Att förlora ett barn.
I många år levde jag och barnen i ett kolsvart mörker.
Många gånger undrade jag om vi nu hade varit med om det värsta,
för att orka nästa dag
och för att hopplöst fortsätta som dagen innan.
En av de värsta situationerna under de åren
var när barnens pappa tog barnen.
När jag fick bita ihop, stänga av och vara utåt sett
oberörd.
Han bestämde och kontrollerade allt.
Det enda han aldrig kunde släcka,
ta ifrån oss och kontrollera
var kärleken jag och barnen hade till varandra.
När jag tog oss ur det där mörkret,
när vi började våra stapplande steg
lovade jag mina barn att aldrig
släppa taget,
att aldrig igen vara åtskilda.
Med vårt bagage har jag alltid vetat
att vi kan komma behöva mer hjälp.
Vissa delar har vi gått genom i terapi,
vissa delar dyker upp senare i livet.
År 2014 flyttade vi till en mindre kommun,
då vi blivit en större familj behövde vi större boende.
Efter ett halvår började vår 9 åring uppvisa ett sämre mående.
Vi försökte hjälpa henne men ju mer tiden gick
insåg vi att vi måste söka hjälp.
Det tuffaste var att behöva välja mellan barnen,
allas bästa var vi tvungna att överväga ständigt.
Så vi bad om hjälp.
Det dröjde inte länge innan vi började få socialtjänsten emot oss.
Vi försökte fokusera på hur vi kunde hjälpa vår dotter,
medan dessa personer började köra ett riktigt elakt spel.
Och mitt i det
stod vår dotter
förtvivlad, ledsen och så hjälplös.
Den smärtan, att förlora ett barn
är obeskrivlig.
Att inte kunna hjälpa henne
att inte kunna hålla henne
som jag lovade.
Att helt hjälplöst se på
när fel människor har makten.
För att klara av det här
blev vi tvungna att sörja.
Vi blev tvungna att ge in för den smärtan
att Förlora sitt barn.
Vi begravde henne djupt i våra hjärtan.
Dom skyldiga till detta sitter överlägsna
och gömmer sig bakom lagar de själva bryter.
HUR LÅNGT är dom beredda att gå
för att tysta oss?
Hoten hänger ständigt över oss,
fallgroparna är många.
Och allt jag gör
vänder de emot oss.
Det har gått 2 år nu,
vi kämpar fortfarande för henne.
Vi står fortfarande upp.
Vi håller fortfarande ihop.
”Jag släpper dig aldrig,
min lilla fighter.”
Lovar.
//Mamma



Jag har så undrat över vart du tog vägen. Att det var så illa kunde jag inte tro.
Jag hoppas innerligt att din kamp för din dotter inte är förgäves. Att det ordnar upp sig så att hon får tillbaka sin mamma.
Jag tänker på dig!
Katarina
Har läst dina ord om och om igen, först med tårar sen med en stärkande värmande känsla.
TACK vännen.
Tack för att du inte glömt mig.
Betyder så mycket att läsa dina ord.
Stor kram
Skyller på lagar, inte lätt för en mor att vara stark och stå emot då.
Håller tummar och to på att ni får rätt och att barnet får komma hem till sin familj.
Grymma värld som inte förstår sig på kärlek.
Tack för dina underbara ord, så smärtsamt sanna.
Tack för att du tog dig tid att läsa mina ord.
//J
Hälsn!
Hoppas det ska göra det nu, men vi har slutat hoppas då det gör så förbannat ont när vi sett att de inte är ute efter det. Stort tack för dina ord Jan.
Hej min goa fotovän. =)
Har saknat dina värmande uppmuntrande ord.
Det värmer så att du fortfarande vill vara min vän.
Kram J
Svaret känns i hela min kropp och det knottrar sig på mina armar.
Din kärlek och styrka lyser igenom hela texten.
Jag tror på dig.
Kram
Marianne
( Du har mail )
Hej min vän. Vet att jag skulle ha skrivit till dig under denna långa kamp, men mina ord fanns inte då.
Bara en oändlig sorg mitt i helvetet.
Stort Tack för att du fortfarande finns och vill vara min vän. Vågade inte räkna med det då jag tog steget ifrån allt och alla. Dina ord stärker.
Tack. =)
Klart jag är.....finns där om du behöver. Det vet du
// Marianne
Blev så rörd av dina ord Björn.
Ord som jag sparar i mitt hjärta.
Tack.
Med vänlig hälsning J
Jag hoppas verkligen att ni drivit denna fråga i de rättsliga instanser som kan överpröva besluten.
Vänligen
Nonno
Jag har krigat hela vägen upp.
Och för var gång jag ställt mig upp har dom attackerat på ännu fulare sätt.
Jag vet att vi har rättigheter, var ju därför vi ifrågasatte deras sätt och metoder.
Men ännu håller de på och ska till vilket pris tysta oss.
Och de hotar med att ta fler barn. Om vi inte ger upp fighten.
Om jag inte slutar att kämpa.
Tack för dina ord Nonno, vet att det är allas rätt att kunna överklaga
och om det ändå hade varit så i vårt fall.
Men det finns verkligen onda människor i maktposition
som vet hur de ska balansera på vad de kan komma undan med.
En dag kanske vår kamp ändrar lagar
så detta aldrig kan hända igen.
/J
Som jag undrat vad som hänt er, varför du varit borta..
Du gör det enda rätta och din kärlek och starka vilja känns mellan orden
och genom skärmen. Fortsätt.
Tänker på dig och de dina.
Kram Johanna S
Men det kommer nog det också skall du se, hoppet är det sista som överger en !
Kämpa på !
Kram !
ing-marie