Om kolgruveestetik och bakgårdsromantik

Tiden är ett förunderligt ting, Åren går, minnen försvinner och färgerna bleknar. Det är knappt jag kommer ihåg att jag tog den här bilden när det revs som mest i gamla Slussen i Stockholm, men så här såg det ut en period på Katarinavägen. Va!, såg det så hemskt ut..., kommer mina barnbarn att säga om inte alltför många år.

Häromdagen skrev Bengt Björkbom om ”kolgruveestetiken i porträttfotografi” med anledning av ett porträtt signerat Thron Ullberg. Poängen var att digital behandling lätt leder till överdriven förtjusning i att dra i spakarna så att porträtten blir närmast omänskligt skarpa och overkliga. I en kommentar skrev Peter Hennig: ”Vem kommer inte ihåg gänget av bakgårdsromantiker under 1960 och 1970-talet? Igensotade grovkorniga bakgårdsmiljöer skulle det vara!”

Det fick mig att fundera en stund… var det verkligen så mörkt och ”igensotat” egentligen? Eller är det så att vi gärna minns en avlägsen tids fotografiska uttryck genom nån sorts mentalt filter, d v s att vi gärna vill tro att det var på ett visst sätt?

Efter att ha jobbat under ett par år med boken ”Skolan som förändrade fotografin” - en bok om bilderna, människorna och verksamheten vid Christer Strömholms fotoskola – ställer jag mig lite tvekande till att 1960 – och 70-talets fotografi var särskilt belastad av vare sig  kolgruveestetik eller igensotade bakgårdsmiljöer.

Däremot rådde en tidsanda som var orienterad mot samhällets avigsidor, dåliga arbetsplatser och utanförskap. Detta speglade också av sig i en del av fotografin.

Jag tänker på några fotografer vars bilder, reportage och dokumentationer tillkom under de åren. Fotografiska verk och fotografer som inte sällan hade anknytning till just Strömholms Fotoskola.

Några bilder jag tänker på… tagna i fallande ordning av Christer Strömholm, Gunnar Smoliansky och Anders Petersen, tre namnkunniga fotografer som ofta förknippas med 60- och 70-talets fotografiska estetik

Ingen av bilderna är särskilt skarpa eller igensotade, i alla fall inte i mina ögon. Däremot är de tagna i befintligt ljus, inte medvetet förskönade och med påfallande korn i kopiorna, något som inte sågs som särskilt allvarligt på den tiden eftersom möjligheten att "pressa" filmen i framkallningen var mer angeläget. Viktigare än kornigheten var att kunna fotografera i befintligt ljus. Detta blir särskilt tydligt i Anders Petersen berömda bilder från Café Lehmitz i Hamburg från slutet av 60-talet.

Men hur var det då med kolgruvorna?

En av eleverna på Strömholms fotoskola heter Kjell-Åke Andersson och som under flera månader hade vistats i ett kolgruvesamhälle i Wales i början av 70-talet och kom hem med ett stort material som senare kom att bli en bok utgiven av Aktuell Fotografi i Helsingborg. Här är ett exempel ut boken.

 Naturligtvis skulle det gå att artificiellt ljussätta porträttet på ett annat sätt för att få det att framstå som "lättare i tonen", men det var aldrig Kjell-Åke Anderssons avsikt. Därför blev porträttet som det blev, taget i befintligt ljus. En gruvarbetare så som han såg ut i sin dagliga gärning. Bra teckning, trots de mörka partierna enligt mig, knappast igensotade i alla fall.

Ett annat verk, appropå gruvor, är boken "Gruva" där den framlidne fotografen Odd Uhrboms bilder delar sidor med texter av Sara Lidman. Jag minns att den boken kom att ha stor betydelse, både som tidstypisk fotografi och som arbetsplatsdokumentation. Den är numera en liten klenod i min samling av fotoböcker.

Sen har vi Yngve Baum. Han var en av de allra yngsta eleverna på Strömholms Fotoskola, gav tidigt ut böcker med intressanta texter av samtida skribenter. Hans storverk är utan tvekan boken och bilderna från Eriksbergs varv i Göteborg. Han besatt en sjusärdeles förmåga att fotografera i befintligt ljus med sin Leica M2 och de få gluggar han använde måste ha varit av extra hög kvalitet. Det är omöjligt att återge hans valörer och ljuskänslighet via skärm, men här är en av bilderna ur hans Eriksbergsepos som jag tycker håller extra hög klass. Klassiskt recept för tiden; Tri-X, 400 asa och framkallad i D-76.

Detta om "kolgruveestetiken", alltså några exempel på den fotografi som var vanlig på 60 - 0ch 70-talet. En fotografi som jag menar är alldeles för värdefull för den fotografiska utvecklingen och historien för att förbigås. Den fotografi som fanns långt innan filmen fick maka på sig för sensorer och den röda mörekrumslampan släckes och ersattes med skärmen.

Andra viktiga fotografer vid den här tiden var också Micke Berg med dokumentationen av Skögsnäs-kollektivet och Mullvaden, och självklart Jean Hermanssons arbeten i den tunga mekaniska industrin.. Ingen av dem var överdrivet förtjusta i att kopiera mörkt och murrigt.

Till sist ett verkligt exempel på "bakgårdsromantik". I skarven 60/70-talet bodde jag i en sedan länge riven fastighet på Södermalm i Stockholm. Jag hade precis börjat på Fotoskolan. Det var på den tiden det var lätt att hitta billiga lägenheter, visserligen utan dagens bekvämligheter och på rivningskontrakt, men någon särskilt lång väntan på tak över huvudet var det inte.. Hur som helst. I samma trappa bodde en man med två ilskna Dobermann-hundar med munkorgar. En morgon knackade han på dörren och så; "Kom ut på gården, du ska ta en bild på mig och hunden för imorgon ska han avlivas. Han lyckades få av sig munkorgen och bet ihäl en pudel i Tantolunden igår..."

Det här är resultatet. Jag glömmer aldrig bestens morrande. Men det är i alla fall äkta "bakgårdsromantik" från en annan tid...

morgondotter 2025-11-17 19:39

i grund
och
botten

känns denna skillnad i uppfattningen om fotografiets kvalitet som fotografi
vila på

ett personligt förhållande till woke
eller
eller ikke-woke

för att uttrycka mig slarvig, vissa använder orden "social porr" om en del bilder och äcklas lite

jag blir berörd av din text och dom bilder du visar

/inger

Svar från per-erik åström 2025-11-17 19:41

Tack Inger.
/per-erik

alf109 2025-11-17 19:44

Fina bilder och en intressant berättelse. Det som hänt är väl att mycket gått mot hårdare och hårdare kopiering kanske? Om man jämför t.ex. Petersens tidiga bilder mot hans senare är det uppenbart och många har hängt på den trenden tror jag. Jag tycker också, (kanske beroende på att jag är så pass gammal?) att det tidigare generellt fanns en större medkänsla och empati i bilder av utsatta människor. Det var lättare att identifiera sig med de avbildade där det senare blev mer av "freak show". Nu finns det givetvis dem som lever kvar i empati och medkänsla, där din kamrat Kent Klich framstår som ett lysande exempel. Du tar ju även själv bilder laddade med empati och medkänsla.
/Affe

Svar från per-erik åström 2025-11-17 19:56

Tack Affe. Kent är helt unik, går sin egen väg utan att snegla på trender. Jag tänker att fotografi, likt allt annat skapande, alltid också i någon mån speglar sin tid och dess motsättningar. I en tid som vår är empati, omsorg satt på undantag. Man behöver inte ens vara politiskt engagerad för att känna av det. Därför tar jag och visar de bilder jag tycker har nåt att berätta om vad det är att vara människa på riktigt.
/per-erik

syntax 2025-11-17 20:06

Eftersom du citerade mig, så faller det sig lätt att svara.
Du visar god fotografi - men det var inte sådant jag tänkte på när jag skrev: "...Vem kommer inte ihåg gänget av bakgårdsromantiker under 1960 och 1970-talet?"
Det här rätt stora gänget är nu mera saligen bortglömda - dessbättre. Dom sprang omkring på blöta festen med kopiebunten under armen och fikade efter beröm. När tjejerna fick se dom igensotade murriga och grovkorniga kopiorna, deklarerade dom frankt: "Mej plåtar du inte!!
Jag tror kanske inte att Yngve Baum och Kjell-Åke Andersson hade fått plåta dom här tjejerna heller... :-)

Svar från per-erik åström 2025-11-17 20:37

Ha, ha. Jag tror jag förstår vilket gäng du menar.
Och det fattade såklart tjejerna också.
Yngve Baum plåtade nog aldrig tjejer, det var han för blyg för. Han var en enstöring. Men Kjell-Åkes bilder på sin fru har jag sett. Jättefina.
/per-erik

mombasa 2025-11-17 21:59

Läser med största intresse den här bloggen. Tankeväckande och kommer förmodligen leda till en lång tråd, och en del nya inlägg här och där. Tack för det.
Jag satte igång en slarvig bläddring i Fotografisk årsbok, STF:s årsböcker och var och när dyker det hårda svartvita upp först? En fråga. Och varför? En fråga till.
Att fotografera i befintligt ljus på platser där en blixt skulle slå sönder såväl bild som berättelse var så klart viktigt (Tri-X 1600ASA och D76). Att innehållet var viktigare än det tidigare förhärskande mjukare uttryckssättet. Det finns mycket att grunna på i de här frågorna.
Ha det gott
/Gunnar S

Johan Pihl 2025-11-18 10:56

Intressant text och fina exempelbilder (jag känner igen många av dem från gamla ETC-tidningar och fotoböcker från 80-talet), Per-Erik.