S T O R V I N S T PÅ GOTT OCH ONT.

Dubbelt Upp.

Efter en lång resa med hinder som berg och gropar lika djupa som havet,
med motvind och motgångar lika stora som orkaner,
med en svindlande kamp i kärlekens tecken..
föddes två små töser.

Äntligen. 

En vecka fick jag vara på sjukhus med töserna innan vi fick komma hem till syskonen.
Det blev en omtumlande värld vi hamnade i, att hinna med alla 8 barnens behov.
Pendlandet mellan två små bebisar och vardagen blev plötsligt väldigt svårt att balansera.

Efter 2 dagar började min hälsa svikta. Hade förlorat blod som var på gränsen "för mycket" när jag födde töserna men inget som läkarna var oroliga för. Hemma började mattheten ta över.
En grym trötthet. Men mina frågor om min hälsa blev bara bemött med
"du har fött tvillingar, du SKA vara trött, det är helt normalt med tanke på att du gjorde ett dubbelt jobb med att föda två barn och blödningen är helt normal".

Jag hade fortfarande mycket smärtor i mage och rygg, jag undrade om det var något kvar av modekakan som gav sådana blödningar och sådan intensiv smärta, men de avfärdade det med samma förklaring som innan. 

4 dagen tilltog blödningen. 
Först försökte jag bara vara stilla, lurade mig själv att jag inte blödde så mycket, men när jag inte orkade ta de små på natten började en obehaglig rädsla krypa i mig. 
Jag ville bara vara hemma med min familj.
Så jag valde att ha samma förklaring intalande som sjukhuset, att allt var helt normalt. 

5 dagen ringer jag sjukhuset igen och berättar.
Och naturligtvis får jag tala med en kvinna som ansåg att det jag beskrev var helt normalt.
Jag stod på mig och sa att jag ville ha en tid för en kontroll.
Kvinnan sa att de inte hade några tider annat än akuttider och hon ansåg att jag inte var i  någon akut situation. Jag frågade om det var normalt att blöda bindor fyllda inom loppet av en halvtimma, hon säger då med syrlig ton att "om jag nu verkligen ville ha en tid kunde jag VÄL få en 15 minuters tid vid halv fyra". Bra tänkte jag, då får jag en hel dag tillsammans med barnen innan.

 Blodproverna visade ett lågt blodvärde MEN det var ju under omständigheterna normalt.
Läkaren säger att jag kunde ju ha en infektion på gång och att jag skulle komma tillbaka nästa dag för nya prover. I detta skede orkade jag inte argumentera. Hon påbörjar en gynundersökning och blir helt vit i ansiktet och börjar svamla en ursäkt och att detta var allvarligt för blödningen var enorm. Det resulterar med en akut operation- skrapning.

På uppvaket förklarar läkaren att de hade avlägsnat bitar av modekakan som fanns kvar och att blödningarna berodde på att det blivit sår. Men att jag nu skulle bli bättre.
Jag känner att det rinner och jag frågar henne om det var normalt.
Ja självklart blöder det till en början men det kommer avta förklarar hon.
Ska det rinna som det gör nu? undrar jag medan det bokstavligen forsar ur mig. Läkaren kollar och börjar säga att det inte var något ovanligt att blöda men hon tystnar när de vände mig på sidan.
Under mig i sängen växte en blodpöl.

Kaos. Det dyker upp personal i operationskläder, läkaren förklarar att de måste operera mig akut för detta var livshotande.
"Inte för att skrämmas Johanna men bara så du vet kan det bli så att vi måste operera bort din livmoder om vi inte får stop på detta, tänker det är bra att du får veta det."
Jag ville bara hem. Sa att de får göra vad som krävs för jag ville hem till min familj.
Jag ber att få ringa min sambo men jag fick inte fram något annat än gråt när jag hör hans röst i telefonen. Maktlösheten var enorm. Rädslan lamslog mig totalt.

Hade jag kommit in till sjukhuset senare än vad jag gjorde
hade jag inte suttit här idag.

Barnen hade inte haft en mamma. 
Jag fick 12 påsar blod, de bytte ut hela mitt blodomlopp. 

Denna resa tog nästan mitt liv. 
Nu börjar andra resan, tillsammans med min familj.
Läka både fysiskt och psykiskt.
För jag vet att det är värt varenda steg, mina 8 barn ger mig styrkan.
Jag har kommit alldeles för långt för att det skulle sluta så här,
jag vill leva med min familj.

I resten av mitt liv.

//Johanna
 

[email protected] 2012-11-30 22:12

Stark berättelse Johanna . Men som du skriver - det är värt varenda steg . Du har någåt att kämpa för . Det är nog det vicktigaste man kann ha . Du har en -FAMILJ- att bry dej om . Finns det någåt finare än familjen ? Jag känner inte dej Johanna men jag tror du är en kämpe som kommer att klara allt med bravur . Sista bilden på dina två nya liv är magisk . Din fotokonst finns med i din svåra stund . Bara det bevisar vilken kämpe du är . Ha en bra fortsättning med dina nya familjemedlemmar önskar din fotovän Krillan 54 .

Svar från Ellionora 2012-12-02 09:04

Tack Krillan för dina fina ord, det värmer gott.
Under tiden här på FS har dina feedsback blivit något jag verkligen uppskattar enormt mycket.
=)

Peter-L 2012-11-30 23:03

Hoppas du känner dig bättre och att det gått på rätt håll. En otrolig story som kan göra en Arg!
Dom borde tagit din oro och lyssnat på större allvar. Nåja, mysiga bilder på dina nyfödda. Tycker mig se
ett par goda leenden på deras läppar. Och jag hoppas att det samma gäller dig nu.
Allt gott! //Peter-L

Svar från Ellionora 2012-12-02 09:06

Ja nu får vi väl hoppas det går åt rätt håll, tack för dina ord Peter, betyder mycket för mig.
=)

lersaker 2012-11-30 23:34

Grattis till tvillingarna!!!
Och tur att du fick gehör till sist från läkaren!!
Hoppas du får njuta av ungarna nu, och bli bra igen!

Svar från Ellionora 2012-12-02 09:08

Tack Anne-Sophie. Jo nog hinner jag njuta av de små och vi är ju på väg åt rätt håll. Gör allt för att slippa sjukhuset igen, fick mig en rejäl tankeställare. =)

Heléne Alklid 2012-12-01 06:50

Lilla gumman! Vilken resa ni har gjort..... Jag blev alldeles tårögd när jag läste vad du skrivit.
Tur att du stod på dig!
STORT GRATTIS till de ljuvliga små flickorna och en stor styrkekram till dig!

Svar från Ellionora 2012-12-02 09:11

Tack vännen, ja nog blev detta en gropig resa. Men resultatet tittar jag på varje dag och inser vilken andra chans vi fick. =)

imse 59 2012-12-01 16:19

Och här sitter jag och bloggar om att jag är trött på snö.......... !
Blir tårögd när jag läser din berättelse. Man måste även vara stark för att orka vara sjuk. Tur att du var envis, men sån´t skall ju verkligen inte behövas !
Hoppas allt är väl med dig nu och grattis till de små sötnosarna !
ing-marie

Svar från Ellionora 2012-12-02 09:14

=) (skrattar) vilken underbar mening...KLART man ska klaga på snön, jag har klagat på den innan den började bomba min värld utanför. Och du kan tänka dig vad kul det är att dra en tvillingvagn i sådant.
Ja så är det i samhället idag, du måste vara frisk för att vara sjuk.
Men jag är gjord av segt virke och envis som synden- så jag vägrar ju ge upp oavsett. =)
Tack för dina fina ord.

morlena 2012-12-01 18:02

Oj OJ..sån nonchalans..ska inte få förekomma..jag får en tankeställare om deras kompetens å bristen på tid etc. De borde veta att du inte är ngn förstföderska,har gott om kunskap å rutin..härdad ,kunnig..jaja, blir så arg för din skull
Fantastiskt hur din berättelse griper tag i en ,känner din kamp om de dina..Ja, du är en kämpe.
Krya på dig, bli starkare..
En helt underbar bild av de små
Ha det gott / lena

Svar från Ellionora 2012-12-02 09:21

Tack Lena för din fina feedback. Tydligen ingår det inte i sjukhusets praxis att kolla mammorna innan de åker hem från bb med ultraljud, hade de gjort det och lyssnat på mig hade nog inte detta blivit en sådan här upplevelse. Kanske kan de lära sig något av detta så nästa inte behöver vara nära att dö av det.
Tack för dina värmande ord. =)

Ewa Kirjavainen 2012-12-02 15:38

Grattis till de små och till din egen kämparglöd!
Jag tycker det är strongt och viktigt att du delar med dig av din erfarenhet, för att andra i liknande situationer ska orka och våga stå på sig. Ta hand om dig och de dina!
//Ewa

Svar från Ellionora 2012-12-07 08:30

Tack Ewa för en mycket värmande feedback på min text. Man får hoppas att inte fler kvinnor råkar ut för detta, för det är inte kul att vistas på sjukhus den första tiden man vill ha med bebisarna. En tid man aldrig får tillbaka heller.