Stillheten på ön

Den heter Hemsön och delar Ångermanälven vid utflödet.

Jag och hunden är uppe  för att se till torpet efter vintern. Det är mycket långt från min brusande vardag vid Hornstull på Södermalm i Stockholm.

Typiskt nog glömde jag kameran i stan men iFåånen får duga.

Vinter förresten, här brukar vanligtvis vara meterdjup tjäle i marken, men inte i år. Vi tar en tidig morgonpromenad ner mot havet, hunden och jag, och noterar att det nästan inte finns någon snö under granarna. Normalt ligger här meterhöga drivor.

Närmsta grannens lilla åker är bara till hälften täckt av snö och hunden verkar ha fått upp en spår utefter vägen. Älg tillhör vanligheterna här ute.

Jag sätter mig på en sten nere vid havsviken. Hunden letar pinnar och stillheten är nästan bedövande.

Här, på denna ö, bodde över 400 människor för ett sekel sedan. Åkrarna böljade av lin och människorna slet i skogen, med de magra åkerlapparna och med fisket. I skolan hölls ungarna i herrans tukt och förmaning och det fanns en liten affär vid vägkorsningen. Det var det Sverige som sedan länge är borta och som skymtar i Sune Jonssons bilder. 

Idag - på Hemsön, tar folk färjan till och från jobb på fastlandet. Dom som har jobb vill säga. Det är en bristvara här uppe. Med lite tur och om miljödomstolen är nådig så lär väl några vindkraftverk snurra igång uppe på storberget med tiden. Men så mycket mer än så har inte ön att erbjuda den lokala arbetsmarknaden, inte i dag och knappast i framtiden heller. 

Jag sitter där på stenen och tänker min egen och på öns historia. Det ljusnar så sakteliga bakom raden av fiskebodar på andra sidan viken. Här fiskades f ö redan på 1400-talet och på avstånd hör jag någon börja spika takbräder. 

Torpet ligger också där med sin historia. Pannplåten och masoniten kom efter kriget. 
Torpargrunden gjordes nån gång i slutet av 20-talet, men timmerstommen är från 1880. Här i torpet, i kökssoffan föddes också 11 barn fram till -40-talet. Den sista ungen - Johan, tog över efter föräldrarna och levde här till sin död. "Gammpojke" som man säger här uppe. 
I trossbotten uppe på vinden hittade jag Luthers lilla katekes, läsebok för folkskolan, en manual till en hemstickningsmaskin och ett salongsgevär gömt bakom murstocken. 

Bakom skogen ligger stora havet och vissa år ligger det säl ute på kobbarna. Prästhus by heter platsen, några få hus, min svägerska och det lilla huset bredvid som tillhör en gammal ungdomsvän vars enda njure en gång satt i min kropp. 
Och så ungkarlen Larsa som bor närmare skogen i sitt lilla pörte. Han som ständigt byter bil.

En gemensam vattenpump.

That's about it. 

Det här torpet är - hur konstigt det än må låta, en hemvist i mitt liv. Stockholm-Hemsön. Kontraster som samverkar. Kanske älskar jag också den här ön för att min bror, som dog i cancer endast 51 år gammal, är jordfäst i minneslunden vid den lilla träkyrkan nere vid vägen. 

Jag hör hemma här helt enkelt.

På kvällen vid köksbordet med fotogenlampan snålställd- och efter att solen gått ner bakom berget, sitter jag och småsvär över att HBO laggar på Padden. Det är inte mycket till bredband här. För litet befolkningsunderlag för att täcka kostnaderna säger dom. Som vanligt alltså.
Måhända har ön, torpet och jag inte heller gjort någon klassresa att tala om. 
Men en jäkla tidsresa är det allt....

2014-03-13 12:25   pic-tor

Du är en riktig hedersman Per-Erik som donerat en njure till en kär vän. I min kropp sitter en njure som min bror har donerat. Han är också en hedersman. Det är vemodigt att skåda den "ekonomiska utvecklingen" i avfolkningsbygder. Det är som om en våg dragit förbi för att aldrig mer återvända.

2014-03-13 12:52   Anders_67

De blev en intressant historia, du berättar till oss läsare.vilka kontraster Stockholm-Hemsön.fast både landsbygden o storstan är ju bra på sitt sätt.synd att landsbygden inte längre har något liv o rörelse.tack för din historia, /Anders

2014-03-13 15:24   yka

Intressant och "varm" historia du förtäljer! Märks att du är hemma där! Ja det är en svindlande tidsresa Sverige gjort! MVH Yvonne

2014-03-13 16:25   Krille-K

Vad fint du berättar om Hemön Per-Erik och vilken fin handling att ge en njure till en medmänniska.
Och iFåånen tar ju riktigt bra bilder.
/Krister

Svar från per-erik åström 2014-03-13 16:55

Tack Krister. Man behöver den där tiden, om så bara något dygn, för att fylla själen med stillhet och en annan sorts närvaro än i stan. Förr levde pch arbetade människor på samma ställe. Detta har förändrats under vår generation. Det är en dramatisk förändring på gott och ont.
Vad häller njurtransplantationen så är det en historia för sig. Och absolut något jag kan rekommendera envar, även om det är en märklig känsla att frisk rullas in på en 6-timmarsoperation och komma ut som rejält omskakad och behöva 12 veckor innan man kan gå normalt igen. Dock hämtar man sig snabbt och livet återgår till det normala PLUS känslan av att en annan människa fick ett bättre liv.. Det enda som märks är 24 cm ärr över högra buken. Men dom syr så förbannat snyggt nu för tiden så det går knappt ens att sitta i herrbastun och ljugskryta om än det ena än det andra. ;-)

Hörs/pe

2014-03-13 20:10   begust

Trevlig läsning igen
Jag bodde en tid i Bollstabruk
Vi hade simskola i älven, ett kylslaget minne

2014-03-13 23:47   Dubbelolle

Vacker o poetisk berättelse, med sköna bilder till. Blir lite störd över dom där kollegieblockhålen, känns lite overkill. Hälsn, LO