Mina bilder och tankar för dagen

Den gamle och havet - 46 år senare

Vi är ungefär jämnåriga, taxichauffören och jag.

Hans Mercedez av senaste årsmodell rusar fram på motorvägen från flygplatsen Ben Gurion in mot Tel Avivs centrum. Det sent på kvällen och mycket mörkt den 22 december 2013.

Vi växlar några artighetsfraser och han skrattar när jag försöker uttala några ord på hebreiska.

- Have you ever been to Israel before?, frågar han.

- Oh yes, svarar jag. 46 years ago. I worked at a kibbutz in the summer of 1968.

- Which one?

- Netiv Halamed He. You know about that kibbutz…?

Han nickar, blir tyst en stund, skakar sedan lätt på huvudet och säger;

- You know, Israel is not the same country anymore….

Väl framme på hotellet nära strandpromenaden har jag svårt att somna. Som alltid efter längre flygresor sitter det kvar en sorts irriterande darr i kroppen trots den ringa tidsomställningen.

Utanför på gatan hörs musik, människor och brusande trafik. Jag tar en förströdd bild genom fönstret och ser att vi tydligen bor mitt emot amerikanska ambassaden.

Jag ligger i sängen och försöker minnas hur det var. Den där första morgonen i Tel Aviv. Jag var sjutton år, hade läst massor av böcker om judarnas historia, om förintelsen, om Israels korta tid som självständig stat i Mellanöstern och om kibbutzerna.

Efter att ha övertalat morsan, skaffat pass och jobbat extra på helgerna satt jag för 46 år sedan där på den långa strandpromenaden.

Det var mycket långt från den instängda lilla norrlandsstaden Härnösand. Och det var stort på den tiden att ta sig så långt. Åtminstone om man var 17 år, allmänt lillgammal och okysst. .

Jag minns värmen, den obarmhärtiga solen och dofterna från cafeérna i gränderna ner mot stranden. Där satt jag och väntade på att bli upphämtad för vidare transport till Netiv Halamed He.

Det var som om jag satt i världens navel.

Jag hade börjat läsa ”Den gamle och havet” av Hemingway redan på flyget från Sverige och läste de sista sidorna just där i värmen i juni 1968. En fantastisk roman för övrtigt. Bland det bästa Ernest skrev.

Sommaren -68 på kibbutzen blev omtumlande. Jag förlorade äntligen oskulden (Tack Pirjo från Finland, wherever you are…) och jag förlorade för alltid min gymnasiala världsbild.

Ingenting stämde längre.

Kontrasterna mellan den kollektiva sionistiska högfärden och de historier palestinierna - innanför Damaskusporten i Jerusalem, berättade ställde föreställningen om Israel som ett halvsocialistiskt nybyggarland på högkant. Sommaren 1968 rörde om på ett alldeles särskilt sätt.

Det kom också att få konsekvenser långt senare i livet.

Jag och familjen vaknar och vi äter frukost i lugn och ro. Det dröjer fortfarande flera timmar innan äldste sonen ska komma från Amman i Jordanien och hämta upp oss i fina Volvon.

Vi hinner gå ner till den långa stranden. Jag ser alla nybyggda skyskrapor som sträcker sig mot skyn och tänker att så här såg det inte ut för 46 år sedan.

Så här minns jag det inte. Absolut inte.

- You know, Israel is not the same country anymore…

Jag tänker på krigen, på bosättarpolitiken och på Intifadan i Gaza under 90-talet. Gaza City som bara ligger 30 kilometer söder om Tel Aviv.

Gaza som med sina elstängsel, sina ständiga utegångsförbud och sitt Hamasstyre, är världens största permanenta flyktingläger.

Jag minns särskilt den där pojken jag träffade i Gaza -94. Han som hade utvecklat svår epilepsi efter att ha träffats av en israelisk gummikula i nacken. Han brukade sitta av dagarna i ett kyffe hos sin åldrade farfar lite längre ner i gränden. Någon skolgång var inte att tänka på.

Jag tänker på omöjligheten att någonsin få fred med detta land, i denna region. Denna del av världen som berört mig så mycket.

Krigen, de ständiga gränskonflikterna, Israels attackflygningar i norr mot Libanon, bosättarpolitiken och den gigantiska muren mot Västbanken. Allt detta - The broken promises in the broken land.

Jag sätter handen för pannan, kisar mot solen och noterar, lite längre bort utefter strandpromenaden.

Minsann sitter han inte där ändå.

Den gamle….. och havet.

Inlagt 2014-01-23 20:00 | Läst 1661 ggr. | Permalink

Logga in för att kommentera

2014-01-23 20:18 Otten

Intressant och trevligt skrivet.

2014-01-24 21:47 RHelena

Intressant läsning och särskilt för en som har egna kibbutzminnen. Själv var jag volontär på kibbutzen Einat nära Petah Tiqva, mellan Tel Aviv och Västbanken i mitten av 70-talet. Om kibbutzrörelsen hör man knappast någonting numera, men kibbutzer finns fortfarande. Många har privatiserats, så också Einat. Ja, mycket har förändrats i landet, men hela dess historia är också präglat av ständiga förändringar som inte verkar leda framåt i så många avseenden.

Bloggar

Den gamle och havet - 46 år senare

per-erik åström

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Bloggar

Den gamle och havet - 46 år senare

per-erik åström

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier