kändes nästan som att sitta på en piazza i Italien. 

Bilen tog oss från höglandet utefter de slingrande serpentinvägarna ner till Massawa vid kusten. 

Någonstans där stannade vi för en snabb kisspaus. Flickan som bar på sin lillebror kom gående utefter en stig och jag lyfte kameran, tolken hjälpte mig att tacka för bilden.

När någon idag nämner Eritrea  tänker de flesta på diktaturen och på Dawit Isaak, den svensk/eritranska medborgaren och  journalisten som sitter fängslad utan rättegång sedan 23 september 2001 för "brott mot rikets säkerhet". Davit brott bestod i att han skrivit några regeringskritiska artiklar i tidskriften Setit.

Davits öde, om han lever eller ej, är lika osäkert som obekräftat.

När någon nämner Eritrea tänker jag naturligtvis på Davit Isaaks öde men också den där flickan med sin lillebror på ryggen -  hon som jag mötte utefter vägen mellan Asmara och Massawa.

Hur det gick för henne är nämligen lika osäkert.

Eritreas stora gissel är de hundratusentals landminor som placerades ut under krigsåren. Minor som ligger kvar, lika lömska som osynligt livsfarliga i terrängen.

Hur många barn som trampat på minor sedan freden 1991 finns ingen officiell statistik på. 

Kanske var det en säker och minröjd stig hon gick utefter. 

Jag hoppas det.

Postat 2014-05-04 13:25 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vad man minns…1

Jag letar i äldre bildmaterial.

Hittar bilder jag glömt.

Varför glömmer jag hur det var?  Som på det där barnhemmet i Bucharest i Rumänien strax efter diktaturens fall i början av 90-talet. En tid då fönsterluckorna till de rumänska barnhemmen slogs upp på vid gavel. 

Jag tog massor av bilder när vi - den svenska Rädda Barnen-delegation, lyckades ta oss in i alla mörka skrymslen och vrår i detta skuggrike. Bara några bilder kom till användning, blev någonsin publicerade.

Ändå minns jag tydligt hur personalen brukade ställa upp ungarna så att vi skulle få se hur fint klädda de ändå var.

Och där stod de.

Tysta i halvmörkret.

Hundratals.

Det slår mig att det jag främst kommer ihåg är hur det luktade. En frän och påträngande blandning av klor och mögel.

Jag har undvikit de här bilderna så länge att jag nästan glömt dem.

För att doften av  stulen barndom är outhärdlig.

Postat 2014-05-03 11:13 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera