Att förlora ett barn.

I många år levde jag och barnen i ett kolsvart mörker.
Många gånger undrade jag om vi nu hade varit med om det värsta,
för att orka nästa dag
och för att hopplöst fortsätta som dagen innan.

En av de värsta situationerna under de åren
var när barnens pappa tog barnen.
När jag fick bita ihop, stänga av och vara utåt sett
oberörd.
Han bestämde och kontrollerade allt.
Det enda han aldrig kunde släcka,
ta ifrån oss och kontrollera
var kärleken jag och barnen hade till varandra.

När jag tog oss ur det där mörkret,
när vi började våra stapplande steg
lovade jag mina barn att aldrig
släppa taget,
att aldrig igen vara åtskilda.

Med vårt bagage har jag alltid vetat
att vi kan komma behöva mer hjälp.
Vissa delar har vi gått genom i terapi,
vissa delar dyker upp senare i livet.

År 2014 flyttade vi till en mindre kommun,
då vi blivit en större familj behövde vi större boende.
Efter ett halvår började vår 9 åring uppvisa ett sämre mående.
Vi försökte hjälpa henne men ju mer tiden gick
insåg vi att vi måste söka hjälp.

Det tuffaste var att behöva välja mellan barnen,
allas bästa var vi tvungna att överväga ständigt.
Så vi bad om hjälp.

Det dröjde inte länge innan vi började få socialtjänsten emot oss.
Vi försökte fokusera på hur vi kunde hjälpa vår dotter,
medan dessa personer började köra ett riktigt elakt spel.
Och mitt i det
stod vår dotter
förtvivlad, ledsen och så hjälplös.

Den smärtan, att förlora ett barn
är obeskrivlig.
Att inte kunna hjälpa henne
att inte kunna hålla henne
som jag lovade.
Att helt hjälplöst se på
när fel människor har makten.

För att klara av det här
blev vi tvungna att sörja.
Vi blev tvungna att ge in för den smärtan
att Förlora sitt barn.
Vi begravde henne djupt i våra hjärtan.

Dom skyldiga till detta sitter överlägsna
och gömmer sig bakom lagar de själva bryter.

HUR LÅNGT är dom beredda att gå
för att tysta oss?
Hoten hänger ständigt över oss,
fallgroparna är många.
Och allt jag gör
vänder de emot oss.

Det har gått 2 år nu,
vi kämpar fortfarande för henne.
Vi står fortfarande upp.
Vi håller fortfarande ihop.

”Jag släpper dig aldrig,
min lilla fighter.”

Lovar.

//Mamma