Polis Polis PotatisGris.

Men för helvete,…

Vi åkte och såg på ett hus som de ville hyra ut,
och jag gjorde det värsta valet jag kunde ha gjort.
Valde latheten framför säkerheten.
Bad min kompis köra dit, struntade i lagen och åkte med våra minsta töser i våra famnar-
inte fastspända i bilbarnstolar.
När det var några hundra meter kvar till adressen ser vi poliserna.

Is i magen.
 
Andas.

Nej nej nej vinka inte in oss.

Shit, vi kunde inte heller tvärnita, vända utan det var bara att fortsätta mot dom.

De vinkar in oss.

Jag har haft med poliser att göra tidigare,
men aldrig för att jag gjort något olagligt.

Polisens blick när vi kör in på platsen de hade sina bilar parkerade.
Is.
Koncentrerad polis blick.
Ångesten skrek inom mig. Bara de inte ser töserna.
Medan min kompis fick blåsa lutade sig polisen mot mitt fönster
och bara tittar på mig.




Tusen tankar, kunde jag sjunka ihop kanske och dra min tröja över min dotter
som sov i min famn. Bara han inte såg den andra tösen som sov i sambons famn.
Om han bara kunde prata med min kompis istället,
och låta oss åka.
Med bara en varning. Snälla.

-”Har du körkort?” undrar polismannen till min kompis.
Hon var ännu nervösare och rent ut sagt livrädd.

För min vän har aldrig och då menar jag Aldrig gjort något dumt.
Hon har alltid varit För snäll
och det visste jag.
Och jag valde att utnyttja det.

-”Ser jag rätt? Har du ett barn i din famn?” frågan ställs till mig när han fick min väns körkort. FY FAN jag ville bara skrika, springa, spy.

Han öppnar dörren och lutar sig in.

Bankande hjärtslag. Tror att han hörde det.

Alla var tysta.

Polisen sträcker ut handen och drar i sambons jacka som var halvt över tösen i hans famn.
 

-”Det HÄR gillar jag inte” fortsätter han och vänder sig om mot de andra poliserna som stod en bit ifrån och nickar åt de att komma.
-”Ni får inte åka en enda meter till, var god och kliv genast ut ur bilen.”
Min vän försökte förklara att hon bara ville parkera bilen rätt, handbromsen var i och hon ville bara få starta bilen och göra det rätt.
-”Aldrig! Ingen av er får åka en mm till i den bilen” säger polisen riktigt argt och bestämt.
Ett sådant där tonläge som får en att känna sig som flugskit.
 

Min kompis börjar gråta, jag börjar gråta och ber de att inte straffa henne.
Sa att det var mitt fel för att jag övertygade henne och att jag utnyttjade vår vänskap, hennes snällhet och att det är jag som i så fall ska hamna i registret och få böter eller vad de nu ville ge för konsekvens.
Polisen lägger armarna i kors och två av hans kollegor går runt och öppnar sambons dörr.
-”Ut!”

De tog min kompis in i deras piket bil, tar hennes uppgifter, skriver böterna och säger att hon har en sk prick i sitt register nu i 3 år framåt. Först sa de att hon inte ens fick sätta sig i sin bil och köra hem, men efter en lång diskussion från mig så sa de att hon fick det men att jag, sambon och våra töser fick gå.

2500 kr i böter per barn blev konsekvensen.
Och en rejäl moralpredikan om lag och att har man dessutom barn är detta det värsta man kan göra som förälder. 

SÅ RUTTEN har jag aldrig känt mig.
Jag struntade i mina tösers säkerhet, jag utnyttjade min väns snällhet
och jag har satt hela familjen i en ekonomisk skit situation.
5000 kr är enormt mycket pengar för oss.
Men jag ville inte utsätta min vän för den ångesten att ha en sådan räkning
pickandes i 30 dagar till. Eftersom allt stod i hennes namn och personnr.

Just nu är det som en ren domino effekt.
Virusprogrammet för datorn löper ut om 1 dag,
finns inga pengar att förnya det med.
Hade chansen att få ställa ut mina bilder,
men nu rök pengarna som skulle ha gått till att köpa ramarna.
Kvinnan som äger huset vi var och tittade på
sms i morse om att hon väljer en annan familj att hyra ut till.

NEJ jag är inget oskyldigt offer,
jag är helt enkelt en stor skit.
Som valde att Ta Den Tillfälligt Enkla Vägen.
Rakt in i armarna på farbror polisen.
Och jag lovar- DEN kramen var allt annat än go.

/Johanna

Möblering.

-”Hur kan Ni bo så här litet och få plats?” frågan har ställts av många, flera har upprepat sin fråga i omgångar.

Det finns så många anledningar, så många förklaringar men det jag har försökt fokuserat på är HUR ska jag få det att fungera? Om jag analyserar och sågar mig själv vid fotknölarna om hur jag kan bo litet med så många barn kommer jag ju inte på någon lösning-
det enda som händer är att jag mår dåligt och fylls med ångest och frustration.

Jag är stolt över att kunna bo tillsammans med min familj, 10 stycken, på bara 117kvadratmeter och få det att fungera. Men vad har jag för lösningar?

Jag har fått möblera annorlunda, många gånger är det faktiskt så att det inte är mängden möbler som får det trångt- det är hur man ställer allt.

Och något som är otroligt viktigt, som man inte tänker på alla gånger, är Ljuset.
Precis som för fotografen.
Inte att HA ljus, det är ju självklart. Utan det är Vart man har ljuset i rummet.
Som att fotografera med ljuset felriktat. Jo det går, allt går, men Känslan i ett rum lyfts fram mer ljuset placerat rätt.

Mina äldsta barn har ju varit med tillräckligt länge i Min värld så de tänker likadant,
och när det görs om hemma hos oss är det jätte kul att se vad de har för idéer.
Och framför allt Varför tänker de som de gör.

Nu låter det ju som rena paradiset hemma hos oss när vi får våra ryck och gör om,
ärligt så är det inte så trevligt alla gånger då vi är många som ska tycka sitt och många som ”är i vägen”. Jag blir jätte frustrerad om det inte görs på en gång medan min sambo helst av allt vill gå hemifrån när jag får idéerna.
Fast sist det blev så då jag frustrerande flyttade tunga hyllor själv fick jag ett grymt ryggskott. Jag grät i 4 dagar och fick ju uppsöka akuten tillslut- men när jag kom hem hade min sambo flyttat allt och gjort ett eget försök till möblering.
Då grät jag igen- men bara för att jag blev så glad.

Utmaningar vill jag ha i mitt fotande.
Och det är något som jag i mitt liv har använt mig av när det är som tyngst.
Som med min familj.

Det är ingen dans på rosor att bo så här trångt.
Men min äldsta dotter sa för inte så länge sedan en underbar sak angående vårt boende,
-”Mamma jag vet att jag är orättvis när jag skriker på dig att jag inte vill bo här. Alla mina kompisar bor i stora hus och har egna rum och jag blir avundsjuk fast jag inte vill.
Men vet du vad jag kommit på? Jo att vi är ju många i vår familj och vi har inte så mycket plats, men mina kompisar har det men de verkar inte ens lyckliga över det.
När jag varit hos någon annan och sagt att de har så fint rum och fint vardagsrum får jag oftast en konstig blick tillbaka. Som om de inte ens sett att de bor så.
Jag vet att jag vill ha mer än vad vi har, men det är bara ibland som jag inte kan låta bli att tänka så. Men jag skulle ändå inte vilja byta med någon annan, för visst vi är många i familjen och syskon är skit jobbigt. Men Jag tycker ändå om att bo så här litet för jag tycker att vi kommer varann närmare än vad andra gör som typ bor i Slott och så.”

Men det ska tilläggas att jag söker större boende febrilt,
drömmen är att hinna hitta något innan julafton.
Tänk er vilken julklapp det skulle bli för barnen,
en utmaning javisst,
men vilken vinst om jag lyckas.

//Johanna