S T O R V I N S T PÅ GOTT OCH ONT.

Dubbelt Upp.

Efter en lång resa med hinder som berg och gropar lika djupa som havet,
med motvind och motgångar lika stora som orkaner,
med en svindlande kamp i kärlekens tecken..
föddes två små töser.

Äntligen. 

En vecka fick jag vara på sjukhus med töserna innan vi fick komma hem till syskonen.
Det blev en omtumlande värld vi hamnade i, att hinna med alla 8 barnens behov.
Pendlandet mellan två små bebisar och vardagen blev plötsligt väldigt svårt att balansera.

Efter 2 dagar började min hälsa svikta. Hade förlorat blod som var på gränsen "för mycket" när jag födde töserna men inget som läkarna var oroliga för. Hemma började mattheten ta över.
En grym trötthet. Men mina frågor om min hälsa blev bara bemött med
"du har fött tvillingar, du SKA vara trött, det är helt normalt med tanke på att du gjorde ett dubbelt jobb med att föda två barn och blödningen är helt normal".

Jag hade fortfarande mycket smärtor i mage och rygg, jag undrade om det var något kvar av modekakan som gav sådana blödningar och sådan intensiv smärta, men de avfärdade det med samma förklaring som innan. 

4 dagen tilltog blödningen. 
Först försökte jag bara vara stilla, lurade mig själv att jag inte blödde så mycket, men när jag inte orkade ta de små på natten började en obehaglig rädsla krypa i mig. 
Jag ville bara vara hemma med min familj.
Så jag valde att ha samma förklaring intalande som sjukhuset, att allt var helt normalt. 

5 dagen ringer jag sjukhuset igen och berättar.
Och naturligtvis får jag tala med en kvinna som ansåg att det jag beskrev var helt normalt.
Jag stod på mig och sa att jag ville ha en tid för en kontroll.
Kvinnan sa att de inte hade några tider annat än akuttider och hon ansåg att jag inte var i  någon akut situation. Jag frågade om det var normalt att blöda bindor fyllda inom loppet av en halvtimma, hon säger då med syrlig ton att "om jag nu verkligen ville ha en tid kunde jag VÄL få en 15 minuters tid vid halv fyra". Bra tänkte jag, då får jag en hel dag tillsammans med barnen innan.

 Blodproverna visade ett lågt blodvärde MEN det var ju under omständigheterna normalt.
Läkaren säger att jag kunde ju ha en infektion på gång och att jag skulle komma tillbaka nästa dag för nya prover. I detta skede orkade jag inte argumentera. Hon påbörjar en gynundersökning och blir helt vit i ansiktet och börjar svamla en ursäkt och att detta var allvarligt för blödningen var enorm. Det resulterar med en akut operation- skrapning.

På uppvaket förklarar läkaren att de hade avlägsnat bitar av modekakan som fanns kvar och att blödningarna berodde på att det blivit sår. Men att jag nu skulle bli bättre.
Jag känner att det rinner och jag frågar henne om det var normalt.
Ja självklart blöder det till en början men det kommer avta förklarar hon.
Ska det rinna som det gör nu? undrar jag medan det bokstavligen forsar ur mig. Läkaren kollar och börjar säga att det inte var något ovanligt att blöda men hon tystnar när de vände mig på sidan.
Under mig i sängen växte en blodpöl.

Kaos. Det dyker upp personal i operationskläder, läkaren förklarar att de måste operera mig akut för detta var livshotande.
"Inte för att skrämmas Johanna men bara så du vet kan det bli så att vi måste operera bort din livmoder om vi inte får stop på detta, tänker det är bra att du får veta det."
Jag ville bara hem. Sa att de får göra vad som krävs för jag ville hem till min familj.
Jag ber att få ringa min sambo men jag fick inte fram något annat än gråt när jag hör hans röst i telefonen. Maktlösheten var enorm. Rädslan lamslog mig totalt.

Hade jag kommit in till sjukhuset senare än vad jag gjorde
hade jag inte suttit här idag.

Barnen hade inte haft en mamma. 
Jag fick 12 påsar blod, de bytte ut hela mitt blodomlopp. 

Denna resa tog nästan mitt liv. 
Nu börjar andra resan, tillsammans med min familj.
Läka både fysiskt och psykiskt.
För jag vet att det är värt varenda steg, mina 8 barn ger mig styrkan.
Jag har kommit alldeles för långt för att det skulle sluta så här,
jag vill leva med min familj.

I resten av mitt liv.

//Johanna